Blogginlägg från mars, 2026

Best of 1975/1976: #10 "Elite hotel"

EMMYLOU HARRIS: Elite Hotel (Reprise)
Release: 29 december 1975

FÖRVÅNANSVÄRT NOG GILLADE JAG den här countrytraditionella skivan när den kom ut i november 1975. Visserligen var jag vid tillfället en hängiven beundrare av amerikansk countryrock men lyssnade allra mest på pop och rock med Dave Mason, Procol Harum, Elton John, Nils Lofgren, Roxy Music och Stephen Stills. Och ”Born to run”. Ändå klämde sig den tämligen färska soloartisten Emmylou Harris in bland favoriterna.
   Det fanns väl något i den imponerande listan av kompmusiker eller covers som drog till sig min nyfikenhet. Eller var det möjligen det snygga skivomslaget? Med en då mörkhårig och långbent Emmylou som satt på de spruckna trappstegen utanför det uppenbart lantliga hotellet ”Elite Hotel”. Bilden på baksidan av omslaget, där Emmylou står vid hållplatsen för Greyhound-bussarna, understryker den lantliga miljön.
   Jag hade ännu inte upptäckt Gram Parsons på allvar men omedvetet hade jag nog noterat Emmylous delaktighet i hans sista inspelningar. Hon gjorde ju sin stora entré i musikbranschen just i Parsons sällskap på hans skivinspelningar och det samarbetet skulle påverka Emmylou Harris solokarriär under många år framöver.
   Hennes första soloskiva, ”Pieces in the sky” som kom tidigare 1975, hade däremot gått mig spårlöst förbi innan ”Elite hotel” landade som en mjuk och soft musikalisk smekning. Det är verkligen fulladdat med musiker på varje spår på skivan men soundet är huvudsakligen lågmält fast det ofta är elgitarr, akustisk gitarr, steelguitar, piano och banjo eller mandolin förutom de vanliga kompinstrumenten.
   Sedan är det viktiga namn i kören bakom eller vid sidan av Emmylous klockrena stämma. Där namn som Linda Ronstadt, Bernie Leadon (från Eagles), Fayssoux Starling, Jonathan Edwards och Herb Pedersen förekommer i kören eller ”Supporting vocals” som det heter på skivomslaget. Och Rodney Crowell gör här sin skivdebut genom att sjunga och spela kompgitarr samt skriva en av skivans finaste låtar, ”Till I gain control again”, och tillsammans med Emmylou skriva inledningslåten ”Amarillo”.
   Linda Ronstadt kände jag naturligtvis till redan från hennes egna skivor men det var tack vare ”Elite hotel” jag blev nyfiken på artister som Herb Pedersen och Jonathan Edwards och köpte deras kommande skivor, ”Southwest” respektive ”Rockin’ chair”.
   Det huvudsakliga bandet bakom Emmylou hade redan ett samlingsnamn, The Hot Band som aldrig fick rejäl credit på hennes skivor. Fast det var idel ädel skickliga musiker. Gitarristen James Burton och pianisten Glen D Hardin kom från Elvis Presleys band. Och övriga musiker var John Ware, trummor, Hank DeVito, steelguitar, Emory Gordy, bas, och redan nämnde Rodney Crowell, kompgitarr.
   Man kan aldrig kalla Emmylou Harris för en ren coversångerska fast hon under större delen av sin tidiga karriär uteslutande sjöng andra låtskrivares material, på ungefär samma sätt som Linda Ronstadt. Samtidigt som Emmylou naturligt blickade tillbaka på Parsons karriär. Här finns två Flying Burrito Brothers-låtar, ”Sin city” och ”Wheels”, plus en låt från Parsons ”Grievous angel”-skiva, ”Ooh Las Vegas”, där Emmylou förvaltar arvet efter Parsons perfekt.
   Hon har, tillsammans med sin producent och dåvarande make Brian Ahern, också grävt djupare i countrytraditionerna och hittat låtar av Buck Owens, ”Together again”, och Don Gibson, ”Sweet dreams”. Båda låtarna befinner sig i kategorin smäktande ballader och den senare har, tillsammans med ”Ooh Las Vegas” och Hank Williams ”Jamabalaya”, publikljud efter sig. Dock osäkert om det verkligen är regelrätta liveinspelningar.
   Strax efter releasen av ”Elite hotel” ersattes Burton av engelsmannen Albert Lee som gitarrist i The Hot Band. I februari 1976 gjorde Lee debut live med Emmylou och bandet.

/ Håkan

Jon Dee Graham (1959-2026)

Foto: Carina ÖsterlingJon Dee Graham i Nikolaikyrkan i Örebro 2016.

MUSIKVÄRLDEN HAR FÖRLORAT en stor profil när amerikanen JON DEE GRAHAM avled igår. Han var ingen stor idol i allmänhet men när man kollar hans historia har han varit delaktig i många delikata sammanhang. Jag kände till Jon Dee under senare år som en utmärkt singer/songwriter och träffade honom personligen i samband med Live at Heart-festivalen i Örebro 2016.
   Först uppträdde Jon Dee ensam på festivalens öppningskväll på spelstället East West i Örebro. Där satt han anspråkslöst på en stol, spelade akustisk gitarr och sjöng med sin skrovligt rökiga röst sånger han till största delen hade skrivit själv.
   Han hade också ett läckert sätt att nå publiken med sitt mellansnack och fick alla att sjunga med och skratta på rätt ställe. Han frågade om någon kände till Green On Red, och vi var några få personer som försökte göra oss hörda, innan han lovordade den gruppens sångare Dan Stuart och sjöng en tributsång till honom. Ett mycket fint minne.
   En vecka efter Live at Heart var Jon Dee Graham fortfarande kvar i Örebro. Efter en lång fredagskväll på East West Sushi, två och en halv timme på scen, var Jon Dee Graham vaken tidigt på lördagsförmiddagen och bjöd på en närmast perfekt kyrkokonsert i Live at Heart-formatet 40 minuter. Utan mikrofon och utan elektricitet blev ljudet än mer mänskligt och gitarrsoundet framstod som något himmelskt vackert och hans skrovliga röst blev en fin kontrast i den fina miljön. En miljö och en atmosfär som Jon Dee onekligen uppskattade.
   Jag pratade några ord med honom innan konserten där han avslöjade att han är "kristen i garderoben" men kände en stor ära att få uppträda i den här fina kyrkan.
   Han berättade också att han har varit i Sverige vid ett flertal tillfällen tidigare, tillsammans med bland annat John Doe och Michelle Shocked, men aldrig som soloartist. Innan han gick in i kyrkan och genomförde en stillsam och finstämd kyrkokonsert på lördagsförmiddagen.
   Men det är Jon Dees långa biografi, som inkluderar en mängd intressanta detaljer, som är mest anmärkningsvärd i hans historia. Han hade exempelvis sina äldsta musikaliska rötter i punken. The Skunks hette hans band på 70-talet innan han började spela blues med Lou Ann Barton.
   Tillsammans med Alejandro Escovedo var Jon Dee medlem i True Believers i mitten på 80-talet, i en grupp som tillhörde den då sympatiska vågen av amerikanska band, som Los Lobos, Green On Red och Rain Parade, i korsningen mellan rock och country.
   Han spelade sedan gitarr på Ry Cooders "Blue city"-soundtrack och gästade på många andra skivor innan solokarriären satte fart på 90-talet med en mängd album på sitt samvete. 2006 utsågs han till The Austin Musician of the Year på South by Southwest-festivalen.
   Jon Dee Graham avled igår 27 mars 2026.

/ Håkan

Covers: Paul Weller

PAUL WELLER: Find El Dorado (Parlophone, 2025)

FÖRRA ÅRETS COVERPLATTA MED PAUL WELLER blir min 300:e(!) notering på Håkans Pop i kategorin med album och några ep-skivor som enbart innehåller covermaterial. Det har, sedan startpunkten i september 2009, både musikaliskt och kvalitetsmässigt varit en extremt omväxlande resa men också en blandad kompott vad gäller urval av originallåtar. Ibland har det varit förutsägbart bekanta låtar, med en kanske inte så spännande lyssning som resultat, men ibland har coverskivorna varit fyllda av för mig tidigare okända låtar som har gjort lyssnandet till en underbart intressant upplevelse.
   Dagens aktuella coveralbum med Paul Weller tillhör definitivt den senare kategorin. När jag inleder min närmare kontakt med ”Find El Dorado” genom att läsa innehållet är det bara en enda låttitel, av 15, som jag känner igen och kan placera i musikhistorien, Merle Haggards ”White line fever”, och resten är för mig hämtade från både okänt och oväntat håll. Nu är det inte Haggards originalversion, inspelad live, som är bekant för mig utan Flying Burrito Brothers version som gavs ut två år senare. Och för all del också gitarristen Jesse Ed Davis tolkning på albumet ”Ululu” (1972).
   Paul Wellers album ”Find El Dorado” är musikaliskt ett helt mästerligt album, både personligt och akustiskt dominerat, vilket får mig att gräva lika djupt och intresserat i musikhistorien som förmodligen Paul själv har gjort när han har bestämt innehållet på skivan. Det tog mig en halv förmiddag att leta originalmaterial och från vilket håll Paul har funnit sina låtar. Sådant detektivarbete är minst halva nöjet när jag lyssnar på album med enbart covermaterial. Och när det aktuella albumet dessutom är av utsökt kvalité är det verkligen lön för mödan.
   Paul Weller är ju i vanliga fall en artist som huvudsakligen spelat in eget originalmaterial, från poppiga The Jam via souliga Style Council till den egna solokarriären, men på ”Find El Dorado” visar han en otrolig förmåga att hitta bra (och okänt) låtmaterial som ger en unik originalkänsla när jag lyssnar.
   Vid sidan av det fina urvalet av låtar till albumet är arrangemang, gästmusiker och sångare av hög kvalité. Hans trogne vapendragare och gitarrist Steve Cradock har varit en hörnsten sedan tidigt 90-tal och utökar sin betydelsefulla roll här genom att spela en rad ytterligare instrument här, allt från trummor via keyboards till trummor.
   Men Paul rör sig fritt i valet av medhjälpare. Noel Gallagher, Robert Plant och Byrds-profilen Chris Hillman är några av de mest kända. Plant sjunger snygg duett i den folkmusikbaserade ”Clive's music” och Weller tar rygg på Plant när han bjuder in den skönt sjungande Amelia Coburn till duett på den folkmusikklingande ”One last cold kiss”. En låt som märkligt nog är hämtad från den hårda rockgruppens Mountains repertoar, som här förvandlats till läcker folkmusik.
   På den inledande låten har Paul också bjudit in en manlig duettpartrner, Dublin-sångaren Declan O'Rourke, som tillsammans gör Richie Havens-låten ”Handouts In The Rain” till en höjdpunkt på skivan. En annan tveklös höjdpunkt är Ray Davies minst sagt okända ”Nobody's fool”. En gång utgiven av gruppen Cold Turkey som lär vara en pseudonym för The Kinks.
   Ja, ”Find El Dorado” innehåller helt enkelt bara höjdpunkter med låtar hämtade från så olika håll, både snäll Bee Gees-pop med ”I started a joke”, typisk White Plains-listpop med ”When you are a king” från 1971 och övriga låtar som här får en rättvis chans att nå en större lyssnarkrets.


