Blogginlägg från 2026-06-01

Maj 2026 på Håkans Pop

Foto: Carina ÖsterlingUnder det udda gruppnamnet Frozen Margarita Brain Freeze dök Jesper Lindell upp på konsert.

MAJ FICK SOM VANLIGT AVSLUTA årets första Håkans Pop-säsong. En månad full av fasta kategorier (50 år gamla albumfavoriter, händelserika datum och coveralbum) men också en skivrecension, två konsertrecensioner och rapport om ännu ett tragiskt dödsfall i musikbranschen.
   Den rangordnade listan på 50 år gamla album (Best of 1975/76) avslutades tidigare idag med Warren Zevons album ”Warren Zevon” som #1 och under maj avslöjade jag placeringarna #2-#5 med Bob Dylan, Nils Lofgren, Bruce Springsteen och Pink Floyd.
   Månadens händelserika datum var 6 maj, 13 maj, 20 maj och 27 maj.
   Och publicerade coveralbum var den här månaden gjorda av Christian Parker, Magnus Carlson, The Damned och Marianne Faithfull.
   Ett plötsligt avsked av Georg Jojje Wadenius fick mig att skriva en kortare artikel och under maj gjorde jag faktiskt två konsertbesök, hyllningskonserten ”BOB DYLAN 85 – En hyllning till en Poet & Rockikon”, där artister från Örebro och Malmö tolkade Bob Dylans låtskatt, och sedan kom Jesper Lindell och överraskade alla inklusive mig när han uppträdde under gruppnamnet Frozen Margarita Brain Freeze.

NÅGRA TUNGA NAMN GAV UT NYA ALBUM under maj, WILMER X, JOAKIM BERG och PAUL McCARTNEY, som lockade till åsikter som jag publicerade i några längre recensioner. Album som samtliga tillhör månadens bästa med ett litet plus för Wilmers ”Popmonster”. I övrigt var det några andra skivor som också drog åt sig min positiva uppmärksamhet:
   Namnet på producenten Björn Yttling drar ofta till sig min uppmärksamhet fast artisten inte alltid finns i mitt lyssnande universum. LYKKE LI gör alldeles för modern pop men det finns några ögonblick, ”Not gon cry”, den avskalade ”Famous last words” och den poppiga ”Knife in the heart”, på hennes nya album ”The afterparty” fast det är en stor maskinpark som ofta styr arrangemangen.
   ANASTASIA, med efternamnet Grivogiannis, är ”till vardags” medlem i Nynningen men som soloartist gör hon på albumet ”Göteborg sjunger Alf” uteslutande låtar med text av Alf Robertsson med många olika gästsångare. Jesper Lindell och hans kompisar har producerat och soundet är både personligt och professionellt men det är Robertssons fantastiska texter som spelar huvudroll vid sidan av framträdande duetter med bland annat Jesper, Valter Nilsson, Ebbot Lundberg och Arvid Nero.
   NEIL DIAMOND är, enligt min åsikt, en av världens bästa låtskrivare. När han på senare år slog sig ihop med den legendariske producenten Rick Rubin nådde han unika nivåer även som artist. Teamet Diamond/Rubin gjorde några lyckade album på 00-talet och nu släpps ett nytt, ”Wild at heart” som är inspelat 2007, som är resultatet av samma samarbete. Jämförelsen med Johnny Cashs sista skivor är naturlig, det avskalade och djupt personliga soundet är gemensamt, men Diamond är även här en skicklig låtskrivare och det är märkligt att så starkt låtmaterial har legat i malpåse så många år.
   På gamla dagar har 72-årige GUNNAR DANIELSSON fått en uppenbar kreativ boost som både låtskrivare och sångare. För bara två månader sedan kom ett album, ”Allt ska bli bra”, som jag inte riktigt föll för just då, och nu släpps ytterligare ett album, ”Från vaggan till vadå”. Nu faller allt på plats i Gunnars kombination av enkla melodier med fantastiskt mänskliga texter. Nya albumet innehåller endast sex låtar men har en speltid på över 41 minuter. Långa låtar, titellåten är nästan nio minuter, där humorn i texterna är slagkraftig medan Gunnar berättar på sitt högst personliga sätt.
   Det amerikanska powerpopbandet THE LEMON TWIGS befinner sig i en känslig genre med simpla poplåtar som röd tråd men jag tycker mig höra en kvalitetshöjning på nya albumet ”Look for your mind”. Vältajmade körer, klingande Rickenbacker-gitarrer och här och där tydliga 60-talsinfluerade Beatles-harmonier gör skivan väldigt underhållande som helhet. Stundtals kanske lite för snäll men det är också låtmässigt melodiös pop för hela slanten.
   Jag lyssnar på New Orleans-gruppen THE DESLONDES nya album ”Don't let it die, vol 1” och tänker ofelbart på The Band fast det här är musikaliskt har en lite lättare ton. Albumet lider dock brist på originallåtar vilket gör att jag har svårt att upptäcka ren personlighet i bandets annars trygga musik.
   THE CORAL kommer nog aldrig att upprepa succén från albumet ”Coral island” (2021) som hamnade på min årbästalista. Lyckades inte 2023 med ”Sea of mirrors” och nya ”388”, som är ett starkt reggaedoftande album, påminner inte alls om det fem år gamla dubbelalbumet som hade uppseendeväckande ambitiösa poplåtar som ledmotiv.
   Jag har ett par gamla album med den amerikanska powerpopgruppen Shoes, från 1979 respektive 1980, som står och samlar damm i vinylhyllorna utan att väcka några speciellt positiva minnen. Ändå kände jag mig tvingad att lyssna på gruppens sångare GARY KLEBES första soloalbum ”Out loud” och upptäcker ett mer än godkänt album med powerpopsoundet som en röd och positiv tråd, mycket mer personligt än jag (inte) minns Shoes som.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #1 "Warren Zevon"

