Blogginlägg

ALL TIME BEST #41: "Highway 61 revisited"

BOB DYLAN: Highway 61 revisited (Columbia, 1965)

AV ALLA BOB DYLANS SÅ KALLADE legendariska 60-talsalbum har ”Highway 61 revisited” en speciell plats i mitt hjärta och huvud. Historiskt sett är den inspelad och utgiven under väldigt speciella förhållanden sommaren 1965 när Bob Dylan förvandlades från den ensamme trubaduren med akustisk gitarr till en elektrisk rockartist med en hel grupp i ryggen. Det var en turbulent tid och förändringen mottogs inte positivt överallt.
   Bob Dylan var trubaduren och protestsångaren som 1962, när han skivdebuterade, var den nya generationens motsvarighet till Woody Guthrie. Guthrie var Dylans stora förebild och på första skivan ”Bob Dylan” skrev och framförde han hyllningslåten ”Song to Woody”, en av bara två egna låtar på albumet som i övrigt innehöll en massa folkmusikstandardlåtar. Framförda helt på egen hand med akustisk gitarr och munspel.
   Året efter, 1963, på Bob Dylans andra album, ”The freewheelin' Bob Dylan”, var innehållet på skivan det omvända. Elva av 13 låtar kom från hans egen penna och med facit i hand kan vi konstatera att han redan här hade mer än ett fång oförglömliga egna låtar i bagaget. Exempelvis har ”Blowin' in the wind”, ”Masters of war”, ”A hard rain's a-gonna fall” och ”Don't think twice, it's alright” tillhört Bob Dylans mest kända repertoar i många år. Fortfarande spelade han allt helt solo med undantag för den traditionella ”Corrina, Corrina” där han kompades av ett band.
   Från början producerades Bob Dylan av talangscouten, skivproducenten och upptäckaren John Hammond men under inspelningarna till det andra albumet skulle den svarte producenten Tom Wilson komma in och ersätta Hammond. Wilson, med en udda och märklig bakgrund i jazzsammanhang, skulle bli mannen som kontroversiellt styrde över Bob Dylan från helt akustisk musik till elektrisk rock. Men förändringen skulle komma långsamt.
   Wilson producerade de fyra i april 1963 inspelade låtarna på ”The freewheelin' Bob Dylan”, bland annat ”Girl from the north country”, men både här och på de följande två albumen, ”The times they are a-changin'” (1964) och ”Another side of Bob Dylan” (1964), var Bob Dylan fortfarande helt själv på skivorna.
   Men Wilson, som 1964 också producerade Simon & Garfunkels skivor, hörde Byrds första poppigt arrangerade versioner av Dylan-låtar och anade att den elektrifierade folkmusiken, så kallad folkrock, hade en framtid. Tillsammans med Dylan fick han upp ögonen (och öronen) för elektriska instrument och i januari 1965, för inspelningen av femte albumet "Bringing it all back home", engagerades ett större kompband.
   Alla inspelningarna med band fungerade perfekt men Dylan valde ändå att dela upp albumet på en elektrisk och en akustisk sida. Han turnerade fortfarande ensam och skulle göra det under våren 1965 med åtta spelningar i England som dokumenterades av filmaren D A Pennebaker och det resulterade i den berömda ”Don't look back”-filmen.
   Nu hade Dylan spelat både akustiskt och elektriskt och var nu mogen för att testa det elektriska rock'n'roll-soundet fullt ut när han gick in i studion i mitten på juni 1965.
   Några av musikerna från skivan innan fanns kvar i kompet, trummisen Bobby Gregg och pianisten Paul Griffin, men det var några nykomlingar som kom att påverka det nya soundet allra mest, gitarristen Mike Bloomfield och organisten Al Kooper. Bluesintresserade Bloomfield spelade annars i Paul Butterfield Blues Band och Kooper, som vid den här tidpunkten var mest känd som låtskrivare, var också gitarrist men hamnade av en tillfällighet bakom orgeln vilket skulle visa sig vara ett lyckokast i Dylans nya sound.

FRÅN DE TVÅ FÖRSTA DAGARNAS inspelningar var det bara ”Like a rolling stone” som kom med på ”Highway 61 revisited”. Dylan hade tagit låtskrivandet till en ny fantastisk nivå och två veckor efter inspelningen gavs den ut på singel i sin hela makalöst långa (6:13, fast på etiketten står det 6:00...) form. En historisk inspelning som också skulle bli Wilsons sista Dylan-inspelning. En kontrovers i studion huruvida Al Koopers improviserade spel på Hammond-orgeln skulle skruvas upp (som Dylan ville) eller inte (som Wilson ville) ledde till ett plötsligt och oväntat slut på samarbetet. Vilket fick till följd att inspelningarna för Dylans nästa album tog en oplanerad paus innan Bob Johnston utsågs till ny producent.
   Som artist och låtskrivare började Johnston sin bana i musikbranschen redan på 50-talet och i mitten på 60-talet arbetade han som producent på skivbolaget Columbia där han bland annat producerade Patti Page och faktiskt Aretha Franklin. Nu blev Johnston hastigt och lustigt Bob Dylans producent och blev honom trogen till 1973 och albumet ”Dylan” när artisten tillfälligt lämnade skivbolaget.
   Innan inspelningarna till Dylans nya album återupptogs i slutet på juli 1965 ville han testa sound och arrangemang på en livepublik och valde Newport Folk Festival där han kompades av Paul Butterfield Blues Band med Mike Bloomfield och en tillfälligt inhyrd Al Kooper. Där möttes Dylan av buanden och glåpord av en publik som inte alls respekterade folkmusikkartistens nya elektriskt rockiga sound.
   Den incidenten hindrade dock inte Dylan att fyra dagar efter festivalen gå in i studion igen tillsammans med samma rockinfluerade komp som tidigare och under fyra dagar spela in resten av det album som skulle få titeln ”Highway 61 revisited”. Under de här magiska dagarna runt månadsskiftet juli/augusti spelade de också in ”Positively 4th Street” som otroligt nog inte fick plats på albumet utan gavs ut som singel i september bara några dagar efter albumreleasen. Mycket märkligt.
   ”Positively 4th Street” kunde alltså ha blivit ännu en uppmärksammad albumlåt och gjort ”Highway 61 revisited” till ett ännu starkare album – som förmodligen hade hamnat ännu högre upp på min All Time Best-lista. Men det finns tillräckligt med höjdpunkter som lyfter mitt Bob Dylan-intresse till himmelska höjder.
   Jag tänker inte bara på den rent legendariskt långa (11:21) låten ”Desolation row” som avslutar albumet på ett rent underbart sätt. Tillfälligt inhoppande Charlie McCoys akustiska gitarr förädlar arrangemanget på ett närmast omöjligt sätt.
   Men en låt kan inte göra ett helt album och jag har en handfull andra favoritlåtar som befinner sig på nästan samma geniala nivå. Jag tänker inte på de mer eller mindre bluesinfluerade rocklåtarnas effektiva rytmer, där ”From a Buick 6” är en bortglömd pärla, som visar att Dylan med elektrifierat band sommaren 1965 tog rockmusiken ett steg upp.
   Nej, mina stora favoritsekvenser på albumet, vid sidan av ”Desolation row”, är dramatiken i ”Ballad of a thin man”, introt som doftar Brill Building i ”Queen Jane approximately” och den smakfulla väven av gitarrer och piano i ”Just like Tom Thumb's blues”.

”DESOLATION ROW” tillhör Bob Dylans absolut bästa låtar och jag blir aldrig trött på alla verser och Charlie McCoys snirklande akustiska gitarr.



/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.