Handouts In The Rain (Richard P. Havens)
2002. Från albumet "Wishing well" med Richie Havens.
Small Town Talk (Bobby Charles)
1972. Singel med låtskrivaren.
El Dorado (Eamon Friel)
1986. Från filmen "The best man" med låtskrivaren.
White Line Fever (Merle Haggard)
1969. Från albumet "Okie from Muskogee" med Merle Haggard and The Strangers.
One Last Cold Kiss (Felix A. Pappalardi/Gail Collins)
1971. Från albumet "Flowers of evil" med Mountain.
When You Are A King (John Hill/Roger Hill)
1971. Singel med White Plains.
Pinball (Brian Protheroe)
1974. Från albumet "Pinball" med låtskrivaren.
Where There's Smoke, There's Fire (Willie Griffin)
1984. Singel med Willie Griffin and Company.
I Started A Joke (Robin Gibb/Barry Gibb/Maurice Gibb)
1968. Från albumet "Idea" med Bee Gees.
Never The Same (Lal Waterson)
1972. Från albumet "Bright Phoebus" med Lal & Mike Waterson.
Lawdy Rolla (M. Robin)
1969. Singel med The Guerillas. M. Robin=Robin Hemingway.
Nobody's Fool (Ray Davies)
1972. Singel med Cold Turkey.
Journey (Duncan Browne)
1972. Singel med låtskrivaren.
Daltry Street (Jake Fletcher)
2014. Från ep:n "EP." med Gramotones.
Clive's Song (Clive Palmer)
1971. Från albumet "Old rarity" med Hamish Imlach.

/ Håkan

25 MARS

Elton John (Reginald Dwight) föddes 25 mars 1947 i Pinner, Middlesex, England.

1942
ARETHA FRANKLIN föds i Memphis, Tennessee, USA.

1947
ELTON JOHN föds i Pinner, Middlesex, England.

1963
JOHNNY CASHS låt ”Ring of fire” spelas in.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #11 "Heat treatment"

GRAHAM PARKER & THE RUMOUR: Heat treatment (Vertigo)
Release: 22 oktober 1976

JAG HAR HAFT DEN LITE PROVOKATIVA KÄNSLAN att Graham Parkers andra album är bättre än debuten ”Howlin' wind” som släpptes bara ett halvår tidigare. Den amerikanska tidningen The Village Voice tyckte precis likadant. Jag tyckte "Howlin' wind" var väldigt USA-inspirerad och inte fullt så personligt originell när den kom. De gränslösa blåsarrangemangen ekade tidig Bruce Springsteen och rösten placerade jag i närheten av Van Morrison och traditionell soulmusik och sammantaget tillhörde skivan inte alls den tidens engelska jordnära rockmusik.
   Vilket fick till följd att jag avvaktade med "Howlin' wind"-skivan (stavat "Howling wind" på etiketten...) och "Heat treatment" blev min Parker-debut och en stor favorit då - och nu! Parkers båda album släpptes 1976, bara sju månader emellan, och allt inträffade precis när den nya vågen av engelsk rock och punk stod startberedd. Inledningsvis blickade Parker tveklöst bakåt och tillhörde musikaliskt inte alls den nya och lite aggressivare engelska vågen med hungriga band som The Clash, Chelsea, Siouxsie & the Banshees, The Damned och Sex Pistols. När skivbolag som Stiff och Chiswick ritade om den engelska kartan i musikbranschen.
   Nej, Parker och The Rumour djupaste rötter fanns i den charmiga pubrocken. Men det började tidigare, långt tidigare. Parker var en ovanligt gammal debutant, 25 år när "Howlin' wind" kom ut. I olika grupper hade han på 60-talet spelat Beatles-låtar, sedan Stones/r&b och hoppade även på bluesvågen som svepte över England i slutet på decenniet. För att landa i singer/songwriter-genren innan soulintresset helt tog över. Men det var ett energiladdat Dr Feelgood på konsert som fick Parker att satsa helhjärtat. Men än så länge var det på demostadiet.
   Våren 1975 spelade Parker 2-3 spelningar i veckan på Southern Comfort, ett café i Londons Finsbury Park, och gjorde också några demo som bandets basist, Paul Riley, lämnade till Dave Robinson som då ägde puben Hope & Anchor och även hade en enklare inspelningsstudio på våningen ovanför. Robinson tände och gjorde ytterligare demoinspelningar med Riley, gitarristen Paul Bailey (båda medlemmar i bandet Chilli Willi som precis spruckit) och trummisen Dave Otway. Parker-låten "Between you and me" hamnade hos Charlie Gillett och radioprogrammet Honky Tonk som resulterade i ett skivkontrakt för att bolaget tyckte att Parker lät så fruktansvärt lik Van Morrison...
   Jakten på ett kompband till Parker inleddes omedelbart. Ungefär samtidigt 1975 hade grupperna Ducks Deluxe, Brinsley Schwarz och Bontemps Roulez splittrats vilket gjorde att Martin Belmont, gitarr, Brinsley Schwarz, gitarr, Bob Andrews, keyboards, Andrew Bodnar, bas, och Stephen Goulding, trummor, kom att bli The Rumour. Parker kunde därmed inleda sina första stapplande men ändå målmedvetna steg mot en karriär i musikbranschen med Robinson som sin manager.

I APRIL 1976 SLÄPPTES "HOWLIN' WIND" och bara sju månader senare kom andraalbumet "Heat treatment". Däremellan hann bandet spela in det nästan inofficiella livealbumet "Live at Marble Arch", avskalat rockigt utan några blåsarrangemang (förutom Brinsleys saxofon på några låtar), i rent promotionsyfte. Där rockbandet Rumour fick rent spelutrymme som jag ibland kan sakna på Parkers två första album.
   Blåsarrangemangen på "Heat treatment" är faktiskt få och det överraskar mig idag. Minnet säger att saxofon, trombon och trumpet även här hade en viktig men kanske en mindre dominerande roll än på debuten. På "Howlin' wind" var det tjocka pretentiösa lager av blås, arrangemangen var skrivna av en obskyr figur (Stewart Lynas) från jazz- och funkbranschen, där några jazzmusiker delade på utrymmet tillsammans med irländarna John "Irish" Earle, saxofon, och Danny Ellis, trombon. Engagerade av manager Robinson som också kom från Irland.
   På "Heat treatment" är blåset betydligt mer spartanskt och allt är arrangerat av Parker och bandet. Earle och Ellis delar återigen på jobbet med Dick Hanson, trumpet, och den i sammanhanget udda musikern Albie Donnelly (här stavat "Albe") på saxofon. Donnelly var vid tillfället sångare i det just debuterande bandet Supercharge. Hanson hade tidigare spelat i rockbandet The Greatest Show On Earth och skulle snart bli en del av den fasta konstellationen The Rumour Brass, tillsammans med Earle, Ray Beavis, saxofon, och Chris Gower, trombon, och turnera med Parker och många andra artister.
   Det är mer på "Heat treatment" som idag förvånar mig. Jag minns ju tydligt kanonlåtar som "That's what they all say", "Hotel Chambermaid" och "Fools' gold" men blir nu närmast chockad av kvalitén på låtar som "Turned up too late" och "Black honey". Material som kanske inte är så spektakulärt men ändå välskrivet och av ypperlig kvalité.
   Nick Lowe producerade "Howlin' wind", och "Back-door love" här är säkert från de inspelningarna, men på "Heat treatment" är det ett blivande hett namn, Robert John Lange, som har producerat. 1976 hade Lange precis inlett sin producentbana och hade bara ett fåtal skivor bakom sig, med bland annat City Boy och Kevin Coyne. Men hans namn, ännu så länge utan "Mutt" i mellannamn, skulle snart pryda både smakfulla skivor med The Motors, The Records, Clover och Deaf School men framförallt senare miljonsäljare med Foreigner, AC/DC, Bryan Adams och Shania Twain som han senare gifte sig med.
   Hela "Heat treatment" är inspelad i den legendariska studion Rockfield i walesiska Monmouth. På skivomslaget nämns givetvis managern Dave Robinsons namn samt hans management Advancedale Ltd på 32 Alexander Street i London, en adress som skulle bli Stiff Records klassiska hemvist. Däremot skulle det ta ytterligare fyra år innan Graham Parker själv, via utmärkta album som "Stick to me" och "Squeezing out sparks", hamnade på Stiff-etiketten med det lysande albumet "The up escalator".

/ Håkan

Rekordlång (148 min) St Patrick´s-hyllning

PORK FROM CORK extra allt
Värmekyrkan, Norrköping 21 mars 2026
Konsertlängd: 20:37-21:29, 21:47-22:37 och 22:54-23:40 (52+50+46 = 148 min)
Min plats: Huvudsakligen längst bak i den stora lokalen ca 75 m från scenen.

