Blogginlägg

”The boys of Dungeon Lane”

PAUL McCARTNEY
The boys of Dungeon Lane
(MPL/Capitol)

PAUL McCARTNEY HAR PÅ MER ELLER MINDRE varje album blickat tillbaka till gamla tider och goda minnen och nya albumet är inget undantag och innehåller kanske ett ännu tydligare nostalgiskt grepp om lyssnaren än tidigare. Sedan slutet på mars har vi kunnat njuta av två låtar, ”Days we left behind” (där albumtiteln finns med i texten) och ”Home to us” (duetten med Ringo Starr), på en singel som försmak till albumet. Två låtar som gav en nostalgisk doft inför marknadsföringen av nya albumet.
   På albumet återfinns ytterligare tillbakablickar i både text och musik. Och på skivomslaget finns ett kollage bilder från tidigt 60-tal. På nästan hälften av albumet, sex av 14 låtar, berättar Paul minnen och delikata historier om gamla hemtrakter. I albumtiteln figurerar ett gatunamn i Liverpools Speke-region L24, Dungeon Lane där Paul lekte som barn, ganska långt från citykärnan nära flygplatsen som sedan 2001 heter Liverpool John Lennon Airport.
   Trots den tydliga nostalgiska touchen på skivan kan jag ändå inte påstå eller kritisera Paul för att enbart kommersialisera sina minnen eller historia. ”The boys of Dungeon Lane” är gjord i nutid av en pigg och snart 84-årig Paul. Och soundet är aktuellt och producerat av en av branschens just nu hetaste namn, 35-årige Andrew Watt som har jobbat med alla från Justin Bieber till Pearl Jam och på senare tid också Rolling Stones och Elton John.
   Paul har ju naturligtvis valt Watt för att han just nu befinner sig i hetluften. Paul har haft samma ambition under många år men i Watts fall handlar det lika mycket om en musiker, som spelar en mängd olika instrument, och en duktig producent. Under de senaste 15 åren har Paul sökt sig till utpräglade moderna producenter, med undantag för gamlingen Tommy LiPuma, som David Kahne, Nigel Godrich, Paul Epworth, Mark Ronson och Greg Kurstin långt från McCartneys normala sfär men med stor kultstatus hos den unga generationen. Watt kan vara garanten till att jag upplever nya albumet som mycket mer musikaliskt homogent än på många år.
   Paul spelar de flesta instrumenten själv på albumet, På "Mountain top", där frun Nancy dyker upp på slutet och högläser, blir det nästan absurt att han spelar hela 13(!) instrument på en och samma låt.
   Med den fantastiska singeln ”Days we left behind” som lockbete kunde man få uppfattningen att Paul är tillbaka i historiska tider som en av världens skickligaste låtskrivare som i gamla tider men hela albumet visar istället upp en en naturlig blandning mellan kvalité och några mer lekfulla sekvenser. Med tyngdpunkt på det första.
   Jag vet att jag, som gammal Beatles/Paul-fantast, spontant brukar höja färska album mot skyarna men med tiden tappa intresset på album i sin helhet så jag ska den här gången efter bästa förmåga försöka balansera åsikterna mellan både kritik och beröm för ett album som just nu för stunden lutar åt mer beröm än kritik.
   På ”The boys of Dungeon Lane” blandar Paul friskt mellan det melodiskt starka, ”Days we left behind” måste vara det bästa han har skrivit sedan, låt säga, ”Blackbird”, poppiga mästerverk och rent rockiga utbrott. Och sammantaget tycker jag albumet har en väldigt hög lägstanivå. Med väldigt få uppenbara svackor som brukar förekomma när McCartney ofta spenderar alldeles för lång tid i inspelningsstudion.
   De båda singellåtarna toppar skivan som inte saknar höjdpunkter i övrigt. Ringo Starr-duetten ”Home to us” är visserligen en låt med nostalgiskt skimmer och är väl egentligen en typ av låt som McCartney kan skriva i sömnen. Här kryddas den av Chrissie Hynde och Sharleen Spiteri (Texas) i kören, två av få gästartister på skivan.
   Just nu, ett dygn efter första lyssning, är ”Down south” albumets största favorit. Kanske också skivans enklaste låt med bara en akustisk gitarr och elgitarr till komp men berättar ett personligt minne av en bussresa tillsammans med George Harrison för länge sedan.
   ”Salesman saint” är en annan perfekt höjdpunkt. Handlar om föräldrarna under andra världskriget och man sitter och önskar att textrader som ”The war was nearly over/The peace would soon begin” var en beskrivning av världen just nu.
   "As you lie there" är kanske inte den bästa öppningslåten på ett album som Paul McCartney har åstadkommit men ”The boys of Dungeon Lane” är som helhet ändå hans bästa album sedan ”Flaming pie” (1997).

/ Håkan

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.