Blogginlägg från mars, 2001

Genomtänkt och logisk Lundell-konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/3 2001.

ULF LUNDELL
Idrottshuset, Örebro 14/3 2001

Den som till äventyrs tror att Ulf Lundell 2001 enbart är nostalgi var inte på ett fullsatt Idrottshus i Örebro i går kväll. Fick inte uppleva en optimistisk, pratglad, verbal och en ofta brett leende Lundell. Och fick inte heller se en av hans bästa konserter i den här staden.
   En konsert som koncentrerade sig på hans repertoar från de senaste åren. Han var också spontan, kvicktänkt och på hugget. Bad en rökare att släcka cigaretten, bjöd en tjej i publiken på middag, avbröt en låt ("Regn") och skällde ut en kille med mobiltelefon och tog tillsammans med gitarristen Janne Bark en utflykt ut i publiken och upp på läktarna!
   Senaste skivan, "I ett vinterland", har givetvis påverkat repertoaren och den positiva stämningen på den pågående turnén. Konserten fick en flygande, spännande och intressant start. En rasande effektiv rockshow av totalformat bredde ut sig efter behag.
   Inledande "Ute på vägen igen", som också var förstalåt på 1993-turnén, och "Den här vägen" satte nivån och blev även programförklaringen att nu är Lundell ute på vägarna igen. Fortsättningen blev inte mindre imponerande med fyra låtar på rad från senaste skivan. Med nästan lika luftiga och snygga arrangemang som i original.
   Den explosiva konsertöppningen gick efter fyra låtar ner i tempo och volym men inte i intensitet. "Hennes rygg" har faktiskt kvalitéer att bli scenfavoriter för lång tid framöver.

Mitt inne i konsertens lugnaste sekvens kom också några mindre väl valda låtar. "Levande och varm" kom aldrig riktigt till skott liksom "Halvvägs till landet" som kom bort bland den första timmens många andra nya favoriter.
   Men när jag stod och tyckte att allt var lugnt och ok men långtifrån magiskt följde en mycket fin version av "Regn", den lugna pärlan som gav senaste skivan en så varierad styrka, som live nästan lät som en blivande klassiker.
   Som fick en extra touch med hjälp av ovannämnda incident. Sedan steg tempot efter hand och det var inte överraskande under den fantastiska "Hon gör mej galen" som både stämningen i publiken och på scen växte till sig.
   Onsdagskvällens konsert var nog första gången som jag kände Ulf Lundells liverepertoar så otroligt genomtänkt och logiskt sammansatt. Där inledningens rockiga tempo följdes av en lång sekvens lugna låtar innan en trio högkaratiga Lundell-klassiker, "Chans", "Folket bygger landet" och "Den vassa eggen", fick publiken att åter kippa efter andan.
   När stämningen för ett eller två ögonblick åter tämjdes och konserten nådde sin kanske vackraste stund på "Jag saknar dej". Sedan var det dags att koncentrera sig på den fantastiskt optimistiska och den ihärdigt positiva tonen i låtarna som skulle komma att avsluta konsertens huvudavdelning.
   Där Lundell nästan staplade den älskvärda poesin på varandra och knappt visste till sig när han i ord och handling skulle förklara hur mycket han älskar sin publik.
   De fyra låtarna på slutet var nog en av de starkaste avslutningarna jag har sett med Lundell. "Älskling", "Stort steg", "Gott att leva" och "Kär och galen" var en fantastisk final.
   Extralåtarna kändes inte lika spännande utan blev en lång förutsägbar resa och en tung eftergift till de trogna gamla fansen som aldrig tröttnar på "(Oh la la) Jag vill ha dej", "Lycklig, lycklig" och "Snart kommer änglarna att landa".
   Då behöver man inte, som undertecknad, ha en allt krympande tid till deadline hängande över sig för att uppfatta herr Lundell som lite långrandig.
   Visserligen stack han emellan med "Twist and shout" och bjöd upp ett 40-tal fans på scenen under den sista låten. Men så dags, efter 26 låtar, var det nog omöjligt för Ulf Lundell att tillfredsställa hela publiken där alla nästan saknade någon låt.