MAN HAR JU MED ÅREN LÄRT SIG ATT St Patrick's-firandet, med irländsk levande folkmusik i dess ädla konst, ofta pågår under flera veckor runt 17 mars. Därför kunde vi en vecka efter det traditionella firandet här i Örebro, på Clarion Hotel, ta tåget till Norrköping och få uppleva en mastodont-föreställning med den stadens stolta representanter för irländsk folkmusik, bandet Pork From Cork, inför en rekordstor publikmassa i en jättestor gammal industribyggnad.
   I själva evenemanget ingick en sittande middag med glatt humör, mat och dryck innan vi tog plats i lokalen och den musikaliska underhållningen kunde börja.
   Det var lite chockartat att äntra lokalen, som badade i norrskensliknande färgkaskader och naturligtvis var klädd i de irländska nationsfärgerna, där folk sedan nästan två timmar tillbaka hade kommit upp i varv och var på en helt annan och feststinn nivå. Det var inledningsvis som att komma till en fest där man inte själv var inbjuden...
   Det var upplevelsen innan kvällens huvudrollsinnehavare fyllde den stora scenen, ett förstärkt Pork From Cork (sju man och en kvinna) sparkade igång den ofta tempoladdade och alltid dansvänliga folkmusiken till publikens stora glädje.
   Bandet har en lång Norrköpingsbaserad historia men har med åren fått en alltmer skånsk prägel. När bandets ledare och sångare, Conny Lindgren, avled nyligen (konserten var en hyllning till honom) har bandets mandolinspelare och numera talesman, Janne Adolfsson, tagit över rodret som presentatör och initiativtagare och knutit ett gäng skåningar till sig. Mycket logiskt eftersom han själv sedan många år också bor i Skåne.
   Bandets sedvanliga sångerska Gunnel Ryner är kvar i frontlinjen och delar numera sångmikrofon med Richard Lindgren, vår vän och favorit sedan många år, och det blev en alldeles lysande kombination där Gunnel stod för rustik skönsång med en nästan amerikansk accent och Richard på många sätt blev bandets motsvarighet till Shane MacGowan. Och många låtar i kvällens rekordlånga repertoar (se nedan) kom just från hans penna.
   MacGowans-låtarna spelade väl en mindre huvudroll i kvällens tredelade konsert. Från den tempoladdade öppningen med ”If I should falla from grace with God” via ”Streams of whiskey”, ”A fairy tale of New York” (duett med Gunnel och Richard och en avslutande dans), ”Rainy night in Soho” till ”Sally McLennane”.
   Kvällens låtlista innehöll mycket godis och en gränslös blandning av musik överhuvudtaget och allt var skickligt framfört av ett band med många viktiga medlemmar. Där fanns både fiol (Ludde Olsson), banjo (Magnus Edring) och Janne Adolfssons mandolin vid sidan av de mer konventionella instrumenten gitarr (Peter Wiberg), bas (Paul Hinz) och trummor (Fredrik Savbrant). Elegant utfört och imponerande tajt med bara ett riktigt rep bakom sig.
   Jovisst innehöll den rekordlånga låtlistan många utsvävningar utanför den irländska musikhistorien. Då Richard fick möjlighet att hylla sina förebilder Leonard Cohen (”If it be your will”) och Bob Dylan (”You ain't going nowhere”). Och lyckades också tangera andra kända artister som Mike Scott, U2 och Van Morrison mellan varven av de många typiska och ofta traditionella irländska sångerna ”Rocky road to Dublin”, ”Galway races”, ”The rare old mountain dew”, ”Wellerman”, ”Maid behind the bar”, instrumentala ”Waiting for the federals”, den delvis Bob Dylan-skrivna ”Wagon wheel” och ”Raggle taggle gypsy”.
   Mitt i den irländska dominansen stoppade Richard Lindgren in en egen lite äldre låt i repertoaren, en långsammare version av ”Bad news” från hans ”Hardcore salvation”-album (2006).
   Det blev naturligtvis en härligt underhållande afton som slutade 20 minuter innan midnatt där endast ungdomarna längst fram vid scen orkade hålla tempot uppe.
   Janne Adolfsson, som levererade den autentiska låtlistan ville påpeka att ”Going down the road” slopades och den instrumentala ”Waiting for the federals” stoppades på kort varsel in efter ”Whiskey in the jar”-låten.



/ Håkan

Covers: Paul Carrack

PAUL CARRACK: The country side of Paul Carrack, vol. 1 (Carrack-UK, 2025)

EN AV ENGLANDS MEST PERSONLIGA RÖSTER PÅ GRAMMOFONEN, Paul Carrack. Han hade dessutom ett fantastiskt cv bakom sig när han förra året släppte albumet ”The country side of Paul Carrack, vol. 1”, en skiva som innehåller enbart covers med låtar som är hämtade från countrybranschen.
   En tillbakablick på Paul Carracks karriär blir både lång och detaljerad. Följ med här:
   1972 inleddes Carracks uppmärksammade del av karriären när han bildade gruppen Ace tillsammans med fyra andra engelsmän, de blev då en del av den nystartade pubrockgenren. Fast redan 1970 spelade han i band, Warm Dust, men då handlade det om väldigt långt hår och engelsk proggrock.
   Ace skivdebuterade först 1974 med singeln ”How long”, skriven av Carrack, som nådde en blygsam placering på Englandslistan men har i decennier blivit en modern klassiker. 1977 sprack bandet och Carrack började spela i Frankie Millers grupp. Som kompmusiker blev han respekterad överallt och spelade under en kort tid 1980 med Roxy Music. Jag såg Bryan Ferry & Co på Gröna Lund det året.
   Samma år gjorde Carrack sitt första tämligen bortglömda soloalbum, ”Nightbird” och spelade sedan under några år i både Carlene Carters och Nick Lowes kompgrupper innan han 1981 blev fast medlem i Squeeze och fick sjunga ytterligare en modern klassiker, ”Tempted”.
   Efter fina insatser på Squeeze-albumet ”East side story” fick han 1982 göra sitt andra soloalbum, fantastiska ”Suburban voodoo” utgiven på Jake Rivieras skivbolag F-Beat, och samma år turnerade han i Nick Lowes grupp, maj 1982 i Örebro.
   1983 turnerade han i den fantastiska gruppen Nick Lowe, Paul Carrack & John Hiatt, i september det året spelade de på Ritz i Stockholm,
   1985 hamnade han i den tillfälliga gruppen Mike & the Mechanics där han sjöng på några av gruppens hits. Året efter spelade han i Pink Floyd-mannen Roger Waters band, både på turné och skiva, innan solokarriären sparkade igång på allvar 1987 med albumet ”One good reason”.
   Mellan 1989 och 1996 gjorde Carrack ett uppehåll med egna skivor, gjorde även en kortare paus i Mike & the Mechanics-engagemanget och samtidigt (1993) som det tillfälliga coverprojektet med det märkliga namnet Spin 1ne-2wo dök upp, med Carrack som medlem, återvände han överraskande till Squeeze och albumet v”Some fantastic place” (1993).
   Alltså en lång och komplicerad musikkarriär för Paul Carrack som från 1996 regelbundet har producerat skivor i eget namn där covers hela tiden har spelat en viss roll, ibland mer som på albumet ”Groovin” (2001), och satsade förra året på ett coveralbum med enbart countryinspirerade amerikanska låtar.
   Carrack har inför skivan seriöst rest till USA och Nashville för att spela in ”The country side of Paul Carrack, vol. 1” med amerikanska musiker och en amerikansk producent, inte så bekanta namn och jag känner inte till varken producenten Steven Wood och musiker som Tommy Harden, trummor, Scott Sanders, steelguitar, Joe Spivey, fiol/gitarr/mandolin, och Kelly Back, sologitarr. Men det låter givetvis professionellt och bra men lite profillöst där Carracks annars perfekt personliga röst kommer lite i skymundan.
   Låtmässigt koncentrerar sig Carracks album i huvudsakligen på gamla amerikanska countrylåtar med en viss centrering till 50-talet men också 40- och 60-talet. Och det låter stundtals som traditionell country med fiol och steelguitar i centrum.
   Som ett album med nästan enbart covers så förekommer det av naturliga skäl mycket återanvändning i låtmaterialet men i Carracks fall har det varit ytterligare former av återanvändning.
   Här gör han exempelvis sin egen låt ”Love will keep us alive”, som först gavs ut av Eagles 1994, ännu en gång. Sin första version gjorde han redan 1995 på albumet ”Blue views” och här är den inte överraskande countryfierad.
   Den låt som jag först uppfattar som en originallåt, ”In the cold light of day” skriven tillsammans med Squeeze-sångaren Chris Difford, gavs ut av Carrack första gången redan 2018 på albumet ”These days”. Och ”Shelly's Winter Love” sjöng Carrack första gången som duett med Nick Lowe på Bill Kirchens album ”Word to the wise” (2010). En fantastisk version, lyssna på den. Låten ska för övrigt inte förväxlas med Lowes egen låt ”Shelley my love”.


1. Sea Of Heartbreak (Hal David/ Paul Hampton)
1961. Singel med Don Gibson.
2. Take Me (George Jones/Leon Payne)
1965. Från albumet "New country hits" med George Jones & The Jones Boys.
3. Love Will Keep Us Alive (Jim Capaldi/Paul Carrack/Peter Vale)
1994. Från albumet "Hell freezes over" med Eagles.
4. Heartaches By The Number (Harlan Howard)
1959. Singel med Ray Price.
5. Shelly's Winter Love (Merle Haggard)
1970. Från albumet "Forever yours" med Dottie West.
6. In the Cold Light Of Day (Chris Difford/Paul Carrack)
2018.
7. It Don't Hurt Anymore (Don Robertson/Jack Rollins)
1954. Singel ("I don't hurt anymore") med Hank Snow, The Singing Ranger and The Rainbow Ranch Boys.
8. Take These Chains From My Heart (Hy Heath/Fred Rose)
1952. Singel med Hank Williams with His Drifting Cowboys.
9. I Saw The Light (Hank Williams)
1948. Singel med Hank Williams with His Drifting Cowboys.
10. My Baby's Gone (Hazel Marie House)
1958. Singel med The Louvin Brothers.

/ Håkan

TisdagsAkademien (30)

TisdagsAkademien 2024, Jag, Olle Unenge och Janne Rindar som sedan våren 2023 har träffats på Makeriet i Örebro varje tisdag (eller måndag, eller onsdag...).

PÅ DEN 30:E RAPPORTEN FRÅN TISDAGSAKADEMIEN kan jag sammanfatta 2026 års första möten, från januari till mars. I slutet på januari firade Akademien sju fantastiska år, där har vi diskuterat musik inom väldigt många olika genrer, och vi har sedan tre år tillbaka haft våra möten i biblioteket på Makeriet i centrala Örebro. Ofta tisdagar men, som ni kan senedan, även andra veckodagar.
   Sedan förra Akademi-rapporten (strax efter årsskiftet) har vi tittat, lyssnat och diskuterat dokumentärer från SvtPlay, både aktuella och historiska, och något enstaka YouTube-program med, i tur och ordning, Patti Smith Group, Jan Johansson, två delar David Bowie, Dolly Parton, Jesper Lindell och Bruce Springsteen.




Onsdag 7 januari 2025
PATTI SMITH GROUP (SvtPlay, 1977 62 min)
Ohämmad, intensiv, suggestiv rockmusik med Patti Smith och hennes grupp i en inspelning från Stockholms konserthus den 3 oktober 1976. Vi får bland annat höra Pattis Smiths högst personliga tolkning av "Land", Rolling Stones-låten "Time is on my side", Lou Reeds "Pale blue eyes", och Pattis egen "Redondo beach".
   Patti Smith, före detta journalist, konstnär och poet, numera rockartist, berättar i en inledning till programmet om sig själv och sin inställning till rockmusiken.
   Medverkande: Patti Smith, Lenny Kaye, Ivan Kral, Jay Dee Daugherty, Andy Paley, Reporter: Lennart Wretlind. Producent: Helén Elmquist och Krister Nathanaelson.
   Patti: ”Bob Marley är sexig, Television och Lou Reed är bra”.
   En vältalig och uttrycksfull Patti bär samma t-shirt i intervjun som på konserten.
   Albumet ”Radio Ethiopia” släpptes samma månad (oktober 1976) som konserten på Konserthuset i Stockholm.
   Låtar: ”Redondo beach”, ”Free money”, byggs upp från piano till fullständig rockmusik. Uppskattande publik. ”Pale blue eyes” (Lou Reed) i medley med ”Louie Louie”. Lou skrev låten om en svensk pojke. ”Ask the angels”. Lenny Kaye-solo.
   Intro: recitation. ”Time is on my side”, Lenny Kaye läser i introt. ”Ain't it strange”. Kaye-solo. Lång och improviserad version. Patti el gitarr och solglasögon. Intro. Mycket ljud. ”Radio Ethiopia”, experimentell och improviserad rock. Gick ner på knä, låg på golvet. Mycket ljud. Spelade personlig gitarr. ”Rock'n'roll nigger”.
   Andy Paley, keyboards. ”Gloria”. Byggs upp. Extralåt: ”Land” som går över i ”Land of the thousand dances”.
   Patti presenterade bandet: ”Ivan Kral is a nigger”. Och så vidare...

