Blogginlägg från 2025-03-07

Krönika: Februari 1982

Under 1981 gjorde jag en liten paus i mitt musikskrivande. Tappade lusten efter mordet på John Lennon och tyckte väl att det fanns viktigare saker i livet än musik. Kanske en märklig tanke men under 1982 började jag ta mig tillbaka in i musikens värld. Och konstaterade i februari att det var syntmusiken som hade gjort entré i musikvärlden.
   Jag hade lyssnat på nya skivor med Human League och OMD och trodde mig förstå vart populärmusiken och det moderna soundet var på väg.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/2 1982.

Syntmusikens genombrott
EXPERIMENTEN BÖRJADE PLÖTSLIGT GE RESULTAT

DEN SYNTETISKA POP- OCH ROCKMUSIKEN FICK UNDER 1981 sitt definitiva genombrott, såväl musikaliskt som kommersiellt. Många års sökande och experimenterande med synthesizers och dess många möjligheter gav under förra året plötsligt konkreta resultat.
   Det blev försäljningsmässiga framgångar för grupper som Depeche Mode, Soft Cell (deras ”Tainted love” var förra årets populäraste singel i England) Ultravox, Human League och Orchestral Manoevres In The Dark.
   Att en av elektronmusikens föregångare, tyska Kraftwerk, just nu toppar listorna i England kan bara vara en fullt naturlig följd av förra årets tendenser.
   Det här ska inte bli någon total redogörelse eller fullkomlig beskrivning av den engelska syntmusiken, där många grupper fortfarande befinner sig på barnstadiet och har hakat på trenderna av spekulativa intressen, utan mer en personlig betraktelse kring två av de mest populära grupperna i genren, Human League och Orchestral Manoevres In The Dark (populärt och praktiskt förkortat till OMD i allmänhet och i fortsättningen av den här artikeln.
   Inga andra engelska grupper i allmänhet och syntgrupper i synnerhet har rönt samma framgångar som Human League och OMD. Båda grupperna hade under förra året en helt oslagbar rad av hits och ockuperar just nu de övre regionerna på album- och singelförsäljningslistorna i England.
   Albumen, Leagues ”Dare” och OMD:s ”Architecture and morality” (Dindisc) släpptes i höstas och innehåller många (fyra respektive tre) av deras hitsinglar.
   Båda skivorna är gruppernas tredjeskivor. Human Leagues nuvarande upplaga ska dock inte jämföras med den som gjorde de två första albumen.
   Hösten 1980 splittrades den ursprungliga gruppen på fyra killar i två delar. Martyn Ware och Ian Marsh bildade en funkinriktad syngrupp, Heaven 17, medan Phil Oakey behöll gruppnamnet men ändrade sound och inriktning fullständigt med hjälp av nya medlemmar som två sångerskor och ytterligare två synthesizerkillar.
   Efter albumets tillkomst har de fyra synthesizerskötarna (jag vägrar ännu ett kalla dem musiker) utökats med ännu en, Mike Douglas, med förflutet i just OMD.
   ”Dare” innehåller fyra bra singlar men inte så mycket mer. Låtmässigt är det i övrigt tunt men det är ett intressant sound de har skapat med sina otaliga synthesizers, trummaskiner, flickröster under Oakeys expertmässiga ledning. De skulle säkert kunna skriva ett mycket slagkraftigt James Bond-tema med hedern i behåll.
   Tänker jag när den mycket fint sammansatta ”Don't you want me” slungar sig ut från högtalarna med omedelbar påverkan.
   OMD gör också stundtals filmmusik dock till mer stillsamma historier. Deras musik befinner sig överhuvudtaget på mer känsloladdade områden än den elektropop som Human League levererar.
   Deras hits är ballader med mycket passion och även de har lämnat sin experimentella period från sina första album. Deras begynnande intellektuella ambitioner sträckte sig då (våren 1980) ända ut i omslaget.
   Debutskivan är inslagen i en perforerad, otäckt symmetrisk och mycket frånstötande historia som jag har en mycket klar men bister minnesbild av från ett skyltfönster på Oxford Street i London vid den tiden.
   OMD:s senaste album är som helhet inte lika beroende av sina tre singelhits. Med några få undantag när det låter som järnverk och trasiga cyklar är det vacker och följsam musik med de båda låtarna om den franska nationalhjältinnan Jeanne d'Arc som särklassiga toppar.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.