Blogginlägg från 2026-03-06

Covers: EXTRA! Jesper Lindell

JESPER LINDELL: 3614 Jackson Highway (Gamlestans Grammofonbolag/Yep Roc)

HÖSTEN 2024 TOG JESPER LINDELL med sig sitt band och gjorde en pilgrimsresa till USA. På några få dagar besökte bandet Muscle Shoals i Alabama och Memphis i Tennessee. På kort tid genomfördes intensiva skivinspelningar och första resultatet släpps på ett Muscle Shoals-inspelat album just idag. En skiva med enbart covers och anknytning till musikhistorien i området.
   Den musikaliska historien i Muscle Shoals är nästan 70 år lång och startades av skivproducenten Rick Hall i Fame Studios på 603 East Avalon Avenue. Första hitlåten, Arthur Alexanders ”You better move on” (1961), följdes några år senare av främst soulkryddade hits från Otis Redding, Clarence Carter, Wilson Pickett och Aretha Franklin som alla spelades in i Halls studio.
   Studiomusikerna på de här berömda inspelningarna blev en fast enhet och fick även ett inofficiellt gruppnamn, The Swampers, i vars närhet även gitarristen Duane Allman bland andra figurerade. Efter en konflikt mellan Hall och musikerna Barry Beckett, keyboards, Roger Hawkins, trummor, David Hood, bas, och Jimmy Johnson, gitarr, lämnade musikerna studion 1969 och startade den konkurrerande studion Muscle Shoals Sound Studio på 3614 Jackson Highway (just det, titeln på Jesper Lindells album) i Sheffield strax utanför Muscle Shoals där musikhistorien fortsatte.
   Där har stora artister och grupper som Boz Scaggs, Rolling Stones, Paul Simon, Bob Dylan och Rod Stewart spelat in i studion. I den studion klev Lindell och ett jetlaggat band in 15 september 2024 och under en och en halv dag spelade de in åtta covers, den nionde låten ”If love was money” är hämtad från Memphis-inspelningarna och allt resulterade i dagens aktuella album.
   Redan för ett år sedan fick vi konsertbesökare i Örebro en försmak av USA-besöket några månader innan med några välvalda covers. Tillsammans med ett blåsförstärkt band doftade det stundtals soul om arrangemangen. När jag nu lyssnar på skivan, där feta blåsarrangemang förstärker många låtar, blir det än mer tydligt att Jesper närmat sig klassisk soulmusik och skjutit den tidigare The Band-inspirationen tillbaka något.
   ”3614 Jackson Highway” är främst innehållsmässigt en succé med covers som inte är rutinmässigt valda av rent kommersiella skäl. Ok, ”Drift away” och ”Rainy night in Georgia” tillhör väl den lättsmälta kategorin låtar men Lindell och gänget gör låtarna med mer genuin soulkänsla och helt utan respekt. Lindell med sin brutala röst har ju tidigare i karriären gjort alla sina covers till egna personliga höjdpunkter och vid upprepade tillfällen likadant här.
   Jesper kan visserligen inte hitta det svarta djupet i Brook Bentons röst på hitversionen av ”Rainy night in Georgia” men med hjälp av tre tjejröster och en kille får Jespers röst en ny dimension. Och på Dobie Grays ganska snälla hitoriginal av ”Drift away” får Jesper hjälp av Temperance Movement-sångaren Phil Campbell och här utvecklas versionen av ”Drift away” till något stort. Det trodde jag aldrig!
   Resten av albumet, med få låtar jag tidigare hade hört i original, är inte mindre intressant och det är ganska uppenbart att Lindell och gänget träffat rätt ännu en gång. Och nyfikenheten inför nästa USA-inspelade album, ”Royal” som släpps i sommar, är närmast gränslös.
   "3614 Jackson Highway" får sin rättvisa dignitet med skivproducenten Joe Henrys välvalda ord till lång och fin omslagstext där han berömmer både Lindell, produktionen och soulkänslan.

If love was money (Dan Penn/Bill Phillips)
1970. B-sida på singel (”Prayer for peace”) med Dan Penn.
She ain't gonna do right (Dewey Oldham/Dan Penn)
1966. Från albumet ”The wicked Pickett” med Wilson Pickett.
(Den gamle Muscle Shoals-musikern Spooner Oldham får här sitt riktiga förnamn som låtskrivare)
Respect yourself (Luther Ingram/Mack Rice)
1971. Singel med The Staple Singers.
Rainy night in Georgia (Tony Joe White)
1969. Från albumet ”...Continued” med låtskrivaren.
Pretend I never happened (Willie Nelson)
1972. Singel med Waylon Jennings.
Rainbow road (Dan Penn)
1968. Singel med Bill Brandon.
(På originalet får även Donnie Fritts låtskrivarcredit)
Heavy makes you happy (Jeff Barry/Robert Bloom)
1970. Från albumet ”The Bobby Bloom album” med Bobby Bloom.
I've got a thing about you baby (Tony Joe White)
1972. Från albumet ”The train I'm on” med låtskrivaren.
Drift away (Mentor Williams)
1972. Singel med Mike Berry.

