Blogginlägg från 2019-02-08

I min skivhylla: David Peel (1972)

DAVID PEEL & THE LOWER EAST SIDE: The pope smokes dope (Apple SW-3391)
Release: 17 april 1972

FÖRRA VECKAN FÖRSÖKTE JAG I ETT LÅNGT intro ge en samlad bild på udda, ej namngivna, skivor som återfinns i min Beatles-relaterade skivhylla men jag missade då den ganska rebelliska genren som amerikanen David Peel representerar. Å andra sidan är han tämligen ensam företrädare för den politiska och nästan anarkistiska grenen av amerikansk rock som finns i mina skivhyllor överhuvudtaget. Dags att presentera en udda fågel och en väldig speciell skiva.
   Som jag förvarnat om tidigare kommer säsongens upplaga av "I min skivhylla" att ibland förvandlas till en musikalisk berg- och dalbana utan krav pÃ¥ nÃ¥gra kommersiella och/eller berömda val av album. Därför tänkte jag den här veckan koncentrera mig pÃ¥ en kontroversiell skiva som Beatles skivbolag Apple aldrig gav ut i England. Och innehÃ¥llet pÃ¥ skivan är kanske speciellt riktat mot just amerikaner. Och dÃ¥ är "The pope smokes dope" ändÃ¥ producerad av John Lennon och Yoko Ono men trots den detaljen tyckte Apple att David Peels skiva saknade all kommersiell dignitet för att ges ut i Europa och England.
   Det är inte bara titeln pÃ¥ albumet som är ett finger i ögat pÃ¥ en viss religion utan hela skivan bygger pÃ¥ protest, uppror och allmän anarki frÃ¥n en gatusÃ¥ngare och frisprÃ¥kig aktivist. Den kontroversielle Peel blev aldrig accepterad av och respekterad i den etablerade showbusinessvärlden under sin livstid som sorgligt nog tog slut för snart tvÃ¥ Ã¥r sedan, 74 Ã¥r gammal.
   PÃ¥ 60-talet blev David Peel allmänt ökänd som Greenwich Villages mest synlige och omdebatterade gatusÃ¥ngare. Han var dessutom en av USA:s största aktivister som krävde att marijuana skulle legaliseras. Trots sina kontroversiella Ã¥sikter fick han spela in och ge ut tvÃ¥ album pÃ¥ det etablerade skivbolaget Elektra, "Have a marijuana" (1968) och "The american revolution" (1970).
   31 augusti 1971 lämnade John Lennon och Yoko Ono sitt Tittenhurst Park utanför London för att Ã¥ka till New York och, skulle det visa sig, aldrig mer Ã¥tervända till England. Efter nästan sju veckor pÃ¥ St Regis Hotel pÃ¥ Midtown Manhattan flyttade de sedan söderut till Bank Street i de norra delarna av Greenwich Village. Och här visar det sig att John Lennon kom närmare verkligheten, fÃ¥r tillbaka kreativiteten, fÃ¥r en ny umgängeskrets (bland annat Bobby Seale, Angela Davis, Allen Ginsberg, Jerry Rubin, David Dellinger med flera) och börjar ocksÃ¥ engagera sig politiskt och mänskligt.
   Under det halvÃ¥r som följer ska John (och Yoko) engagera sig i en mängd politiskt relaterade frÃ¥gor. Inte minst i sin egen situation som utvisningshotad. Han uppträder pÃ¥ konsert till förmÃ¥n för den fängslade John Sinclair, en konsert till stöd för familjerna till offren vid upploppet pÃ¥ Attica State Prison och börjar ocksÃ¥ helt naturligt skriva materialet till "Some time in New York City", Lennons absolut mest politiska skiva.
   Mitt i den här förvandlingen frÃ¥n en osedvanligt kritiskt tänkande engelsman till amerikansk aktivist träffade John gatumusikern David Peel, förmodligen pÃ¥ närliggande Washington Square där Peel nästan dagligen uppträder. Peels kontroversiella aura inspirerar Lennon som nästan pÃ¥ studs lovar skivkontrakt pÃ¥ Apple.
   Apple Records var vid den här tidpunkten ett ganska irrationellt skivbolag där det ofta räckte med att en av fyra Beatles-medlemmar gav sitt godkännande för en ny artist. Att det var just John Lennon som uppskattade David Peel och gick igÃ¥ng pÃ¥ hans revolutionära idéer var väl ganska förutsägbart.

I DECEMBER 1971 BJUDER JOHN IN DAVID PEEL och hela hans kompband The Lower East Side att kompa honom på fyra låtar under ett framträdande på The David Frost Show. Ett program, tack vare Lennons närvaro, som inleds med Peel sjungande "The ballad of New York City" som är en av de bättre låtarna på "The pope smokes dope". David Peel kom med John Lennons hjälp in i amerikansk rockbransch, visserligen kortvarigt, på en uppenbar räkmacka.
   OmgÃ¥ende började produktionen pÃ¥ det som skulle bli "The pope smokes dope", en skiva vars innehÃ¥ll blev bannlyst i hela världen utom USA, Japan och Kanada. Ingen avancerad produktion ska sägas, i botten enkla akustiska arrangemang och väldigt allsÃ¥ngsriktade lÃ¥tar med mycket textmässigt kontroversiellt innehÃ¥ll. Provocerande och skrattframkallande pÃ¥ samma gÃ¥ng. Material som huvudsakligen inte riktigt hÃ¥ller för upprepade lyssningar.
   Peels första tvÃ¥ album innehöll lÃ¥ttitlar som "I like marijuana", "Show me the way to get stoned" och "Legalize marijuana" men pÃ¥ "The pope smokes dope" är det oväntat mÃ¥nga sansade lÃ¥ttitlar. Förutom "Everybody's smoking marijuana" och "F is not a dirty word" alltsÃ¥. Den sistnämnda sjungs, eller snarare talas (Peel reciterar en text om ordet "fuck"), utan omskrivningar men vars innehÃ¥ll tydligen inte passar för tryck pÃ¥ inneromslaget där övriga texter pÃ¥ skivan är publicerade i sin helhet. LÃ¥ten släpptes som promosingel i USA med mÃ¥nga, mÃ¥nga "bleep" i texten...
   Originaliteten i de här tolv David Peel-lÃ¥tarna kan och bör diskuteras. Peel stÃ¥r som lÃ¥tskrivare till samtliga lÃ¥tar men jag undrar vad Merle Haggard eller hans förlag tyckte om stölden av melodin till "Okie from Muskogee" och döpa lÃ¥ten med ny text till "The hippie from New York City". Gamla barnramsan "Old MacDonald had a farm" har fÃ¥tt titeln "McDonald's farm" med en nÃ¥got mer vulgär text men ingen notering att lÃ¥ten är gammal och traditionell. Och bakom texten till "The birth control blues" döljer sig textstölder frÃ¥n tre olika The Fugs-lÃ¥tar.
   Det är egentligen bara en lÃ¥t pÃ¥ "The pope smokes dope" som jag med nöje Ã¥tervänder och gärna lyssnar pÃ¥ vid upprepade tillfällen, den riktigt förtjusande "The ballad of New York City - John Lennon/Yoko Ono" som alltsÃ¥ är en hyllning till det äkta paret. John och Yoko har producerat "The pope smokes dope" men hörs väldigt lite pÃ¥ skivans slutresultat. Men pÃ¥ den här lÃ¥ten hör man det äkta paret prata lite i introt. Arrangemanget är ocksÃ¥ smakfullt med flera akustiska gitarrer och en snygg flöjt.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.