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”If you see her, say hello” med Amanda Bergman som gäst.




Tisdag 13 januari 2025
JAN JOHANSSON - en liten film om en stor konstnär (SvtPlay, 2018, 29 min)
Det tar bara någon sekund så vet man. Några takter och Sverige breder ut sig med sjöar och skogar, åkrar, ängar, berg och forsar. Jan Johanssons musik. Men kan man spåra något av hans kommande storhet när han tjugo år gammal sitter vid pianot i Söderhamn och hans mor sätter på bandspelaren när hennes son övar på Schubert, Mozart, Haydn och andra stora mästare?
   I den här filmen får Jan Allan och Georg Riedel besvara den frågan, efter att ha hört den allra första ljudinspelningen med Jan Johansson, utan att veta vem som spelar.
   Film av Tom Alandh och Heleen Rebell.
   En 12-årig Jan vid pianot. Familjen spelade in och filmade mycket i familjen. Jan övade mycket på familjens piano.
   ”Han har 25 år kvar att leva”. (1932-1968)
   Till stora delar en sv/vit dokumentär.
   Jans sex år yngre lillasyster Maj Knutsson berättar.
   Tom Alandh kontaktade Jan Allan och Georg Riedel med de gamla ljudinspelningarna och frågade vad de tyckte om pianospelet.
   Jan: ”Otäckt spännande”. ”Välartat och oefterhärmligt” utan att veta vem som spelade. ”Känsla i fingertopparna”. ”Märklig teknik”.
   Jan var lågmäld och fåordig.
   Riedel: ”Han spelade fel men det kan man stå ut med”. Schubert. ”Upright piano”.
   Radiojazzgruppen. ”Emigrantvisa” från 1961.
   Folkmusik tillsammans med Dompan, Rune Gustavsson och Georg Riedel.
   Han hade klurig humor. Och lite galenskap. Tajming i pianospelet. Fint anslag.
   Han tänkte ta tåget men krockade med bilen...

DYLAN: Janne valde: Ett litet kort exempel på hur myterna breddas och byggs upp omkring dessa två storheter en slags sagoform,




Torsdag 22 januari 2025
DAVID BOWIE: Sista akten DEL 1 (SvtPlay 45 min, 2025)
David Bowie var alltid mer än en musiker - han var en ikon i ständig förändring. Nu får vi följa Bowies sista kreativa kapitel, med konstnärlig återuppståndelse och extraordinär kreativitet - allt under hans sista decennium då han ännu en gång förnyade sig och vägrade vila på gamla triumfer.
   Tio år efter hans död berättar de som stod David Bowie nära hur han fortsatte att tänja på gränserna - allt från Glastonburys Pyramid Stage till att konfrontera sitt förflutna, experimentera med framtidens internet, skriva sin första musikal och skapa “Blackstar” - albumet som visade världen varför han var och förblir oersättlig.
   Engelsk dokumentär från 2025.
1. 90-tal, framtid och Glastonbury
   ”Han visste att han skulle dö”
   1983 i Sydney. Ännu en ny image. ”Let's dance”. Gitarristen Earl Slick: ”Det var stort”.
   David Bowie tillhörde 70-talets mest inflytelserika artister.
   1989. Tin Machine, hård rock. Bröt mönstret med sitt sound. Reeves Gabrels, gitarristen, berättar.
   Pepsireklam med Tina Turner. ”Det finns ingen poäng med att blicka tillbaka”.
   1967. Producenten Tony Visconti: ”En av mina bästa vänner”.
   Dana Gillespie och Rick Wakeman berättar.
   Mellotron och sampling. Tidigt.
   1971 Glastonbury, den engelska motsvarigheten till Woodstock.
   Ville vara konstnär.
   ”Changes”, live i Glastonbury.
   1973 efter Ziggy Stardust. Mike Garson, keyboards, berättar om introt på konserten. Turnépremiär i New York.
   Gary Kemp, Spandau Ballet: ”Bowie var vår Elvis”. ”Rockens Miles Davis” sa Garson.
   1991. Journalisten Jon Wilde, Melody Maker, berättar hur han sågade Bowie i en recension.
   Dokumentären avslutas tillbaka till 1976 och ”Young americans” och soul.

DYLAN: Olle valde: ”Hank Williams, Johnny Paycheck och Townes.Van Zandt”.




Tisdag 27 januari 2025
DAVID BOWIE: Sista akten DEL 2 (SvtPlay 45 min, 2025)
2. 00-tal, Blackstar och slutet
   ”Starman”. Rymden på bild. ”Hur finner man ett syfte i livet?
   1994. Rave. Han var inte intresserad av britpop.
   Moby Goldie och Bowie jobbade ihop.
   Klubben Blue Note på Hoxton Square.
   Rave i tält. Tao Jones Index, grupp, Bowie spelade saxofon.
   ”Little wonder”. Vacker bra musik till svåra komplicerade filmer.
   Drum 'n' bass. Dylan Jones, författaren, berättade.
   1999. Millennium-skiftet. Ingen brydde sig då om Bowie.
   Glastonbury-festivalen. 2000. Först var han och festivalen ointresserade men det vände och han blev huvudartist. Man kunde vädra förändring, typiskt Bowie. Nytt årtusende.
   Gitarristen Reeves Gabrels var 10 år yngre än Bowie.
   Glastonbury. Inledde med ”Greensleeves” med Mike Garson på keyboards. Gail Ann Dorsey på bas. Davids stora comeback inför ett folkhav med minst 250 000 i publiken. Alla höll andan...
   ”Wild is the wind” var första låten. Klagade på halsfluss men sjöng perfekt.
   ”Life on Mars”. Gitarristen Slick var tillbaka
   2004. ”Reality”-turné. Blandade nytt och gammalt.
   Han hade ”muskelkramp”. Hjärttack. Akut operation i Tyskland.
   8 jan 2013 släpps singeln Where are we now? Visconti förklarar.
   Skör och välförmulerad låt.
   Cellgiftsbehandling.
   Jason Lindner, keyboards, på. ”Blackstar”-albumt. ”Han ville fokusera på musiken.
   Januari 2016 dör Bowie efter en 18 månader lång kamp.
   Dokumentären saknar gitarristen Mick Ronson och filmregissören Johan Renck.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Where are you tonight (Journey through dark heat)” med Julia Finnsjö som gäst.




Tisdag 24 februari 2026
DOLLY PARTON: Countrystjärnan som förenar USA (Svt, 2025, 52 min)
Med över tusen skrivna låtar och mer än 100 miljoner sålda album är Dolly Parton den mest hyllade och älskade countrysångerskan genom tiderna. 2026 fyller hon 80 år, och hennes inflytande är större än någonsin. Hon ses som en levande legend - inte minst av dagens popstjärnor som Taylor Swift och guddottern Miley Cyrus - och har samtidigt fått en helt ny publik genom Tiktok, där hon nu hyllas av yngre generationer.
   I dag är hon både countrystjärna, feministisk ikon och en oväntad brobyggare i ett djupt polariserat USA. Hur kunde Dolly Parton som länge betraktats som en kitschig karikatyr, ta steget från underdog till en av de mest enande gestalterna i amerikansk kultur? Och varför fortsätter hon att fascinera, oavsett ålder, politisk hemvist eller musiksmak?
   Fransk dokumentär från 2025.
   ”Hon är countrystjärnan som förenar USA”
   ”Jolene” inleder dokumentären givetvis. Live med sin jätteperuk med hår. 60 år lång karriär.
   Engagerade sig i Black Lives Matter.
   ”Blandar ytligt prål med äkta djup”
   Hon var fjärde barnet av tolv. Religiösa sånger.
   Pratade om whiskey. Moonshine och White Light.
   Jack Applejack spelade banjo.
   Bodde 40 km från Nashville som hon lämnade 17 år gammal.
   Låten ”Dumb blonde” (Curly Putnam).
   I en trio med Porter Wagoner som chef. The Porter Wagoner Show. Dolly ville bestämma och skrev egna låtar.
   1974 bröt Porter samarbetet. Dolly skrev ”I will always love you”.
   Någon beskrev Dolly som en kvinna med ”tilltagna kurvor”.
   Dokumentär på engelska med dubbade intervjuer.
   Blev sedan popstjärna och arbetskvinna.
   Glödhet på 70-talet. Gjorde fem filmer, bland annat ”9 to 5”
   1985 opererade hon bort livmodern.
   Sad Ass Songs. Låten ”Down from Dover” med Marianne Faithfull.
   Ingenting om samarbetet med Linda Ronstadt och Emmylou Harris som Trio1987 och 1999.

DYLAN: Janne: Handlar egentligen om Willie Nelson.




Tisdag 3 mars 2026
JESPER LINDELL: From Muscle Shoals to Memphis (YouTube, 26:42. 2026)
Jesper, bandet och producenten Björn Pettersson pratar svenska men det är textat på engelska.
   Muscle Shoals Sound Studio. Bandet står som turister och får historiebeskrivningen berättad av teknikern Colin Tott. ”Här satt Keith Richards och sket och skrev tredje versen till ”Wild horses”.
   Dokumentära inspelningssekvenser blandas med Jespers kommentarer på amerikansk engelska som förklarar situationen och hans förebilder från just den här studion.
   Björn: Det här är en Once in a lifetime-upplevelse.
   Några Stones-riff i introt till ”Respect yourself”.
   Utdrag av låtar från den färdiga skivan med körer och blås.
   ”Det är som att komma in i en kyrka”, säger musikerna.
   Björn förklarar att bandet är försenade efter flygstrul via Montreal och Nashville innan de kommer till Muscle Shoals där Björn och Jesper redan är.
   Bandet gör sig hemmastadda och bekant med studion och tänker på alla historiska händelser i just den studiomiljön. Det bläddras bland skivor som är inspelade där. Duane Allman, Cher, Bob Dylans ”Slow train coming” med mera.
   Björn: ”Det här är en fest. Tänk på det. ”Sjukt att vi är här” säger pianisten Carl Lindvall.
   Låtarna var inte repeterade innan. Pianointrot till ”Drift away” med blås här.
   Jesper sitter och sjunger.
   ”If love was money”, ”Pretend I never happened” och ”I've got a thing about you baby”.
   Sedan blaskig öl på en amerikansk veranda.
   Efter en natts sömn och en dags inspelningar: ”Inte så bra som vi tänkte” säger Jesper.
   Björn: ”Ni bekräftar inte varandra”.