Ulf Lundell, gitarr, munspel och sång
Robert Qvarforth, keyboards
Ola Gustavsson, gitarr
Jerker Odelholm, bas
Janne Bark, gitarr och sång
Magnus Norpan Eriksson, trummor

Ulf Lundells låtar:
Ute på vägen igen
Den här vägen
Vinterland
Lycklig man
Hennes rygg
Levande och varm
Skyll på stjärnorna
Halvvägs till havet
Regn
Hon gör mej galen
Chans
Folket bygger landet
Stackars Jack
Den vassa eggen
Jag saknar dej
Förlorad värld
Älskling
Stort steg
Gott att leva
Kär och galen

Extralåtar
Rött
(Oh la la) Jag vill ha dej
Lycklig, lycklig
Twist and shout

Extra extralåtar
Isabella
Snart kommer änglarna att landa

/ Håkan

Välkommen återkomst till inomhusscenerna

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/3 2001.

När Ulf Lundell ikväll kliver in på Idrottshusets scen runt halvåtta, förmodligen exakt på klockslaget, är det en välkommen återkomst till inomhusscenerna i Örebro. Till staden där han på 70-talet gjorde flera konserter under samma turné, till staden där han på 80-talet gjorde några legendariska framträdanden och till staden där han på 90-talet bara återvänt sporadiskt under sina många turnéer.
   Jag har vid flera tillfällen berättat Lundells konserthistoria i Örebro och den är både lång, ojämn och oregelbunden. Men inomhuskonserterna, där Lundell väljer att ta ut svängarna både repertoarmässigt och i konsertlängd, har genom åren lyst med sin frånvaro i den här staden.
   Det är över 18 år sedan han senast spelade i Idrottshuset. Det var under höstturnén 1982, den framgångsrika och uppmärksammade resan som följde upp LP:n "Kär och galen", som han 9 november uppträdde inför en fanatisk och storslagen Örebropublik. En konsert som blev till en magisk afton på ett fullsatt Idrottshuset som nästan kokade över av febrig Lundell-extas.
   Då hette slagnumren "Öppna landskap", "Jag kysser havet", "Snön faller", "(Oh la la) Jag vill ha dej", "Rom i regnet", "Lycklig, lycklig" och "Snart kommer änglarna att landa" av vilka bara ett fåtal överlevt årets val av repertoar på scen.
   Senast han uppträdde inomhus i Örebro var hösten 1985 på en inte helt lyckad konsert i Ishallen som jag anser vara bottennappet, med en kraxande och flåsande Lundell i en halvfylld men otäckt ekande islada.
   1982 hade gitarristen Janne Bark debuterat i Lundell-klanen och han har sedan blivit den musiker som genom åren turnerat allra mest med Ulf. Med uppehåll under några år i början på 90-talet har han ständigt funnits vid Lundells sida på scen. Och han finns givetvis med i kväll.
   Annars har kompbanden avlöst varandra under Lundells hela karriär. Det började i flera år med Nature, med rötter i Örebro, och grundstommen i kvällens komp, som också det har lokal anknytning, har blivit det mest långlivade av alla Lundell-band.
   Basisten Jerker Odelholm (en gång Athletic Arabs-medlem), trummisen Magnus "Norpan" Eriksson och Bark gör sin femte Lundell-turné tillsammans sedan 1996.
   Inför den här inomhusturnén har bandet förstärkts med ytterligare en gitarrist, Ola Gustavsson, som i sammanhanget är något av doldis men har spelat med artister som Ebba Forsberg, Peter LeMarc och nu senast på Samuel Frölers uppmärksammade sångdebut.
   Kvällens band har liksom i somras två killar på keyboards, David Nyström och Robert Qwarforth.
   Det är upplagt för en lång, strävsam konsert med ett rejält smakprov, 7-8 låtar, från den senaste så framgångsrika skivan "I ett vinterland". Inte så många riktigt gamla klassiker, desto större urval från de senaste tio årens Lundell-produktion.

/ Håkan

”Singel”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/3 2001.

LARS WINNERBÄCK
Singel
(Sonet/Universal)

