Blogginlägg från 2009-04-05

Neil Young ger enkelheten ett ansikte

NEIL YOUNG: Fork in the road (Reprise)
Det har under många år diskuterats mycket om Neil Youngs arkivutgivningar som ständigt flyttats fram i tiden då nya, spännande och heta projekt kommit i vägen. Nu har det hänt igen. Nya skivan ”Fork in the road” puttade ”Archives” fram mot sommaren 2009. För Neil Young regerar alltid stundens ingivelse men jag tycker inte nya skivan håller i sin helhet för att den ska bryta de ursprungliga utgivningsplanerna.
   När det gäller en ny skiva med Neil Young brukar det ofta bara vara etiketten (Reprise) och kanske producentnamnen, i det här fallet The Volume Dealers (som står för Neil Young och Niko Bolas), som man känner igen. Men ”Fork in the road”, som släpps på onsdag i Sverige, har väldigt många paralleller med senare Young-skivor.
   Kärntrion Chad Cromwell, trummor, Rick Rosas, bas, och Ben Keith, steelguitar, gitarr och keyboards, har alla varit med på Youngs två senaste skivor. Och soundet, som är genomgående högljutt och distat, påminner om både ”Living with war” och ”Chrome dreams II”. Men saknar också de skivornas jämna karaktär och det är bara stundtals, på några få låtar, som ”Fork in the road” når upp i högre nivåer.
   Det här är en skiva som ger enkelheten ett ansikte i Neil Youngs produktiva karriär. Det är inte den sedvanligt jämna och starka Neil Young-kollektionen av låtar. Det blixtrar till högst temporärt på skivan.
   Inledningen med ”When worlds collide” är simpla och primitiva rytmer och jag tänker på ZZ Top. Fast den tuffa rockmusiken möter också vackra körer och fina gitarrer.
   Det är mycket riff på den här skivan och andralåten ”Fuel line” har en monoton melodi och nästan rapliknande sång. Ändå påminner det om ”Living with war”.
   ”Just singing a song” är skivans första pärla. En typisk Neil Young-låt och jag vill jämföra med ”Cortez the killer” om jag ska jämföra med något. Även här imponerar kören.
   ”Johnny Magic” är också bra med en snabbare och mer markerad rytm.
   ”Cough up the bucks” är en tjatig rapliknande bluesrocklåt och ett envist upprepande av titeln.
   På ”Get behind the wheel” är det än mer traditionell bluesrock med en basgång jag har hört tusen gånger tidigare.
   Sedan kommer en avväpnande överraskning i form av akustiska ”Off the road”. Harmonisk Neil Young med vacker tjejsång och en låt som verkligen håller sig på vägen.
   ”Hit the road” doftar mycket Jimi Hendrix, Neil Youngs idol, och är en parentes på skivan med sin melodiskt otydliga karaktär.
   ”Light a candle” är ännu en lägereldsanpassad liten sång. Akustisk gitarr, steelguitar och fina körer som påminner om 70-talets Crosby, Stills, Nash & Young.
   Den avslutande titellåten är inte upplyftande. Traditionell och distad bluesrock som i bästa fall kanske påminner om Canned Heat men den rapliknande sången är svår att stå ut med.
   Nja, "Fork in the road" känns just nu som typisk mellanplatta och vad gäller intryck skulle jag kunna jämföra den med "Are you passionate?" från 2002. En högst medelmåttig Neil Young-skiva.

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.