DYLAN: Dickey Betts' opinion of Bob Dylan.




Tisdag 10 mars 2026
WE WANT THE FUNK! (SvtPlay, 2025, 1:22)
Följ med på en svängig musikalisk resa som utforskar funkens historia och rötter. Från bakgrunden i Afrika, i soul och jazz och till det explosionsartade genomslaget under 1970-talet. Så, vad är då funk? Det vet man när man hör det! Och känner det...
   En film av Stanley Nelson och Nicole London. (USA, 2025)
   James Brown inleder programmet, inte så överraskande.
   ”Rytmen!” ”Upphöjd känsla”. ”Andlig upplevelse”. ”Svartas musik”
   American bandstand, mycket dans men inte funk. Det var vitt så det skrek om det.
   Temptations. Motown. Berry Gordy Jr. Motown använde sig av koreografer. Soul? Pop?
   Marcus Miller, Nona Hendryx, Carlos Alomar berättar.
   Svarta protester över landet.
   Svettig James Brown och två trummisar. Alomar: ”Man blir attackerad av svänget”
   ”Say it loud I'm black and I'm proud”. En lovsång i funkgenren.
   Inget var viktigare än James Brown. Simple och komplext.
   Takten med ”The one” var viktig.
   David Byrne pratar. ”Vibrerande molekyler”. Groove.
   Sly & the Family Stone. ”All we need is a beat” Hippiefunk.
   Larry Graham, spelade bas med en tumme.
   Psykedelisk soulfunk. George Clinton. Först Motown sedan Funkadelic/Parliament.
   Bernie Worrell, speladre bas på synt.
   Labelle ”Lady marmalade”
   Ohio, den stora funkstaden. Prince. Minneapolis-soundet.
   Fela Kuti, afrobeat. r&b med afrikansk stil.
   Manu Dibango.
   Elton Johns ”Benny & the Jets”, r&b-stil. Svarta älskade låten.
   David Bowie: ”Fame” (Bowie/John Lennon/Alomar)
   Talking Heads. ”Burning down the house”.
   Funk var grunden till hiphop. Run DMC. Skivspelaren blev ett instrument.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”It's all good” med Helena Gill som gäst.




Onsdag 18 mars 2026
BRUCE SPRINGSTEEN – Born in the USA (SvtPlay/K Special, 2024, 52 min)
Originaltitel: Citizen Bruce, The American Pal
Svensk berättare: Kristoffer Lundström.
   Bruce Springsteen är en av rockens allra största och älskad av flera generationer - vars skildringar av USA fortsätter att engagera. I dokumentären följer vi resan från en enkel uppväxt i New Jersey till att bli en global rocklegend och en stark röst i det amerikanska samhället.
   Trots sin stora berömmelse förblir Springsteen en gåtfull gestalt. Genom arkivmaterial tecknas ett porträtt av en motsägelsefull artist, sliten mellan längtan efter offentlighet och behovet av närhet, där den orubbliga lojaliteten till sitt band E Street Band och fansen genomsyrar både musiken och karriären. Genom sitt starka berättande har Springsteen överskridit rockens gränser och blivit en symbol för amerikansk kultur - med musik som tycks spegla en hel nations själ.
   Fransk dokumentär från 2024.
   Dokumentären inleds med ”Born to run”, genombrottsskivan 1975 för Bruce
   Obama: ”I'm the president but he's the boss”.
   Bruce: Jag var alkemist.
   Grovkorniga gamla konsertbilder. ”Galen publik”
   Han är besviken för att inte låten blev en hitsingel. USA #23 UK #56.
   Live augusti 1975 på Bottom Line i New York. Martin Scorsese och Robert De Niro i publiken. Bruce till publiken ”Are you talking to me?” Uttrycket blev med i filmen Taxi Driver.
   18 november 1975 kommer Bruce och bandet till Europa för första gången. ”London is ready” på skyltarna utanför Hammersmith Odeon.
   Bruce var redan då kritiskt inställd till USA.
   Född i Freehold, New Jersey. Med irländska/italienska rötter. Uppvuxen i kyrkan som influerat många av hans texter.
   ”Elvis kom med ett nytt språk”. ”Ett nytt sätt att vara amerikan”.
   Första influensen: Doo wop. Och Bob Dylan. ”Dylan kom och gav oss orden”.
   Väldigt långhårig Bruce på bild.
   Bruce kom fram samtidigt som Elliot Murphy och John Prine.
   Mer suddiga konsertbilder.
   Jon Landau (John Landau i dokumentären)
   Bruce skildrade arbetarnas USA.
   Vi får kort höra en demo på låten ”Vietnam”, en förlaga till ”Born in the USA”.
   Nebraska. 1985. Han ville vara ifred.
   Engagerade sig i välgörenhet. Sjöng om världens orättvisor.
”We take care of our own”, en låt från ”Wrecking ball”. Tre grammy-nomineringar.

DYLAN: Janne valde "If not for you", nya orientaliska synvinklar på Dylans uttryck från andra kulturer.

/ Håkan

18 MARS

Wilson Pickett föddes 18 mars 1962 i Prattville, Alabama, USA.

1941
Den amerikanske artisten WILSON PICKETT föds i Prattville, Alabama, USA.

2001
JOHN PHILLIPS (Mamas & Papas) avlider i Los Angeles, Kalifornien, USA.

2017
CHUCK BERRY avlider i Wentzville, Missouri, USA..

/ Håkan

Best of 1975/1976: #12 "Zuma"

NEIL YOUNG: Zuma (Reprise)
Release: 10 november 1975

REDAN PÅ DEN RELATIVT ANONYMA 12:E-PLATSEN, på min lista med 50 år gamla album, dyker det upp skivor av nästan klassisk kvalité. Och det är inte så överraskande att det är Neil Young som har gjort dagens aktuella album, den väldigt omväxlande ”Zuma”, som han klämde in mellan det försenade och lite irrationella albumet ”Tonight's the night” (1975) och Stephen Stills-samarbetet ”Long may you run” (som jag redan noterade på en 23:e-plats).
   Neil Youngs 70-tal var fyllt av legendariska album och "Zuma" har ofta lite orättvist hamnat i skuggan av de mer kända och spektakulära Neil Young-albumen. Kanske för att den hade ett lite blekt tecknat svartvitt omslag eller, och det kanske är den viktigaste anledningen, för att mina minnen ofta har placerat albumet bland historiens splittrade och ojämna skivor för att innehållet på albumet spelades in under olika förutsättningar och vid olika tillfällen.
   Fast mitt minne var i det här fallet lite för drastiskt. Det är egentligen bara ett enda spår, "Through my sails" som spelades in för det planerade Crosby, Stills, Nash & Young-projektet "Homegrown" 1974 som dock aldrig slutfördes, som har fått mig att förstora problemet. Ryggraden på "Zuma" är låtarna som är inspelade med den ständigt närvarande men ändå sporadiska kompgruppen Crazy Horse som faktiskt har fått en unik officiell credit som artister (första gången sedan 1969 och "Everybody knows this is nowhere”) på skivan.
   "Zuma" är ju en rejäl nystart på Neil Youngs Crazy Horse-samarbete. Bandnamnet försvann nästan definitivt när bandets gitarrist Danny Whitten dog av en överdos i november 1972 och på Youngs kommande tre album nämndes inte Crazy Horse alls (förutom på ett gammalt liveinspelat spår på "Tonight's the night") fast både basisten Billy Talbot och trummisen Ralph Molina ibland medverkade sporadiskt bland övriga musiker.
   Mitt under inspelningarna av "Zuma" mötte Talbot gitarristen Frank "Poncho" Sampedro i Mexiko. Han var en hängiven Neil Young-fan, hade lyssnat noggrant på Youngs skivor sedan "Everybody knows this is nowhere” och var som kompgitarrist en synnerligen perfekt ersättare till Whitten. I november 1974, två år efter Whittens död, blev Sampedro fast medlem i Crazy Horse och i kompgänget som spelade bakom Young.
   Sedan finns det en låt på "Zuma", den övermäktiga "Cortez the killer", som så effektivt tagit bort strålkastarna på det övriga materialet som, tro mig, är av bästa Neil Young-klass. "Cortez the killer" är ju en klassiker, även i jämförelse med alla andra Neil Young-klassiker, men när jag lyssnar uppmärksamt på "Zuma" idag är låten faktiskt bara en i mängden av bra låtar. 7:29 är givetvis en mäktig låtlängd men efter introt, 3:22, är låten ganska konventionell men intensiv fast tempot är lågt. Men det är nog textens historiska och verklighetsnära innehåll om Fernando Cortés, som på 1500-talet lyckades erövra aztekernas rike i Mexiko, som väcker känslor.
   "Zuma" innehåller fler alldeles utmärkta rocklåtar som lyfter albumet till samma nivå som flera andra av Youngs 70-talsalbum. Inledande "Don't cry no tears" och "Lookin' for a love" är raka, typiska men ändå djupt personliga Neil Young-låtar. De övriga rocklåtarna, "Danger bird", "Stupid girl", "Driveback" och "Barstool blues", har lite orättvist hamnat i skymundan på albumet men tillhör tveklöst den övre halvan av Youngs kvalitetsnivå.
   Sedan har det ovan nämnda CSNY-spåret, med sitt mjuka akustiska arrangemang och röster i perfekt balans, en viktig roll på det överlag rockiga albumet. Till den kategorin hör också den välbalanserade balladen "Pardon my heart" som gör sidan A på "Zuma" omväxlande och varierad.

/ Håkan

Underhållande tjuvstart på St Patrick´s

Foto: Agneta Wallinder Unenge (tack!)


TULLAMORE BROTHERS
IRISH DANCE PROJECT
Clarion Hotel, Örebro 14 mars 2026
Konsertlängd: 20:08-20:51 och 21:19-22:08 (43 min+49 min=92 min)
Min plats: Sittande och stående på olika platser i hotellfoajén.