WARREN ZEVON: Warren Zevon (Asylum)
Release: 18 maj 1976

UNDER FÖRRA ÅRHUNDRADET VAR NOG Warren Zevon min allra största hjälte och i minnet, han avled 2003, är han nog det fortfarande. Och det har fått till följd att flera av hans album fick ta plats ganska högt på min All Time Best-lista på 150 album som jag konstruerade under 2021 och 2022,
   Först och främst albumet som betraktas som en debutskiva, dagens aktuella 50 år gamla favorit ”Warren Zevon”! Men också ”Sentimental hygiene” (1987), ”The wind” (2003) och även ”The envoy” (1982) lite längre ned på listan. Zevon var också en framstående liveartist, med det utsökta albumet ”Stand in the fire” som fint minne.
   Första gången jag hörde ”Warren Zevon” hösten 1976 var det en enormt stor positiv överraskning att en artist som jag aldrig hade hört talas om tidigare kunde göra ett så fantastiskt helgjutet och personligt album. En skiva som både är underhållande och fylld till bredden av massor med udda detaljer och extremt personliga kännetecken.
   Att jag överhuvudtaget kom i kontakt med skivan var det vanliga tillvägagångssättet: Stod i skivaffären, troligen på LP-skivan på Nygatan i Örebro, och bläddrade bland skivorna i nyhetslådan. Synade omslagen noggrant, läste innehållsförteckningen med musiker, producent och låtskrivare. Vid just den här tidpunkten, mitten på 70-talet, hade jag i flera år haft det amerikanska skivbolaget Asylum som ett stort intresse, skivorna från det bolaget hade en stor och trovärdig kvalitetsstämpel. Men den helt avgörande informationen, som gjorde att jag direkt köpte skivan, var givetvis att producenten hette Jackson Browne.
   I maj 1976, när Zevons skiva släpptes, hade Browne gjort tre utsökta skivor som artist av vilka två mycket rättvist har figurerat på min All Time Best-lista, ”Late for the sky” och ”For everyman”.
   Den lovande låtskrivaren och sångaren Jackson Browne hade träffat Warren Zevon redan 1969. Förmodligen ett oförglömligt möte för Browne för det skulle ta många år innan deras vägar skulle korsas igen.
   Samma år gjorde Warren Zevon sin riktiga skivdebut med albumet ”Wanted dead or alive” som ibland (på exempelvis återutgivningen av ”Warren Zevon”) påstås vara producerat av den amerikanske låtskrivaren och producenten Kim Fowley men Zevon producerade den faktiskt själv.
   Skivan floppade rejält men hans namn som låtskrivare levde kvar hos många, bland annat hos Browne. Snart fick Zevon jobb som pianist och bandledare hos Everly Brothers, han medverkar bland annat på ”Stories we could tell” (1972), innan bröderna Don och Phil splittrades 1973. I det bandet träffade Warren sin kommande gitarrist Waddy Wachtel och kom att gifta sig med Wachtels före detta flickvän Crystal Brelsford.
   Tillsammans med Crystal, som hade blivit hans fru, reste Warren tidigt 1975 till Spanien för att livnära sig som trubadur och sångare på barer. De fastnade på en irländsk bar, The Dubliner, i staden Sitges strax söder om Barcelona. En bar som råkade ägas av en före detta amerikansk legosoldat, David Lindell, som Warren senare kom att skriva låten ”Roland the headless Thompson gunner” tillsammans med.

