Blogginlägg från 2023-03-03

"Glue"

I'M KINGFISHER
Glue
(Fading Trails Recordings)

VISSA KONSERTER MINNS JAG MYCKET tydligare än andra. Värmlänningen Thomas Denver Jonsson, som sedan 2010 kallar sig I'm Kingfisher, uppträdde 2016 på Scandic Hotell som en del av Live at Heart. Där i den lilla mysiga och intima scenen Verandan gjorde Thomas outplånliga spår i mitt minne med sitt framförande. Jag minns inte så mycket av det rent musikaliska men jag lämnade den här rapporten om en konsertupplevelse som var riktigt annorlunda:
   I'm Kingfisher, ornitolog från Lund vilket förklarar Thomas Jonssons artistnamn, var den där annorlunda singer/songwritern som man ibland efterlyser när genren är överbefolkad med artister som låter likadant och uppför sig på ungefär samma sätt.
   Jonsson hade en märklig fingersättning på gitarren när fyra fingar intensivt for över strängarna. Han kanske ägnade lite väl mycket energi åt gitarrspelet och lät sången, där han visade sig ha en personlig röst, stå tillbaka. När han sedan förklarade att en skiva skulle komma till våren, "någon vår" tillade han, medan han skruvade på gitarren, "lite på måfå" som han sa, och när han lite ofokuserat pratade med sig själv förstod vi att vi hade upplevt något riktigt annorlunda.
   Efter 2016 tappade jag lite kontakt med I'm Kingfishers musikaliska utveckling men har förstått att han släppte två album 2018 och 2020, ”Transit” respektive ”The past has begun”, som jag lite slarvigt missade. Sedan dök det förra året upp en singellåt, ”The pain of happiness”, där han samarbetade med den genialt skicklige Martin Hederos och sångerskan Irya Gmeyner.
   Låten var specialskriven till den svenska filmen ”Comedy Queen” och musikaliskt kan den beskrivas som en naturlig aptitretare till I'm Kingfishers nya album ”Glue” som släpps just idag 3 mars. ”The pain of happiness” finns inte med på albumet men Hederos spelar aktivt på fyra låtar medan den mångistrumentale Bebe Risenfors spelar 14(!) instrument på fyra andra låtar.
   ”Glue” är producerat och inspelat under pandemiförutsättningar under 2021 och 2022. Thomas spelade in sina grunder under tre sporadiska dagar i Karlstad medan Hederos, Risenfors och övriga gästmusiker, på sång, fiol, cello och steelguitar, spelade in sina sekvenser på sitt håll. Alltså ett album som är helt tillverkat på distans men där slutprodukten är så sammanhållande och genuin.
   Jag har tidigare beskrivit Thomas röst som ljus och nästan genomskinlig, ändå tänker jag sångmässigt spontant på Nicolai Dunger (som Risenfors för övrigt har producerat) när jag hör hans sätt att personligt vingla lite mellan stavelserna. I'm Kingfisher är dock mjukare och softare i tonen och smälter samman med arrangemangen som ofta, väldigt ofta, har nästan hypnotiska krafter i den mångfacetterade klangbilden.
   Jag upptäcker inga tydliga kommersiella referenser på ”Glue” som är en skiva som kräver sin tid och omsorg för att hamna rätt i musikens ljuvliga värld. Ambitiöst och stämningsladdat på ett positivt spännande sätt
   Jag kanske borde lyssna lite mer på texterna som ackompanjerar de vackra melodierna som i min värld tar över uppmärksamheten. Men där blottar sig Thomas i ord om ofrivillig ensamhet som kan ha en euforisk effekt och inte enbart är av ondo. ”Det vackra i det trasiga”, som han själv uttrycker det.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #20: Ulf Lundell 2001

ALBUMET ”I ETT VINTERLAND”, I MINA öron Ulf Lundells bästa album under dryga fyra decennier, var i fokus på den här konserten. Då är det kanske inte så överraskande att jag har placerat den inomhuskonserten i Idrottshuset på en framträdande 20:e-plats på min favoritlista med bästa Örebrokonserter. Att Lundell sedan, trots att han skällde ut en i publiken, var på ett annars otroligt gott humör förstärkte min positiva åsikt om konserten.
   Lundells vårturné 2001 både inleddes och avslutades med två konserter på Cirkus i Stockholm, premiär 19 februari och final 3 april. Plus ytterligare två Cirkus-konserter mitt i turnén, 12 och 13 mars. Strax innan Örebrokonserten alltså.
   Av musikerna på ”I ett vinterland” var det bara gitarristen Janne Bark som fanns med på turnén. Övriga musiker var de bekanta namnen Jerker Odelholm, bas, och Magnus Norpan Eriksson, trummor, plus Robert Qvarforth, keyboards, och Ola Gustavsson, gitarr.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/3 2001.

