Blogginlägg från 2026-03-22

Rekordlång (148 min) St Patrick´s-hyllning

PORK FROM CORK extra allt
Värmekyrkan, Norrköping 21 mars 2026
Konsertlängd: 20:37-21:29, 21:47-22:37 och 22:54-23:40 (52+50+46 = 148 min)
Min plats: Huvudsakligen längst bak i den stora lokalen ca 75 m från scenen.

MAN HAR JU MED ÅREN LÄRT SIG ATT St Patrick's-firandet, med irländsk levande folkmusik i dess ädla konst, ofta pågår under flera veckor runt 17 mars. Därför kunde vi en vecka efter det traditionella firandet här i Örebro, på Clarion Hotel, ta tåget till Norrköping och få uppleva en mastodont-föreställning med den stadens stolta representanter för irländsk folkmusik, bandet Pork From Cork, inför en rekordstor publikmassa i en jättestor gammal industribyggnad.
   I själva evenemanget ingick en sittande middag med glatt humör, mat och dryck innan vi tog plats i lokalen och den musikaliska underhållningen kunde börja.
   Det var lite chockartat att äntra lokalen, som badade i norrskensliknande färgkaskader och naturligtvis var klädd i de irländska nationsfärgerna, där folk sedan nästan två timmar tillbaka hade kommit upp i varv och var på en helt annan och feststinn nivå. Det var inledningsvis som att komma till en fest där man inte själv var inbjuden...
   Det var upplevelsen innan kvällens huvudrollsinnehavare fyllde den stora scenen, ett förstärkt Pork From Cork (sju man och en kvinna) sparkade igång den ofta tempoladdade och alltid dansvänliga folkmusiken till publikens stora glädje.
   Bandet har en lång Norrköpingsbaserad historia men har med åren fått en alltmer skånsk prägel. När bandets ledare och sångare, Conny Lindgren, avled nyligen (konserten var en hyllning till honom) har bandets mandolinspelare och numera talesman, Janne Adolfsson, tagit över rodret som presentatör och initiativtagare och knutit ett gäng skåningar till sig. Mycket logiskt eftersom han själv sedan många år också bor i Skåne.
   Bandets sedvanliga sångerska Gunnel Ryner är kvar i frontlinjen och delar numera sångmikrofon med Richard Lindgren, vår vän och favorit sedan många år, och det blev en alldeles lysande kombination där Gunnel stod för rustik skönsång med en nästan amerikansk accent och Richard på många sätt blev bandets motsvarighet till Shane MacGowan. Och många låtar i kvällens rekordlånga repertoar (se nedan) kom just från hans penna.
   MacGowans-låtarna spelade väl en mindre huvudroll i kvällens tredelade konsert. Från den tempoladdade öppningen med ”If I should falla from grace with God” via ”Streams of whiskey”, ”A fairy tale of New York” (duett med Gunnel och Richard och en avslutande dans), ”Rainy night in Soho” till ”Sally McLennane”.
   Kvällens låtlista innehöll mycket godis och en gränslös blandning av musik överhuvudtaget och allt var skickligt framfört av ett band med många viktiga medlemmar. Där fanns både fiol (Ludde Olsson), banjo (Magnus Edring) och Janne Adolfssons mandolin vid sidan av de mer konventionella instrumenten gitarr (Peter Wiberg), bas (Paul Hinz) och trummor (Fredrik Savbrant). Elegant utfört och imponerande tajt med bara ett riktigt rep bakom sig.
   Jovisst innehöll den rekordlånga låtlistan många utsvävningar utanför den irländska musikhistorien. Då Richard fick möjlighet att hylla sina förebilder Leonard Cohen (”If it be your will”) och Bob Dylan (”You ain't going nowhere”). Och lyckades också tangera andra kända artister som Mike Scott, U2 och Van Morrison mellan varven av de många typiska och ofta traditionella irländska sångerna ”Rocky road to Dublin”, ”Galway races”, ”The rare old mountain dew”, ”Wellerman”, ”Maid behind the bar”, instrumentala ”Waiting for the federals”, den delvis Bob Dylan-skrivna ”Wagon wheel” och ”Raggle taggle gypsy”.
   Mitt i den irländska dominansen stoppade Richard Lindgren in en egen lite äldre låt i repertoaren, en långsammare version av ”Bad news” från hans ”Hardcore salvation”-album (2006).
   Det blev naturligtvis en härligt underhållande afton som slutade 20 minuter innan midnatt där endast ungdomarna längst fram vid scen orkade hålla tempot uppe.
   Janne Adolfsson, som levererade den autentiska låtlistan ville påpeka att ”Going down the road” slopades och den instrumentala ”Waiting for the federals” stoppades på kort varsel in efter ”Whiskey in the jar”-låten.



/ Håkan

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.