I DESSA IDROTTSLIGA TIDER ÄR DET på sin plats att kalla lördagens musikaliska evenemang, där det firades irländsk St Patrick's Day, för en tjuvstart ty det officiella datumet för den gröna högtiden är 17 mars. Men det hindrade inte en fullpackad hotellfoajé (250 personer) på Clarion Hotel att fira ståndsmässigt med både Guinness i baren och traditionell irländsk folkmusik på scenen.
   Olle Unenge, som bildade första upplagan av Tullamore Brothers redan 1988, har efter några års parentes tagit tillbaka namnet på sin orkester som till utseendet liknar killarna som kompat honom i flera år: Från vänster Johannes Broborn, banjo och diverse stränginstrument, Olof Ericsson, fiol och tin whistle, och Henrik Mundt, concertina och diverse stränginstrument. Tillsammans med dotter Frida, som bjöd på oerhört fin skönsång på några sånger, och dansflickorna i Irish Dance Project (Maria Stein och Tove Rud) blev det som vanligt en underbart underhållande lördagskväll.
   Det mesta kände jag igen (se den autentiska låtlistan nedan), både sånger och instrumentala stycken, utan att bokstavligen minnas texter och låttitlar på samma sätt som många gjorde i det välinitierade och sångglada publikhavet.
   Från inledningen med första avdelningens ”The beggar song” till extranumret med den fina allsången i ”The fields of Athenry” och den allmänna publikfavoriten ”Whiskey in the jar” bjöds det på en varierad musikalisk meny. Obligatoriska sånger som ”Star of the County Down” och ”The hills of Donegal” avlöstes av instrumentala reels och jigs där de smattrande dansstegen på den förlängda scenen drog upp tempot. Just på den taktfasta och grymt svängande ”Star of the County Down” passerade en polisbil förbi på gatan utanför hotellet, saktade ned och kanske undrade vad det var för upplopp på gång...
   Däremellan gjorde Frida Unenge flera sångmässiga höjdpunkter vid mikrofonen och vid flera tillfällen upprepade hon för tredje året i rad sånger som ”Down by the Sally gardens” och U2-låten ”Van Diemen's land” (som duett med pappa Olle).
   Numera är Örebro Kammarorkesters violinist Olof Ericsson medlem i Tullamore Brothers, i alla fall sporadiskt när schemat tillåter, och höjde både tempot och bjöd på sprudlande energi i många låtar där bedövande skicklighet samsades med stora känslor.


FOTNOT: ”The fields of Athenry” flyttades till avdelningen för extralåtar och "The wild rover" slopades.

/ Håkan

Covers: Isabella Lundgren

ISABELLA LUNDGREN: Out of the bell jar – A tribute to Bob Dylan (Ladybird, 2019)

FÖR VILKEN GÅNG I ORDNINGEN SOM JAG presenterar ett coveralbum med nästan uteslutande Bob Dylan-låtar har jag inte koll på men Isabella Lundgrens sju år gamla ”Out of the bell yar” är ändå en ganska udda skiva i den smala genren där artister tolkar Dylan.
   Dels kommer Isabella från en musikalisk värld där jazzmusiken är en utgångspunkt och omger sig på det här albumet med de jazzinspirerade musikerna Carl Bagge, piano, Daniel Fredriksson, trummor, Daniel Migdal, violin, Johan Lindström, pedalsteel, och Niklas Fernqvist, bas, där flera av musikerna har bidragit med arrangemang. Skivan är inspelad i Kingside Studios i Gnesta men utan officiell producent.
   Och dels innehåller albumet det ovanliga greppet med en egen låt, titellåten ”Out of the bell yar” skriven tillsammans med Brian Kramer, musik, och självklart inspirerad av Bob Dylans sätt att skriva låtar.
   ”Out of the bell yar” innehåller bara sju låtar men har ändå en speltid på 45 minuter. Det finns alltså gott om plats för musikaliska utvikningar av tydliga jazzinfluenser där soloinstrument som piano, violin, ståbas och till och med trummor får rejält med utrymme både som intro, mitt i och avslutning.
   10:44 lång ”Trouble” är kanske i sammanhanget ett extremt experiment jämförd med originalets 4:33 men Isabella och hennes kompande killar har här uppenbara ambitioner att bjuda på något nytt och spännande.
   Och att i sammanhanget bjuda på en helt egen låt där Isabellas text nämner kända Dylan-låtar, exempelvis ”Tangled up in blue” och ”Like a rolling stone”, är ett smart sätt att behålla det genomgående temat.
   Isabella har lite märkligt valt att i sin version av "The Times They Are A-Changin'” kalla den för "The Times Are a Changing” fast hon i texten klockrent sjunger den korrekta texten.


1. You're Gonna Make Me Lonesome When You Go (Bob Dylan)
1975. Från albumet "Blood on the tracks".
2. The Times Are a Changing (Bob Dylan)
1964. ("The Times They Are A-Changin'") Från albumet "The Times They Are A-Changin'".
3. It Ain't Me Babe (Bob Dylan)
1964. Från albumet "Another side of Bob Dylan".
4. Lay Down Your Weary Tune (Bob Dylan)
1965. Från albumet "Turn! turn! turn!" med The Byrds.
5. Trouble (Bob Dylan)
1981. Från albumet "Shot of love".
6. Out of the Bell Jar (Brian Kramer/Isabella Lundgren)
Original.
7. Forever Young (Bob Dylan)
1974. Från albumet "Planet waves".

/ Håkan

11 MARS

Den amerikanska sångerskan Mary Gauthier föddes 11 mars 1962 i New Orleans, Louisiana, USA.

1953
Den amerikanske skivproducenten JIMMY IOVINE föds i New York City, USA.

1962
Den amerikanska artisten MARY GAUTHIER föds i New Orleans, Louisiana, USA.

1970
Albumet "Déjà vu" med CROSBY, STILLS, NASH & YOUNG släpps.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #13 "Hotel California"

EAGLES: Hotel California (Asylum)
Release: 8 december 1976

1976 HADE AMERIKANSKA GRUPPEN EAGLES definitivt lämnat den genuina countryrockgenren bakom sig och blivit ett alltmer konventionellt rockband, mycket tack vare Joe Walsh som sedan december 1975 var ny medlem i bandet. Walsh var känd som gitarrist och hade en genomgående rockig bakgrund när han kom in i Eagles och ersatte Bernie Leadon som hade en helt annan bakgrund i band som Dillard & Clark och Flying Burrito Brothers. Leadon var visserligen mest gitarrist i Eagles men spelade också banjo, mandolin, pedal steel och dobro. Walsh var en mer utpräglad elgitarrist med slide som specialgren.
   Det musikaliska skiftet i Eagles från Leadon till Walsh var tydligt men bandet hade ju under flera år utvecklats från sina countryrockrötter till mer elektrisk rock. Förändringen inleddes 1973/1974 när den amerikanske skivproducenten Bill Szymczyk tog över studiojobbet från engelsmannen Glyn Johns. Szymczyk skulle därifrån producera Eagles samtliga 70-talsalbum inklusive ”Hotel California”.
   Mannen med det svårstavade namnet Szymczyk hade en lång meritlista bakom sig med lite tyngre och rockigare grupper och artister. Som exempelvis J Geils Band, Jo Jo Gunne, Johnny Winter, Rick Derringer och även faktiskt Joe Walsh som han hade producerat sedan slutet av 60-talet, från The James Gang och Barnstorm till Walshs soloproduktioner. Därför var det ganska naturligt och inte så överraskande att Walsh, som också delade manager med Eagles, gick med i gruppen fast de musikaliskt inte hade så mycket gemensamt.
   ”Hotel California” är en av mina totalt sett mest spelade skivor men jag rangordnar ändå inte albumet som Eagles allra bästa. Därtill låter både den sensationella debuten ”Eagles” (1972), ”Desperado” (1973) och ”On the border” (1974) bättre och personligare i mina öron. Ändå är ”Hotel California”, från den mäktiga titellåten till finalen ”The last resort”, givetvis ett anmärkningsvärt album av mycket god och varierad kvalité.
   Titellåten är som sagt en lång (6:30) och stegrande klassiker med en mycket intressant text om hotellet, med sina spännande figurer, som också kunde vara ett fängelse (”This could be Heaven or this could be Hell” som Don Henley sjunger). Teamet Don Henley/Glenn Frey har skrivit en majoritet av albumets låtar och får på titellåten hjälp av Don Felder, gitarristen som hade utökat Eagles under 1974. Han tar faktiskt många gitarrsolon på albumet och låter Joe Walsh spela andra instrument som piano, orgel och synthesizer men på titellåten delar de effektfullt på gitarrsolon.
   Lika framträdande som Henley/Frey är som låtskrivare är Don Henley som sångare, hans ofta lite vemodiga röst symboliserar Eagles hela sound i andra låtar som ”Victim of love”, balladen ”Wasted time” och den avslutande långa (7:25) pianoballaden ”The last resort” men också i den mindre imponerande rytmiska Joe Walsh-låten ”Life in the fast lane”. Medan Frey tar mikrofonen på endast en låt, den närmast countryrockiga ”New kid in town” som John David Souther har varit med och skrivit som han ofta gjorde på Eagles skivor.
   Eagles var ett band med många sångare och med ofta ljuvlig stämsång i arrangemangen. Basisten Randy Meisner får som vanligt bidra med en egen låt på ”Hotel California” och på ”Try and love again” sjunger han ännu en gång bättre och personligare än jag minns det som.
   Joe Walsh bidrar också med en helt egen låt, ”Pretty maids all in a row”, med ett helt annat Eagles-sound där slide och wah-wah-gitarrer mer påminner om Walshs soloproduktioner. Även som Eagles-medlem fortsatte han parallellt sin solokarriär och gav 1978 ut albumet ”But seriously, folks...” där låten ”Life's been good” blev uppmärksammad.