/ Håkan

"Trixies"

SQUEEZE: Trixies (Love, 2026)

FÖRHOPPNINGARNA TAR ALDRIG SLUT att Squeeze ännu en gång ska göra något oförglömligt. Så högt har jag lagt ribban varje gång Glenn Tilbrook och Chris Difford har presenterat en ny samling låtar på ett album under namnet Squeeze.
   Med några få undantag, ”Babylon and on” (1987), ”Frank” (1989) och ”Some fantastic place” (1993), tar jag mig alltid tillbaka till fantastiska ”East side story” (1981) när jag vill rangordna bandets skivor. Ja, det är längesen paret Tilbrook/Difford och bandet i ständig förändring gjorde något utöver det vanliga på sina sporadiska albumutgivningar.
   Just när de tankarna kommer in i mitt medvetande visar det sig att Squeeze börjar marknadsföra sitt nya album ”Trixies” och i samband med det berättar den spännande historien om låtarna och deras ursprung långt tillbaka i tiden. Redan våren 1974, när första upplagan av Squeeze bildades skrev Tilbrook och Difford, då 16 respektive 19 år gamla, sina första låtar tillsammans. Låtmaterial som cirkulerade runt en fiktiv historia om en nattklubb, Trixies, som ingen av de två ungdomarna hade åldern inne för att besöka.
   Låtarna hamnade som bäst på ett demoband men försvann och glömdes bort för att nu, drygt 50 år senare, få upprättelse och bilda innehåll på Squeezes nya album ”Trixies” våren 2026.
   När jag lyssnar på nya skivan, med sedvanligt spännande förhoppningar i medvetandet, har jag svårt att både förstå och tro på den påstådda historiebeskivningen. 1974, mitt i den anspråkslösa pubrockmusikens högvarv några år innan punkrevolutionen slog till, fanns ett musikklimat som knappast rimmar smärtfritt med dagens teknologiska utveckling som inspelningarna på ”Trixies” ger sken av.
   Difford och framförallt Tilbrook har, tillsammans med en amerikansk producent (Owen Biddie) och ett stort gäng musiker, gjort allt för att sound och arrangemang ska smälta in i dagens moderna värld och framtid. Och där får inte det förmodligen ursprungligen anspråkslösa låtmaterialet plats bland rader av instrument och ibland en hel maskinpark av keyboards.
   Jag kan ana Tilbrook/Difford-ungdomarnas fascination en gång för sitt genuina kunnande som låtskrivare och hade man någon gång tänkt på att värdera det 50 år gamla låtmaterialet med lite mer tidstrogen anda kunde innehållet på albumet musikaliskt haft sensationella kvalitéer.
   Jag kan även ana den något pretentiösa ambitionen att binda ihop låtarna utan uppehåll och därmed skapa ett sammanhållande koncept som en musical men det här är inte popkvalité som Squeeze är känt för. Och när de har hämtat influenser från sitt 70-tal är det inte simpel pubrock utan Sparks- (”Hell on earth”)) och David Bowie-vibbar (inte bara låttiteln ”The place called Mars”) som kommer till ytan.
   Även den här gången skjuter Tilbrook/Difford högt över målet där jag sitter och tänker på och hoppas på välskrivna poplåtar som både till innehåll och arrangemang utnyttjar kvalitéerna hos två av Englands bästa låtskrivare. Nu blir ”Trixies” istället en uppvisning i musikalisk skicklighet hos ett sju man och en kvinna stort band plus ytterligare studiomusiker.

/ Håkan

Covers: Kathleen Edwards

KATHLEEN EDWARDS: Covers (Dualtone, 2025)

DEN KANADENSISKA SÅNGERSKAN Kathleen Edwards skivdebuterade för 24 år sedan och det tog tid innan jag registrerade hennes artistkarriär. 2012 lyckades hon ta sig in på min årsbästalista, med sitt fjärde album ”Voyageur”. Jag har sedan noterat hennes bidrag på några tributskivor, hyllningar till Gram Parsons och John Denver, och tyckte hennes senaste album det Jason Isbell-producerade ”Billionaire” (2025) var en stark utmanare till förra årets årsbästalista.
   Den produktiva Kathleen släppte förra året också minialbumet med den inte så fantasifulla titeln ”Covers” som inte alls överraskande innehåller just covers, åtta låtar inom lite olika genrer med en viss tyngdpunkt på lite lågmälda arrangemang.
   Frånsett Bruce Springsteens ”Human touch” och Supertramps ”The logical song” innehåller skivan för mig mindre känt låtmaterial från The Flaming Lips, Paul Westerbergs, R.E.M.:s, John Prines och redan nämnde Isbells repertoar.
   Lite spännande har Kathleen bjudit in just Isbell och Bahamas-sångaren Afie Jurvanen, kanadensaren som också spelar piano och gitarr på ”Human touch”, som duettartister. Fast Isbell är väldigt lågmäld i sin presentation.
   Vid sidan av den professionelle steelguitar-spelaren Greg Leisz, som här presenteras som elgitarrist fast han framför smekande steelguitar-klanger på flera låtar, är det ovanligt många obekanta namn i kompet. Namn som holländaren Whynot Jansveld, bas, Peter Von Althen, trummor, och Gord Tough, gitarr, som jag tror att jag aldrig har kommit i kontakt med tidigare.


1. Crawling Back To You (Tom Petty) 4:28
1994. Från albumet "Wildflowers" med låtskrivaren.
2. Traveling Alone (Jason Isbell) 4:51
2013. Från albumet "Southeastern" med låtskrivaren.
3. Human Touch (Bruce Springsteen) 3:29
1992. Singel med låtskrivaren.
4. Feeling Yourself Disintegrate (Michael Ivins/Steven Drozd/Wayne Coyne) 4:51
1999. Från albumet "The soft bulletin" med The Flaming Lips.
5. The Logical Song (Rick Davies/Roger Hodgson) 4:39
1979. Från albumet "Breakfast in America" med Supertramp.
6. Only Lie Worth Telling (Paul Westerberg) 4:41
2002. Från albumet "Stereo - mono" med låtskrivaren.
7. Hello In There (John E Prine) 4:10
1971. Från albumet "John Prine" med låtskrivaren.
8. Sweetness Follows (William Berry/Peter Buck/Mike Mills/Michael Stipe) 3:31
1992. Från albumet "Automatic for the people" med R.E.M.

/ Håkan

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.