GENOMTÄNKT OCH LOGISK LUNDELL-KONSERT

ULF LUNDELL
Idrottshuset, Örebro 14 mars 2001

DEN SOM TILL ÄVENTYRS TROR ATT Ulf Lundell 2001 enbart är nostalgi var inte på ett fullsatt Idrottshus i Örebro i går kväll. Fick inte uppleva en optimistisk, pratglad, verbal och en ofta brett leende Lundell. Och fick inte heller se en av hans bästa konserter i den här staden.
   En konsert som koncentrerade sig på hans repertoar från de senaste åren. Han var också spontan, kvicktänkt och på hugget. Bad en rökare att släcka cigaretten, bjöd en tjej i publiken på middag, avbröt en låt ("Regn") och skällde ut en kille med mobiltelefon och tog tillsammans med gitarristen Janne Bark en utflykt ut i publiken och upp på läktarna!
   Senaste skivan, "I ett vinterland", har givetvis påverkat repertoaren och den positiva stämningen på den pågående turnén. Konserten fick en flygande, spännande och intressant start. En rasande effektiv rockshow av totalformat bredde ut sig efter behag.
   Inledande "Ute på vägen igen", som också var förstalåt på 1993-turnén, och "Den här vägen" satte nivån och blev även programförklaringen att nu är Lundell ute på vägarna igen. Fortsättningen blev inte mindre imponerande med fyra låtar på rad från senaste skivan. Med nästan lika luftiga och snygga arrangemang som i original.
   Den explosiva konsertöppningen gick efter fyra låtar ner i tempo och volym men inte i intensitet. "Hennes rygg" har faktiskt kvalitéer att bli scenfavoriter för lång tid framöver.

MITT INNE I EN AV KONSERTENS lugnaste sekvenser kom också några mindre väl valda låtar. "Levande och varm" kom aldrig riktigt till skott liksom "Halvvägs till landet" som kom bort bland den första timmens många andra nya favoriter.
   Men när jag stod och tyckte att allt var lugnt och ok men långtifrån magiskt följde en mycket fin version av "Regn", den lugna pärlan som gav senaste skivan en så varierad styrka, som live nästan lät som en blivande klassiker.
   Som fick en extra touch med hjälp av ovannämnda incident. Sedan steg tempot efter hand och det var inte överraskande under den fantastiska "Hon gör mej galen" som både stämningen i publiken och på scen växte till sig.
   Onsdagskvällens konsert var nog första gången som jag kände Ulf Lundells liverepertoar så otroligt genomtänkt och logiskt sammansatt. Där inledningens rockiga tempo följdes av en lång sekvens lugna låtar innan en trio högkaratiga Lundell-klassiker, "Chans", "Folket bygger landet" och "Den vassa eggen", fick publiken att åter kippa efter andan.
   När stämningen för ett eller två ögonblick åter tämjdes och konserten nådde sin kanske vackraste stund på "Jag saknar dej". Sedan var det dags att koncentrera sig på den fantastiskt optimistiska och den ihärdigt positiva tonen i låtarna som skulle komma att avsluta konsertens huvudavdelning.
   Där Lundell nästan staplade den älskvärda poesin på varandra och knappt visste till sig när han i ord och handling skulle förklara hur mycket han älskar sin publik.
   De fyra låtarna på slutet var nog en av de starkaste avslutningarna jag har sett med Lundell. "Älskling", "Stort steg", "Gott att leva" och "Kär och galen" var en fantastisk final.
   Extralåtarna kändes inte lika spännande utan blev en lång förutsägbar resa och en tung eftergift till de trogna gamla fansen som aldrig tröttnar på "(Oh la la) Jag vill ha dej", "Lycklig, lycklig" och "Snart kommer änglarna att landa".
   Då behöver man inte, som undertecknad, ha en allt krympande tid till deadline hängande över sig för att uppfatta herr Lundell som lite långrandig.
   Visserligen stack han emellan med "Twist and shout" och bjöd upp ett 40-tal fans på scenen under den sista låten. Men så dags, efter 26 låtar, var det nog omöjligt för Ulf Lundell att tillfredsställa hela publiken där nästan alla saknade någon låt.

Ulf Lundells låtar:
Ute på vägen igen
Den här vägen
Vinterland
Lycklig man
Hennes rygg
Levande och varm
Skyll på stjärnorna
Halvvägs till havet
Regn
Hon gör mej galen
Chans
Folket bygger landet
Stackars Jack
Den vassa eggen
Jag saknar dej
Förlorad värld
Älskling
Stort steg
Gott att leva
Kär och galen

Extralåtar
Rött
(Oh la la) Jag vill ha dej
Lycklig, lycklig
Twist and shout

Extra extralåtar
Isabella
Snart kommer änglarna att landa

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.