/ Håkan

Covers: EXTRA! Jesper Lindell

JESPER LINDELL: 3614 Jackson Highway (Gamlestans Grammofonbolag/Yep Roc)

HÖSTEN 2024 TOG JESPER LINDELL med sig sitt band och gjorde en pilgrimsresa till USA. På några få dagar besökte bandet Muscle Shoals i Alabama och Memphis i Tennessee. På kort tid genomfördes intensiva skivinspelningar och första resultatet släpps på ett Muscle Shoals-inspelat album just idag. En skiva med enbart covers och anknytning till musikhistorien i området.
   Den musikaliska historien i Muscle Shoals är nästan 70 år lång och startades av skivproducenten Rick Hall i Fame Studios på 603 East Avalon Avenue. Första hitlåten, Arthur Alexanders ”You better move on” (1961), följdes några år senare av främst soulkryddade hits från Otis Redding, Clarence Carter, Wilson Pickett och Aretha Franklin som alla spelades in i Halls studio.
   Studiomusikerna på de här berömda inspelningarna blev en fast enhet och fick även ett inofficiellt gruppnamn, The Swampers, i vars närhet även gitarristen Duane Allman bland andra figurerade. Efter en konflikt mellan Hall och musikerna Barry Beckett, keyboards, Roger Hawkins, trummor, David Hood, bas, och Jimmy Johnson, gitarr, lämnade musikerna studion 1969 och startade den konkurrerande studion Muscle Shoals Sound Studio på 3614 Jackson Highway (just det, titeln på Jesper Lindells album) i Sheffield strax utanför Muscle Shoals där musikhistorien fortsatte.
   Där har stora artister och grupper som Boz Scaggs, Rolling Stones, Paul Simon, Bob Dylan och Rod Stewart spelat in i studion. I den studion klev Lindell och ett jetlaggat band in 15 september 2024 och under en och en halv dag spelade de in åtta covers, den nionde låten ”If love was money” är hämtad från Memphis-inspelningarna och allt resulterade i dagens aktuella album.
   Redan för ett år sedan fick vi konsertbesökare i Örebro en försmak av USA-besöket några månader innan med några välvalda covers. Tillsammans med ett blåsförstärkt band doftade det stundtals soul om arrangemangen. När jag nu lyssnar på skivan, där feta blåsarrangemang förstärker många låtar, blir det än mer tydligt att Jesper närmat sig klassisk soulmusik och skjutit den tidigare The Band-inspirationen tillbaka något.
   ”3614 Jackson Highway” är främst innehållsmässigt en succé med covers som inte är rutinmässigt valda av rent kommersiella skäl. Ok, ”Drift away” och ”Rainy night in Georgia” tillhör väl den lättsmälta kategorin låtar men Lindell och gänget gör låtarna med mer genuin soulkänsla och helt utan respekt. Lindell med sin brutala röst har ju tidigare i karriären gjort alla sina covers till egna personliga höjdpunkter och vid upprepade tillfällen likadant här.
   Jesper kan visserligen inte hitta det svarta djupet i Brook Bentons röst på hitversionen av ”Rainy night in Georgia” men med hjälp av tre tjejröster och en kille får Jespers röst en ny dimension. Och på Dobie Grays ganska snälla hitoriginal av ”Drift away” får Jesper hjälp av Temperance Movement-sångaren Phil Campbell och här utvecklas versionen av ”Drift away” till något stort. Det trodde jag aldrig!
   Resten av albumet, med få låtar jag tidigare hade hört i original, är inte mindre intressant och det är ganska uppenbart att Lindell och gänget träffat rätt ännu en gång. Och nyfikenheten inför nästa USA-inspelade album, ”Royal” som släpps i sommar, är närmast gränslös.
   "3614 Jackson Highway" får sin rättvisa dignitet med skivproducenten Joe Henrys välvalda ord till lång och fin omslagstext där han berömmer både Lindell, produktionen och soulkänslan.

If love was money (Dan Penn/Bill Phillips)
1970. B-sida på singel (”Prayer for peace”) med Dan Penn.
She ain't gonna do right (Dewey Oldham/Dan Penn)
1966. Från albumet ”The wicked Pickett” med Wilson Pickett.
(Den gamle Muscle Shoals-musikern Spooner Oldham får här sitt riktiga förnamn som låtskrivare)
Respect yourself (Luther Ingram/Mack Rice)
1971. Singel med The Staple Singers.
Rainy night in Georgia (Tony Joe White)
1969. Från albumet ”...Continued” med låtskrivaren.
Pretend I never happened (Willie Nelson)
1972. Singel med Waylon Jennings.
Rainbow road (Dan Penn)
1968. Singel med Bill Brandon.
(På originalet får även Donnie Fritts låtskrivarcredit)
Heavy makes you happy (Jeff Barry/Robert Bloom)
1970. Från albumet ”The Bobby Bloom album” med Bobby Bloom.
I've got a thing about you baby (Tony Joe White)
1972. Från albumet ”The train I'm on” med låtskrivaren.
Drift away (Mentor Williams)
1972. Singel med Mike Berry.

/ Håkan

"Trixies"

SQUEEZE: Trixies (Love, 2026)

FÖRHOPPNINGARNA TAR ALDRIG SLUT att Squeeze ännu en gång ska göra något oförglömligt. Så högt har jag lagt ribban varje gång Glenn Tilbrook och Chris Difford har presenterat en ny samling låtar på ett album under namnet Squeeze.
   Med några få undantag, ”Babylon and on” (1987), ”Frank” (1989) och ”Some fantastic place” (1993), tar jag mig alltid tillbaka till fantastiska ”East side story” (1981) när jag vill rangordna bandets skivor. Ja, det är längesen paret Tilbrook/Difford och bandet i ständig förändring gjorde något utöver det vanliga på sina sporadiska albumutgivningar.
   Just när de tankarna kommer in i mitt medvetande visar det sig att Squeeze börjar marknadsföra sitt nya album ”Trixies” och i samband med det berättar den spännande historien om låtarna och deras ursprung långt tillbaka i tiden. Redan våren 1974, när första upplagan av Squeeze bildades skrev Tilbrook och Difford, då 16 respektive 19 år gamla, sina första låtar tillsammans. Låtmaterial som cirkulerade runt en fiktiv historia om en nattklubb, Trixies, som ingen av de två ungdomarna hade åldern inne för att besöka.
   Låtarna hamnade som bäst på ett demoband men försvann och glömdes bort för att nu, drygt 50 år senare, få upprättelse och bilda innehåll på Squeezes nya album ”Trixies” våren 2026.
   När jag lyssnar på nya skivan, med sedvanligt spännande förhoppningar i medvetandet, har jag svårt att både förstå och tro på den påstådda historiebeskivningen. 1974, mitt i den anspråkslösa pubrockmusikens högvarv några år innan punkrevolutionen slog till, fanns ett musikklimat som knappast rimmar smärtfritt med dagens teknologiska utveckling som inspelningarna på ”Trixies” ger sken av.
   Difford och framförallt Tilbrook har, tillsammans med en amerikansk producent (Owen Biddie) och ett stort gäng musiker, gjort allt för att sound och arrangemang ska smälta in i dagens moderna värld och framtid. Och där får inte det förmodligen ursprungligen anspråkslösa låtmaterialet plats bland rader av instrument och ibland en hel maskinpark av keyboards.
   Jag kan ana Tilbrook/Difford-ungdomarnas fascination en gång för sitt genuina kunnande som låtskrivare och hade man någon gång tänkt på att värdera det 50 år gamla låtmaterialet med lite mer tidstrogen anda kunde innehållet på albumet musikaliskt haft sensationella kvalitéer.
   Jag kan även ana den något pretentiösa ambitionen att binda ihop låtarna utan uppehåll och därmed skapa ett sammanhållande koncept som en musical men det här är inte popkvalité som Squeeze är känt för. Och när de har hämtat influenser från sitt 70-tal är det inte simpel pubrock utan Sparks- (”Hell on earth”)) och David Bowie-vibbar (inte bara låttiteln ”The place called Mars”) som kommer till ytan.
   Även den här gången skjuter Tilbrook/Difford högt över målet där jag sitter och tänker på och hoppas på välskrivna poplåtar som både till innehåll och arrangemang utnyttjar kvalitéerna hos två av Englands bästa låtskrivare. Nu blir ”Trixies” istället en uppvisning i musikalisk skicklighet hos ett sju man och en kvinna stort band plus ytterligare studiomusiker.

/ Håkan

Covers: Kathleen Edwards

KATHLEEN EDWARDS: Covers (Dualtone, 2025)

DEN KANADENSISKA SÅNGERSKAN Kathleen Edwards skivdebuterade för 24 år sedan och det tog tid innan jag registrerade hennes artistkarriär. 2012 lyckades hon ta sig in på min årsbästalista, med sitt fjärde album ”Voyageur”. Jag har sedan noterat hennes bidrag på några tributskivor, hyllningar till Gram Parsons och John Denver, och tyckte hennes senaste album det Jason Isbell-producerade ”Billionaire” (2025) var en stark utmanare till förra årets årsbästalista.
   Den produktiva Kathleen släppte förra året också minialbumet med den inte så fantasifulla titeln ”Covers” som inte alls överraskande innehåller just covers, åtta låtar inom lite olika genrer med en viss tyngdpunkt på lite lågmälda arrangemang.
   Frånsett Bruce Springsteens ”Human touch” och Supertramps ”The logical song” innehåller skivan för mig mindre känt låtmaterial från The Flaming Lips, Paul Westerbergs, R.E.M.:s, John Prines och redan nämnde Isbells repertoar.
   Lite spännande har Kathleen bjudit in just Isbell och Bahamas-sångaren Afie Jurvanen, kanadensaren som också spelar piano och gitarr på ”Human touch”, som duettartister. Fast Isbell är väldigt lågmäld i sin presentation.
   Vid sidan av den professionelle steelguitar-spelaren Greg Leisz, som här presenteras som elgitarrist fast han framför smekande steelguitar-klanger på flera låtar, är det ovanligt många obekanta namn i kompet. Namn som holländaren Whynot Jansveld, bas, Peter Von Althen, trummor, och Gord Tough, gitarr, som jag tror att jag aldrig har kommit i kontakt med tidigare.


1. Crawling Back To You (Tom Petty) 4:28
1994. Från albumet "Wildflowers" med låtskrivaren.
2. Traveling Alone (Jason Isbell) 4:51
2013. Från albumet "Southeastern" med låtskrivaren.
3. Human Touch (Bruce Springsteen) 3:29
1992. Singel med låtskrivaren.
4. Feeling Yourself Disintegrate (Michael Ivins/Steven Drozd/Wayne Coyne) 4:51
1999. Från albumet "The soft bulletin" med The Flaming Lips.
5. The Logical Song (Rick Davies/Roger Hodgson) 4:39
1979. Från albumet "Breakfast in America" med Supertramp.
6. Only Lie Worth Telling (Paul Westerberg) 4:41
2002. Från albumet "Stereo - mono" med låtskrivaren.
7. Hello In There (John E Prine) 4:10
1971. Från albumet "John Prine" med låtskrivaren.
8. Sweetness Follows (William Berry/Peter Buck/Mike Mills/Michael Stipe) 3:31
1992. Från albumet "Automatic for the people" med R.E.M.

/ Håkan

4 MARS

The Mothers Of Inventions album ”We're only in it for the money” släpptes 4 mars 1968.

1966
Singeln ”Substitute” med THE WHO släpps.

1968
THE MOTHERS OF INVENTIONS album ”We're only in it for the money” släpps.

1986
The Band-medlemmen RICHARD MANUEL avlider i Winter Park, Florida, USA.

/ Håkan

Februari 2026 på Håkans Pop

Håkans Pop tog adjö av Neil Sedaka som avled i fredags.

FEBRUARI 2026 PÅ HÅKANS POP vandrade fram i stilla lunk utan några stora överraskningar. Månadens fyra veckor var fylld av de fasta kategorierna listan med 50 år gamla album, händelserika datum i pop- och rochistorien och sedan ett antal coveralbum. Plus nyheten om en nyss avliden popartist.
   Den rangordnade listan på mina 50 år gamla favoritalbum nådde under februari placeringarna #15-#18 utgivna av artisterna Linda Ronstadt, Jackson Browne, Electric Light Orchestra och Dan Fogelberg.
   De historiska datumen jag hänvisade till under månaden var 4 februari, 11 februari, 18 februari och 25 februari.
   Och coveralbumen jag hittade under februari var gjorda av Dylan LeBlanc, The Lemonheads, Chrissie Hynde och Helikoptern.
   I lördags tog jag adjö av sångaren och låtskrivaren Neil Sedaka som avled i fredags.

