Blogginlägg från 2012-04-20

Levon Helm (1940-2012)

Jag har sedan den ödesdigra nyheten, om Levon Helms sviktande hälsa, kablades ut i tisdags varje kväll lyssnat/tittat på Levon Helms fantastiska framförande av ”The night they drove old Dixie down”. Och medan hans död närmade sig har jag naturligtvis hunnit minnas många av hans stora insatser som främst sångare/trummis i The Band.
   Nyheten om hans död nådde mig i torsdagskväll/natt när jag precis skrivit färdigt recensionen av Austin-bandet Deadmans konsert i Örebro. Och en plötslig berg-dal-bana i känslor sköljde över mig. Ett tungt besked efter en fantastisk konsert. Deadman är ju ett av många band som till viss del är inspirerat av The Bands musik och ibland också inkluderar låtar från det bandet i sin scenrepertoar. I torsdagskväll gjorde de inte det…
   Levon Helm var en av många sångare i The Band. Tillsammans med Richard Manuel (död 1986) och Rick Danko (död 1999) tog han Robbie Robertsons fantastiska låtar till en nivå som kan kallas klassisk och legendarisk. Och med all respekt för både Manuel och Danko, två utsökta sångare var och en för sig, så var det nog Helm som gjorde största intryck på The Bands största hits.
   Helm sjöng ju även på bandets genombrottslåt ”The weight” och på ”Up on cripple creek” och spelade alltid, samtidigt som han sjöng, effektivt briljanta trummor som gav bandet det driv och jordnära sound som blev deras kännetecken under storhetstiden mellan 1968 och 1977.
   Slutpunkten för The Band med konserten/filmen ”The last waltz” är ju en höjdpunkt i den samlade rockhistorien och just Levon Helms framförande av ”The night they drove old Dixie down” är ögonblick som aldrig kommer att lämna mitt minne. Tillspetsad av Allen Toussaints himmelska blåsarrangemang tar Levon just då och där låten till en ouppnåelig nivå. Ett paradis som jag anar att en blundande Robbie Robertson just då kan se framför sig mot slutet av låten.
   Levon Helm dog av strupcancer 19 april 2012.



/ Håkan

Härlig rockshow med Björn Skifs

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/5 1980.

ZKIFFZ
Prisma, Örebro 7 maj 1980

Det var trångt, svettigt och mycket folk på Prisma, Örebro, på onsdagskvällen. De yttre förutsättningarna var perfekta för den utsökta rockshowen. Den nya svenska gruppen Zkiffz visade sig motsvara alla förväntningar och högt ställda målsättningar.
   Där deras nya skiva är lite tveksam och otydlig blev på scen en alldeles förträfflig rockshow- Inte överraskande men ändå ett skönt utropstecken på att svensk rock lever.
   Redan på pappret var Zkiffz en framgång. En seger för det medvetna och konstruktiva arbetet för en svensk grupp som hanterar rockmusik helt naturligt utan genvägar eller andra tveksamma utsvävningar. Deras rockmusik var enkel och effektiv.
   Björn Skifs bar inte längre det tunga ansvaret som gör gruppen så generös och aktiv från alla håll. Han hade i sina medmusiker landets bästa kompgrupp och det förvånade inte hur stor del de också hade i showen. Både Mike Watson, bas, och Chino Mariano, gitarr, det internationella inslaget var uppenbart, sjöng och som sologitarrist finns det få övermän till Lasse Wellander.
   Naturligtvis dominerade materialet från senaste skivan, som dock är svår att distribuera i konflikternas Sverige, som gjorde ännu djupare intryck live än i studion, Men det dröjde ända till sista extralåten innan de körde skivans definitiva höjdarlåt, ”You don’t need my love”.
   Men det förekom också några ännu ej inspelade låtar som James Hollingworths ”Day by day”, Mike Watsons blueslåt ”Stop me talking”, Wellander & Ronanders ”Hoppets motorhotell” och det häftiga rockmedleypartiet på slutet var mäktig rock.
   Gruppen Zkiffz står för något riktigt fint, rockmusik i dess mest anspråkslösa utformning men där resultatet var sannerligen förträffligt.
   Efter år av sökande har Björn Skifs hittat hem.

Björn Skifs: sång
Mike Watson, bas och sång
Chino Mariano: gitarr och sång
Lasse Wellander: gitarr och sång
Roger Palm: trummor

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.