Blogginlägg

"Trixies"

SQUEEZE: Trixies (Love, 2026)

FÖRHOPPNINGARNA TAR ALDRIG SLUT att Squeeze ännu en gång ska göra något oförglömligt. Så högt har jag lagt ribban varje gång Glenn Tilbrook och Chris Difford har presenterat en ny samling låtar på ett album under namnet Squeeze.
   Med några få undantag, ”Babylon and on” (1987), ”Frank” (1989) och ”Some fantastic place” (1993), tar jag mig alltid tillbaka till fantastiska ”East side story” (1981) när jag vill rangordna bandets skivor. Ja, det är längesen paret Tilbrook/Difford och bandet i ständig förändring gjorde något utöver det vanliga på sina sporadiska albumutgivningar.
   Just när de tankarna kommer in i mitt medvetande visar det sig att Squeeze börjar marknadsföra sitt nya album ”Trixies” och i samband med det berättar den spännande historien om låtarna och deras ursprung långt tillbaka i tiden. Redan våren 1974, när första upplagan av Squeeze bildades skrev Tilbrook och Difford, då 16 respektive 19 år gamla, sina första låtar tillsammans. Låtmaterial som cirkulerade runt en fiktiv historia om en nattklubb, Trixies, som ingen av de två ungdomarna hade åldern inne för att besöka.
   Låtarna hamnade som bäst på ett demoband men försvann och glömdes bort för att nu, drygt 50 år senare, få upprättelse och bilda innehåll på Squeezes nya album ”Trixies” våren 2026.
   När jag lyssnar på nya skivan, med sedvanligt spännande förhoppningar i medvetandet, har jag svårt att både förstå och tro på den påstådda historiebeskivningen. 1974, mitt i den anspråkslösa pubrockmusikens högvarv några år innan punkrevolutionen slog till, fanns ett musikklimat som knappast rimmar smärtfritt med dagens teknologiska utveckling som inspelningarna på ”Trixies” ger sken av.
   Difford och framförallt Tilbrook har, tillsammans med en amerikansk producent (Owen Biddie) och ett stort gäng musiker, gjort allt för att sound och arrangemang ska smälta in i dagens moderna värld och framtid. Och där får inte det förmodligen ursprungligen anspråkslösa låtmaterialet plats bland rader av instrument och ibland en hel maskinpark av keyboards.
   Jag kan ana Tilbrook/Difford-ungdomarnas fascination en gång för sitt genuina kunnande som låtskrivare och hade man någon gång tänkt på att värdera det 50 år gamla låtmaterialet med lite mer tidstrogen anda kunde innehållet på albumet musikaliskt haft sensationella kvalitéer.
   Jag kan även ana den något pretentiösa ambitionen att binda ihop låtarna utan uppehåll och därmed skapa ett sammanhållande koncept som en musical men det här är inte popkvalité som Squeeze är känt för. Och när de har hämtat influenser från sitt 70-tal är det inte simpel pubrock utan Sparks- (”Hell on earth”)) och David Bowie-vibbar (inte bara låttiteln ”The place called Mars”) som kommer till ytan.
   Även den här gången skjuter Tilbrook/Difford högt över målet där jag sitter och tänker på och hoppas på välskrivna poplåtar som både till innehåll och arrangemang utnyttjar kvalitéerna hos två av Englands bästa låtskrivare. Nu blir ”Trixies” istället en uppvisning i musikalisk skicklighet hos ett sju man och en kvinna stort band plus ytterligare studiomusiker.

/ Håkan

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.