Blogginlägg från 2025-12-15

EXTRA! Covers: All Steel Coaches

ALL STEEL COACHES
Punk & Osfug, Vol. 9
(Playwood Productions, 2025)

80-TALSBANDET ALL STEEL COACHES, som lade ner sin turnerande verksamhet 1991, existerar fortfarande men bara på distans. Tre av bandets medlemmar, Nils Mikaelsson, gitarr, Anders Stålsby, bas, och Anders Drakenberg, trummor, som nu bor på olika orter i Sverige har fortsatt att träffats för att spela. Mest låtar som andra band har skrivit.
   När Nils studio i Hallsberg, Playwood Productions, öppnade 2002 bjöds band in för att gratis spela in en låt som sedan skulle ges ut på ett samlingsalbum. Från 2006 har Playwood släppt totalt åtta volymer med drygt hundra inspelningar och nu kommer vol. 9 i den ambitiösa ”Punk & Osfug”-serien där de tre musikerna har bjudit in sångare som i de flesta fall har en lokal förankring.
   De tre All Steel Coaches-musikerna står för det musikaliska fundamentet på skivans samtliga låtar där en mängd olika sångare sedan har tagit plats vid mikrofonen. Många för mig obekanta namn men också några stjärnprofiler som Karin Wistrand och Mathias Lilja, från Lolita Pop respektive The Maharajas.
   Skivan släpptes digitalt 5 december och på fredag kommer den i fysiskt format vid ett så kallat Listening Party i Örebro, se affisch till höger.
   Förkortningen Osfug står för Other Sounds For Uplifting Gormandizers och enligt All Steel Coaches innehåller skivan covers från den brittiska rock- och punkeran. Omslaget till skivan skvallrar om självklara punkintentioner, och många låtar är hämtade från åren 1977-1978 när punken blomstrade, men jag hör så mycket mer av musik med tydliga engelska rötter från 60-talet med The Beatles, The Kinks och The Who som toppnamn.
   I en första snabb anblick kanske låtmaterialet är lite förutsägbart men som helhet innehåller samlingen åtskilliga överraskningar i urval av både låtar och originalartister. Vem tror att både Beatles-, Status Quo- och ELO-låtar kan få plats på en skiva med punkrubrik? Och låtarna i de fallen går sannerligen inte att sorteras ut som självklara hitlåtar.
   John Lennons ”Polythene Pam” är en av Beatles sist inspelade låtar, juli 1969, och ”Tomorrow never knows” är en händelserik och sinnesutvidgande låt där både drogattityd och indisk kultur har påverkat arrangemanget. En låt som fick den engelske författaren Ian MacDonald att ägna nästan sex sidor åt låten i boken ”En revolution i huvudet”. The Spades-sångaren Niklas Norén respektive några från Lindesbergsgruppen Härbret har lyckats tolka låtarna förvånansvärt bra och Nils Mikaelssons sitar i den senare låten är så perfekt placerad.
   Från boogierockarna Status Quos repertoar har de valt en tidig låt, ”Daughter”, som har mer gemensamt med gruppens psykedeliska ”Pictures of matchstick men”-period med Johan Bülow från John Crow Show som sångare. Och 1973, som ”Ma ma ma belle” är hämtad från, hade inte Jeff Lynne utvecklat ELO:s klassiska sound men här gör Martin Brisholm en fin insats med Eva Gisslén i kören.
   Versionerna av ”New rose” och ”Teenage kicks” tillhör kanske skivans mer förutsägbara innehåll tillsammans med Kinks- och The Who-låtarna med driv och klassiska gitarriff som var lika självklara på 60- och 70-talet som nu. Men hur de har hittat den ganska anonyma Kinks-låten ”Wicked Annabella” från 1968 är en gåta.
   Sedan höjer några av de mer kända gästsångarna den professionella nivån på några låtar. Som när Karin Wistrand sjunger en Echo & the Bunnymen-låt och Mathias Lilja får ”All day and all of the night” att passa perfekt i The Maharajas liverepertoar.
   Sedan finns det naturligtvis mer provokativt punkinfluerade ögonblick som till stor del går mina öron förbi, Sham 69-, Stiff Little Fingers- och Sex Pistols-låtarna, men i det senaste fallet ”lyckas” Erik Tesell göra en oförglömlig insats och faktiskt överträffa Johnny Rotten med katastrofalt hes sång. Och på låten efter, ”Fall out”, försöker Josefin Bäck konkurrera i samma genre.
   Mick Ronsons bidrag till punkhistorien är inte så omvittnad men ”Only after dark”, från hans första soloalbum, är faktiskt överraskande bra med Mikael Esplund på David Bowie-inspirerade sång.