Det här har jag längtat efter att få skriva: Winnerbäck har fullbordat steget från att vara lovande bra till nästan fulländat fantastisk.
   Just det, nästan. För jag tror fortfarande att han har en växel kvar, på nästa skiva när han förhoppningsvis tar det slutliga klivet upp till nivån där Lundell, Plura, LeMarc och Staffan Hellstrand regerar.
   För i min mening har han nu passerat kvalitetspoeter och popstjärnor som Stefan Sundström och Jakob Hellman.
   För varje ny skiva sedan 1995 har formen vässats, framförallt har melodierna blivit allt tydligare och slagkraftigare. Texterna har alltid legat Winnerbäck varmt om hjärtat. Nästan som en slagsida där det musikaliska inte riktigt hängt med i svadan, de dagboksdetaljerade orden och den långa, episka poesin.
   Först nu känns det som allt möts på samma höga nivå. Så bra som han är i skivans bästa stunder, titellåten, "Nånting större" och "Håll ut", har han aldrig varit tidigare.
   Dessutom fortsätter han skriva de där riktigt framrusande poprocklåtarna som ingen med hjärta kan värja sig emot. Singeln "Jag vill gå hem med dig", "Lovesång" (med Sahara Hotnights i kören) och "Sen du var här" är underbara knytnävar i magtrakten.
   Winnerbäck har gjort som en gång Lundell gjorde, tog med sig bandet till engelska Ridge Farm och ibland kan man ana en viss likhet i soundet gitarr-piano-orgel på låtar som "Lycklig och förvånad", "Nånting större" och "Elden".
   Så upptäcker jag en ny innerlig, mänskligt vemodig ton i de lugnare låtarna. Där den suveräna titellåten får sällskap av Ani Di Franco-covern "Du hade tid" och "I dina ögon".
   På just de låtarna inbillar jag mig att han inspirerats av Ron Sexsmith vars konsert både Lars och jag bevistade förra hösten i Stockholm.

/ Håkan

Kent har äntligen tänt mitt hjärta

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/7 2005.

JOVISST, JADÅ, JA-JA, JADÅ. ATT HÅLLA MED med och ändå vara svalt neutral. Att inte alls avguda pardonlöst utan hålla en odramatiskt låg profil när det vägs för eller emot. Så där har jag försökt värja mig mot redaktionens stora Kent-falang. Sedan nån gång 1995 har det vid varje ny release poängterats hur stora, hur viktiga, hur ouppnåeliga och hur sanslöst banbrytande kvintettens skivor är.
   Och, jovisst, det låter bra. Men det ville sig aldrig riktigt i mitt förhållande till Kent. Det var som om husets kvot av genuina Kent-fanatiker redan var fylld. Magin i Kents musik ville inte riktigt nå fram till mina breddgrader, ville inte spränga vallen mellan generationerna. Kent var "bara" ett namn bland all annan högkvalitativ svensk rockmusik.
   Då plötsligt utan förvarning och förklaring så drabbas den här medelåldriga kroppen av maniska vällustkänslor. Några veckor innan jul, då hjärna och hjärta är vidöppna för nya smaker, dofter och spännande musik, kunde inget få mig att stå emot Kent.
   Utan att jag hade bett om det låg B-sides-samlingen på mitt bord och jag tänkte i vanlig ordning pliktskyldigt lyssna igenom för att jag skulle kunna klämma fram mina ja, jo, jasså och gå vidare. Men efter fyra album av just pliktskyldigt lyssnande drabbades jag omedelbart av en konstig nästan febrig tillfredsställelse. De båda inledande nyskrivna låtarna "Chans" och "Spökstad" blev inträdesbiljetten och jag var förlorad.
   Fortsättningen på CD-samlingen är visserligen både ojämn och slarvig men jag hittade mina favoriter även där. Den fantastiska "Verkligen" gör mig övertygad om att Kent är det viktigaste, det största, det mest ouppnåeliga och det klart mest personliga av alla svenska band - någonsin.
   Jag satt alltså med en lånad samlingsplatta utan att själv äga en enda Kent-skiva. Det har liksom räckt att en i den närmaste kretsen har allt de gjort på skiva.
   Det fick mig naturligtvis att tänka om. Att snabbt införskaffa samlingen, som jag som lekman anser är ett centralt verk i Kents diskografi, plus några album. I linje med mitt irrationella Kent-beteende har jag köpt två album i fel kronologisk ordning och jag har just nu den besynnerliga känslan att inget album kommer att slå B-sidessamlingen.
   Hur jag nu ska kunna svälja stoltheten och erkänna för ordföranden i tidningens Kent-fanclub två våningar upp vet jag inte ännu. Men å andra sidan har jag öppnat hans ögon för Americana-genren och Steve Earle så vi har alla något att lära - av varandra. För utan diskussioner och ödmjuka resonemang kan vi aldrig hitta rätt i våra musikaliska drömmar.
   Fråga punkexperten och kollegan Jakobson som just nu är inne i en svår Beatles-period och unge herr Joakim som aldrig vill sluta diskutera den tidiga soulmusiken och Phil Spector. Med öppna ögon kommer man långt, med öppna öron kommer man oändligt mycket längre.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.