INTE HELLER UNDER FEBRUARI lyckades jag bland månadens nya album hitta något album som månadens bästa nya skiva men Ebba Forsbergs nya var väldigt nära den utmärkelsen. Flera utmärkta album har jag ändå lyssnat på den här månaden, se nedan. Och några nya singlar med Joakim Berg, Joel Alme, Jesper Lindell och några andra lovar dock gott inför framtiden.
   När den amerikanske San Bernadino-födde sångaren JAY BUCHANAN öppnar munnen på första låten på albumet ”Weapons of beauty” är det med en stark gospel-kryddad röst till lågmält komp. Då växer förhoppningarna på ett förstklassigt album men i fortsättningen tar rösten över arrangemangen och blir mer irriterande än underhållande, wejlandet överskuggar personligheten. Dock räddar några höjdpunkter som ”Tumbleweeds” och ”Shower of roses” helheten.
   BUZZCOCKS var med sin energiska poppunk en del av den energiska engelska rockvågen under det senare 70-talet utan att tillhöra den översta toppen. Gjorde comeback på 90-talet men utan min vetskap och när jag hör bandets nya album ”Attitude adjustment”, nu utan sångaren Pete Shelley (dog i hjärttack 2018), blir jag förvånat imponerad. Gitarristen Steve Diggle har tagit över mikrofonen och låtmässigt har albumet genomgående starkt originalmaterial. Energin finns i det gitarrdrivna soundet när bandet fortfarande balanserar mellan pop och rock.
   Jag minns BOB LIND för endast en låt, ”Elusive butterfly” en typisk one hit wonder 1966, och för drygt 20 år sedan gjorde han comeback utan att väcka större uppmärksamhet. Men som 83-äring(!) slår han nu till med ett förvånansvärt personligt album, ”It oughta be easy”, där det stabila låtskrivandet överraskar. Rösten påminner om Al Stewart men Lind gör mogen amerikansk pop, absolut inget revolutionerande men ändå lyssningsvärt och som allra bäst i den pigga öppningslåten ”Wearing you”.
   Har i några år haft lite svårt för gruppen DINA ÖGON, ekar ofta musikermusik i mina öron, men jag gav nya albumet ”Människobarn” en rejäl chans. Det softa keyboards-baserade soundet kräver sin tid och då upptäcker jag ett flertal starka låtar, ”Där huden är tunnast” (med ”You can't hurry love”-basintrot), ”Varandra” och ”Hélene”, i all sin snälla karaktär.
   Skånska TRUE LIES har med sina två senaste album hamnat på mina årsbästalistor, 2019 och 2022, så förväntningarna var höga inför nya albumet ”1st impression #2”. Här har bandet anpassat sitt annars väldigt livebaserade sound till inspelningsstudion och resultatet är både poppigare och lite snällare medan låtmaterialet, gitarristerna Anders Ragnarsson och Lars Paulström har skrivit varannan låt på skivan tillsammans med sångaren Per Olin, är så genomgående starkt att jag den här gången tror på ett kommersiellt genombrott. Bland rader av underbara intron trängs enormt många melodiska höjdpunkter.
   Ett annat engelskt band, jämför med Buzzcocks (se ovan), som härjade på det sena 70-talet var THE DAMNED som också är aktuellt med ett nytt album, ”Not like everybody else”, som enbart innehåller covers från främst 60-talet. Med tre originalmedlemmar har bandet gjort en hyllningsskiva till ursprungsgitarristen Brian James. Jag tycker resultatet är häpnadsväckande fräscht med tanke på att det är runt 70 år gamla profiler som försöker skaka liv i nästan 60 år gamla låtar.
   På sitt nya album ”Amen, Amen, Amen” tar EBBA FORSBERG upp den gamla tråden med Leonard Cohen-låtar på svenska, ännu en gång översatta av Mikael Wiehe, och resultatet är ännu en gång innerligt vackert och passionerat. Producenten och trummisen Andreas Dahlbäck har samlat rätt musiker i studion och Johan Lindström bakom mixerbordet. Enormt fina förutsättningar till en inspelning där Ebba sjunger Wiehes fantastiskt fina tolkningar från hjärtat. Oerhört finstämt som i mitt profana medvetande låter som vackra psalmer.
   Jag kan inte sluta lyssna på ”I mitt drömda liv”, ”Kom stilla hjärtats oro” och ”Visa mig vart”.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #14 "Törst"

ULF LUNDELL: Törst (EMI/Harvest)
Release: 9 juni 1976

”VARGMÅNE” VAR 1975 ETT MER ÄN GODKÄNT debutalbum, som jag redan har beskrivit tidigare i den här serien med 50 år gamla albumfavoriter, och blev en raffinerad start på Ulf Lundells långa och gränslöst händelserika artistkarriär. Ändå är det uppföljaren ”Törst” som är och har blivit min första stora tidiga Ulf Lundell-favorit på skiva. Ett album som artisten själv har visat ljumma känslor inför genom åren och tillsammans med producenten Kjell Andersson dissat skivomslaget.
   Jag tycker både skivan och skivomslaget är helt godkända fast Calle Bengtssons svartvita fotografi på omslaget kanske inte håller högsta tekniska kvalité. Sedan är jag musikaliskt kraftigt påverkad av liveminnen från den här tiden när Lundell började turnera intensivt med Nature som kompband. När låtar från de två första albumen plus coverlåtar blev ryggrad i liverepertoaren.
   Från ”Vargmåne” till ”Törst” förvandlades Lundell från en säregen singer/songwriter (som det numera heter på ”ren svenska”) till en nästan fullvuxen rockartist. Förutsättningarna på båda skivorna är de samma, samma producent (Björn Boström), samma arrangör (Finn Sjöberg) och samma inspelningsstudio (EMI Studios, Stockholm) fast ambitionen den här gången var på en helt annan nivå.
   Den orutinerade debutanten som gick in i studion i april och maj 1975 för att göra sitt första album befann sig ett år senare, i mars 1976, på en helt annan plats i livet med andra omständigheter och med bestämda liveplaner framför sig. Ulf Lundell skulle månaden efter ”Törst”-inspelningarna göra livedebut på riktigt med riktiga rockmusiker bakom sig. Den egentliga debuten som soloartist på Lorry i Linköping i mitten på mars 1976 bör nog inte räknas,
   Mitt i den här livligt intensiva och händelserika atmosfären skulle Ulf Lundell också debutera som författare med generationsromanen ”Jack” som naturligtvis skulle komma att påverka hela hans livssituation. Romanen, som släpptes på de första dagarna av april, fick ju maximal uppmärksamhet och några veckor senare började Lundell turnera, och det pågick halva sommaren, och mitt i uppståndelsen, 9 juni, släpptes ”Törst”.
   Det intensiva turnerandet fortsatte från september och hela vintern för att sedan återförenas i april 1977 fram till halvårsskiftet, där hela livehistorien dokumenterades på albumet ”Natten hade varit mild och öm”, när det närmast legendariska turnéäventyret med Nature tog slut.
   ”Vargmåne” fick blandad kritik (exempelvis Tommy Rander kallade Ulf nihilist med texter som inte är mer originella än svensktoppsbandens...) så inför ”Törst” var det ett mer målmedvetet gäng som gick in i studion.
   Finn Sjöberg, som här ska arrangera sitt andra Lundell-album, berättar i sin bok ”Med plektrum i fickan”:
   ”Den här gången tog jag som arrangör med mig alla låtarna och en gitarr hem till Ulf, som då bodde i en lägenhet i Röda Bergen i Vasastan. Vi spelade låt för låt och diskuterade vad han tyckte att det skulle låta som, det vill säga varifrån inspirationen skulle komma. Kanske mer Stones?”.

JUST SÅ VÄL FÖRBERETT OCH KONCENTRERAT låter det på ”Törst”. Bra och varierade arrangemang, en helgjuten produktion och det känns som att varje musiker helhjärtat bjuder på sig själv. Plus att Ulf Lundells låtmaterial är mer genomarbetat i både texter, som finns tryckta på det uppvikbara skivonslaget, och melodier. Här fick jag för första gången rejält överraskas av Lundells oväntade kvalitéer som melodiskapare.
   Kanske imponeras jag allra mest av ”Mitt i nattens djungel ställd”, en finmejslat melodisk låt med en titel som hämtad från en bok eller film. Apropå det så är albumtiteln ”Törst” hämtad från Ingmar Bergmans äktenskapsdrama med samma namn (1949) men enligt Kjell Andersson i boken ”Ingen går hel ur det här” ville Lundell från början att skivan skulle heta ”Den kalla vinden och den varma” efter Ray Bradburys bok. Lundell har ju använt sig av kända boktitlar genom hela karriären, ”Natten hade varit mild och öm” (Tom Kaye) och ”Den vassa eggen” (W. Somerset Maugham) är bara några.
   Jo, ”Törst” är ett mycket bra album som arrangemangsmässigt är liveanpassad rockmusik på ett helt annat sätt än ”Vargmåne” var. Och arrangören Sjöberg har ju gjort ett bländande arbete med framförallt de elektriska gitarrerna som gör att Nature-gitarristen Lasse Wellander kunde komma till dukat bord när han ska spela låtarna live med Lundell. Lustigt nog finns Wellander inte med i Nature när första turnén sparkade igång i april 1976, han var uppbunden av jobb med ABBA och ersattes på de första spelningarna av Richard Rolf från gruppen November.
   På ”Törst” är det inte överraskande Finn Sjöberg som spelar alla gitarrer och i övrigt är det ett tajt gäng kompmusiker som framkallar det genomgående livliga kompet: Basisten Mike Watson, som förutom Sjöberg är den enda bekanta musikern från ”Vargmåne”, keyboardkillen Per-Erik Hallin och trummisen Erik Romantschicz. Plus extramusiker som Kebnekajses Mats Glenngård, fiol, och Egbas Ulf Andersson, saxofon.
   ”Törst” innehåller många låtar som blev framgångsrika i liverepertoaren under 1976 och 1977, ”Jag vill ha ett lejon”, ”USA”, ”Våren närmar sej city”, ”Söndag” och ovannämnda ”Mitt i nattens djungel ställd”. En rad fantastiska livelåtar som fick sin premiär på albumet. Dock live saknade jag konstigt nog titellåten fast den var så tydligt liveanpassad med de feta elgitarriffen. Däremot dök den upp i en omarrangerad version som öppningslåt på Lundells höstturné 1982.

/ Håkan

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.