New Rose (Brian James)
1976. Singel med The Damned.
Alternative Ulster (Jake Burns/Gordon Ogilvie)
1978. Singel med Stiff Little Fingers.
Bodies (Steve Jones/Johnny Rotten/Paul Cook/Sid Vicious)
1977. Från albumet ”Never mind the Sex Pistols” med Sex Pistols.
Fall Out (Stewart Copeland)
1977. Singel med The Police.
Rescue (Ian McCulloch/Pete De Freitas/Leslie Pattinson/William Sergeant)
1980. Singel med Echo & The Bunnymen.
All Day And All Of The Night (Ray Davies)
1964. Singel med The Kinks.
I Can´t Explain (Pete Townshend)
1965. Singel med The Who.
Teenage Kicks (John O'Neill)
1978. Från ep:n ”Teenage kicks” med The Undertones.
Borstal Breakout (David Parsons/Jimmy Pursey)
1978. Från albumet ”Tell us the truth” med Sham 69.
Wicked Annabella (Ray Davies)
1968. Från albumet "The Kinks Are the Village Green Preservation Society" med The Kinks..
Clash City Rockers (Mick Jones/Joe Strummer/Paul Simonon/Topper Headon)
1978. Singel med The Clash.
Wide Boys (John Foxx)
1977. Från albumet ”Ultravox!” med Ultravox.
Polythene Pam (John Lennon/Paul McCartney)
1969. Från albumet ”Abbey Road” med The Beatles.
Ma Ma Ma Belle (Jeff Lynne)
1973. Från albumet ”On the third day” med Electric Light Orchestra.
A Forest (Robert Smith/Simon Gallup/Matthieu Hartley/Lol Tolhurst)
1980. Singel med The Cure.
Daughter (Alan Lancaster/Bob Young/Francis Rossi)
1970. Från albumet ”Ma Kelly's greasy spoon” med Status Quo.
Only After Dark (Scott Richardson/Mick Ronson)
1974. Från albumet ”Slaughter on 10th Avenue” med Mick Ronson.
Ain’t Doin’ Nothin’ (Lloyd Grossman)
1977. Singel med Jet Bronx & The Forbidden.
Tomorrow Never Knows (John Lennon/Paul McCartney)
1966. Från albumet ”Revolver” med The Beatles.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #23 "Long may you run"

THE STILLS-YOUNG BAND: Long may you run (Reprise)
Release: 10 september 1976

NÄR DE FORNA KOLLEGORNA, OCH FÖR ALL DEL ibland också antagonisterna Stephen Stills och Neil Young våren 1976 bestämde sig för att göra ett gemensamt album så var det ändå inte helt naturligt och samarbetet går att diskutera. Inga låtar skrevs tillsammans, sound och arrangemang på respektive låtar är väsensskilda. Albumet ”Long may you run”, vars titellåt är en klassisk Neil Young-låt, är som två halva soloalbum. Fem Neil Young-låtar och fyra Stephen Stills-låtar.
   Jag måste nu, drygt 49 år senare, erkänna att när jag hösten 1976 fick skivan i min hand och la den på grammofonen blev en smula besviken. Det splittrade intrycket, av Neil Young-låtar på topp och högst ojämna Stephen Stills-låtar, tog överhand och helheten blev lidande i mina öron. Idag kan jag föredra att tänka mer på deras gemensamma höjdpunkter i Buffalo Springfield och Crosby, Stills, Nash & Young än att leva med ojämnheterna på det här albumet.
   Med facit i hand, nästan 50 år senare, går det att förklara varför ”Long may you run” inte blev det hundraprocentiga samarbetet. 1976 befann sig Neil Young på sin kreativa topp. Som soloartist hade han ett toppenalbum bakom sig, ”Zuma” (1975), och ett framför sig, ”American stars 'n bars” (1977). Medan Stills form var vacklande som soloartist. Hans ”Stills” (1975) var ju okej, 25:a på listan, men ”Illegal Stills” (1976) var ojämnt svag.
   Dessutom hade ju förhållandet mellan Young och Stills sedan 60-talet varit fylld av konflikter och sammanbrott. Deras gemensamma turné sommaren 1976, innan albumet släpptes, fick avbrytas efter några veckor när Young återigen hade tröttnat på Stills beteende...
   Nåväl, omständigheterna kring ”Long may you run”-skivan var kanske lite turbulenta men albumet är trots allt värt sin 23:e-plats på 1975/76-listan när jag lyssnar och läser om innehållet. Neil Youngs fem låtar är som sagt albumets toppar. Titellåten, ”Midnight on the bay”, ”Ocean girl” och ”Fontainebleu” tillhör ju faktiskt skaran av homogena Young-låtar.
   Vissa låtar har det där typiska musikaliska Crazy Horse-soundet men även körandet doftar av det bandets kvalitéer. Men i kompet på det här albumet finns lite överraskande Stephen Stills ordinarie kompband med de båda Manassas-relaterade musikerna Joe Lala, percussion, och Jerry Aiello, keyboards, plus George ”Chocolate” Perry, bas, och Joe Vitale, trummor. Alla utom Aiello körar snyggt genom hela skivan.
   Albumet är dessutom inspelad i Stephen Stills hemtrakter där han vid den här tidpunkten brukar göra sina skivor, Criteria-studion i Miami, och den legendariske skivproducenten Tom Dowd har faktiskt ett finger med i produktionen.

/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.