UNDER TIDEN FÖRSÖKTE JACKSON BROWNE sprida Zevons låtar i skivbranschen. Han ville få skivbolagskollegorna i Eagles att spela in Zevon-låtar till ”Desperado”-albumet och uppmanade sedan det återförenade Byrds att göra detsamma till sin Asylum-skiva 1973. Browne såg potential i Zevons material och skickade sommaren 1975 ett vykort till Zevon i Spanien: ”Warren, Too soon to give up. Come home. I’ll get you a recording contract”. Undertecknat ”Love, Jackson”.
   På vägen hem till Los Angeles stannade Warren i London för att arrangera ett album med Phil Everly, ”Mystic line”, innan han sedan landade på den amerikanska västkusten och hösten 1975 gick in i studion för att spela in demo på låtarna som planerades till det kommande albumet ”Warren Zevon”.
   Skivan är naturligtvis fantastisk, från första spåret ”Frank and Jesse James” till det sista ”Desperados under the eaves”. Jon Landau, rockjournalisten och senare Bruce Springsteen-manager, figurerar överraskande med sitt namn på skivomslaget efter titeln ”Shadowboxing”. Landau hade då sin koppling till Jackson Browne och skulle hösten 1976 faktiskt producera Brownes fjärde album ”The pretender”.
   ”Warren Zevon” har en stark låtsamling och hans klart bästa skiva. Linda Ronstadt kom att spela in fyra låtar från det här albumet och det känns nästan orättvist att nämna någon låt före den andra. Historien om den inledande ”Frank and Jesse James” är intressant. Handlar egentligen inte om de båda outlaw-bröderna utan om Don och Phil Everly och Phil medverkar faktiskt i kören på inspelningen av låten.
   Det förekommer för övrigt många kända namn i kören på många låtar, Bonnie Raitt, de då aktuella nya Fleetwood Mac-sångarna Lindsey Buckingham och Stevie Nicks och flera Eagles-medlemmar. Och så den fantastiska avslutningen på sista låten ”Desperados under the eaves” där först kören med Carl Wilson, Billy Hinsche, Jai Winding, Jackson Browne och Warren Zevon förhöjer hela låten för att sedan i den sista delen förstärkas med The Gentlemen Boys som är Browne, Jorge Calderón, Kenny Edwards, John David Souther och Waddy Wachtel.
   Bland alla stora Warren Zevon-klassiker på skivan, ”Hasten down the wind”, ”Poor poor pitiful me”, ”Mohammed’s radio”, ”I’ll sleep when I’m dead” och ”Carmelita”, är det ändå just ”Desperados…” som är min definitiva favorit på skivan. Såväl melodi, text, arrangemang och framförande. Kanske är jag fånge i alla myter kring Warren, han levde ett hårt liv med sin alkoholism vid tillfället.

/ Håkan

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.