Blogginlägg från 2008-01-12
En tio-i-topp-lista från året som gick
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/1 2008.
Under elva månader av året lever vi. Vi tar åt oss av upplevelser och intryck. Under den tolfte månaden, som egentligen heter januari och är årets första, gör vi allt för att minnas tillbaka, gradera upplevelserna och sätta in alla detaljer i ett större sammanhang.
Just därför är det hög tid att sätta sig ned och sammanfatta förra årets, i min mening, bästa skivor. För att, om inte annat, på bästa sätt inleda ett nytt, spännande rockår.
Det här är mina skivfavoriter, en tio i topp-lista, från året som gick:
1. Nick Lowe: At my age
Stadig och melodiöst lysande ger Nick Lowe ännu ett bevis på nyskrivna evergreens till ypperliga texter. Lågmält på en skiva med bara highlights.
2. Eldkvarn: Svart blogg
Bandet med fler liv än nio har gjort det igen. Med en skiva som bjuder på både överraskningar och spännande detaljer. Där ypperliga guldkorn, bland annat Carlas ”Ett litet finger” och ”Mörkret knackar på min dörr”, blandas med mer förutsägbara pärlor som ”Fulla för kärlekens skull” och ” Inget bra för mig själv”.
3. Robert Plant/Alison Krauss: Raising sand
När den klassiske wejlaren Plant mötte den stilfulla countryrösten Krauss blev det närmast magi. En majestätisk viskning till magnifik duettplatta med T Bone Burnetts sparsmakade produktion.
4. Justin Currie: What is love for
Tidigare Del Amitri-sångaren Currie har gåvan att skriva starka ballader som få andra. Sådan känsla och sådana melodiösa kvalitéer på en skiva som orättvist försvann i förra årets skivflod.
5. Moneybrother: Mount Pleasure
Ännu en toppskiva från Moneybrother. Energin är så talande, den melodiösa skönheten stundtals så tydlig och helheten, i all sin omväxling, så tung.
6. The Thrills: Teenager
De charmiga irländarna i Thrills har gjort något alldeles makalöst. För tredje skivan i rad har de lyckats göra en nästan fulländad platta. Man kan skönja en lite tuffare stil men sångaren Conor Deasys vemodigt vackra stämma gör starkast intryck.
7. Säkert!: Säkert!
Annika Norlin på svenska fungerar märkligt bra. Några mycket pigga poplåtar står i skön kontrast med några avskalade ballader. Duettinsatserna från Markus Krunegård (Laakso) och Martin Hanberg (Vapnet) spetsar kvalitén ytterligare.
8. Peter LeMarc: Kärlek i tystnadens tid
Oerhört finkänslig, personlig och melodiskt underbar pop. Det är stundtals så lågmält vackert att tenorsaxofonen blott låter som en utandning och när producenten, den värdefulla Johan Lindström, på en låt spelar på sex olika instrument så är det enbart en viskning.
9. Steve Earle: Washington Square serenade
Efter höjdpunkterna i slutet på 90-talet har fokus försvunnit lite på Earle men här är han tillbaka med det han klarar allra bäst. Folkrock med moderna beats.
10. Lucinda Williams: West
Hennes röst är sprucken, krackelerad och naturlig. Hon sjunger om brustna förhoppningar så oerhört gripande. Hal Willners övervägande lågmälda produktion balanserar på gränsen till ingenting. Det resulterar i en skiva som personifierar den oslipade diamanten Lucinda.
/ Håkan
<< | Januari 2008 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | |
7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 |
14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 |
28 | 29 | 30 | 31 |
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget:
Blev lite paff av att se en topplista där jag har sju av tio plattor, och
väl egentligen borde ha de tre andra också (Jag har The Thrills två första,
och en hel del med Earle och Lucinda W i skivsamlingen).
Nick Lowe är alltid bäst, och Justin Curries album är bättre än det Del Amitri
gjorde mot slutet (saknar dom likväl).
JockeSvar:
Grattis! Du har med andra ord en väldigt god musiksmak. Du kanske har fler favoriter här?