Blogginlägg

2021: Resan till London – och resten

Efter en två dygn lång tågresa, med hotellpauser, tågbyten och munskydd, genom Europa...

Foto: Carina Österling...gick vi av pendlartåget på Richmond Station, möttes av ”Mind the gap”, och fick njuta av publivet, utomhusmiljön och sedan, inte minst, utsikten från Richmond Hill.

I DRYGT 40 ÅRS TID HAR JAG regelbundet rest till London men den här gången, i mitten på oktober 2021, var resan dit och förutsättningarna där minst sagt annorlunda. Jag och min fru Carina har i många år pratat om att åka tåg till England, ta god tid på sig och låta hela resan genom Europa via fyra länder också bli en del av målet. Ett par hotell på vägen, Malmö och Hamburg, och tågbyten i Köln och Bryssel fungerade perfekt. Efter check av pass, obligatoriska handlingar och säkerhetskontroll i Bryssel äntrade vi det moderna och snabbgående, 294 km/tim var vår toppfart, Eurostar-tåget som på två timmar tog oss till centrala London.
   Från gränsen Danmark/Tyskland var det obligatoriskt med munskydd och sedan hela vägen till St Pancras i London International innan vi, som var fullt vaccinerade, tvingades göra det obligatoriska Covid19-testet inom två dygn.
   Efter ett test med negativt resultat (alltså ett glädjande positivt svar...) mötte vi ett vackert och höstlikt London som på ytan såg normalt och vanligt ut. Folk överallt på gatorna och på pubarna. På bussar, tåg och tunnelbana var det rekommendationer om munskydd, i vissa affärer var det ett önskvärt krav, men vi kunde på en vecka konstatera att rekommendationerna hörsammades till uppskattningsvis 80-90 procent.
   Många uppmaningar att hålla distans och undvika stora folksamlingar, på bussar och trottoarer (se höger). Samtidigt som smittspridningen stadigt ökade, från 40 000 till ungefär 50 000 konstaterade fall, under vår vecka i sydvästra London. Och man blev mer och mer van vid att kränga på sig det svarta munskyddet vid varje begränsade förflyttning via det bekväma kommunikationsnätet.
   Richmond, där vi hade vår bas under veckan, var till stora delar också sig likt men det stora varuhuset House Of Fraser i kurvan på George Street har varit igenbommat sedan september förra året. Förutom några få tomma och övergivna affärslokaler i centrum fungerade dock det mesta på pubar, affärer och caféer till synes som vanligt. Och livet i solen vid kanten av Themsen bredvid Richmond Bridge var genomgående ganska bekymmerslöst och någorlunda normalt.

MALMÖ ETT BEHAGLIGT DELMÅL PÅ RESAN


Tillsammans med sina vänner visade Richard Lindgren upp en imponerande stilstudie i boulespel.

Tågesan till London inleddes i Örebro, tågbyte i Mjölby och Malmö blev sedan vår första paus på resan genom Europa. Middag och ett trevligt möte med stadens poet/sångare/låtskrivare Richard Lindgren och hans Anita på det sedvanligt vänliga Bullen följdes av flera timmars samtal i baren.
   Förmiddagen efter kunde vi bevittna Richards omtalade fascination för boule. Varje söndag förmiddag är det tävlingar mellan olika lag i Pildammsparken i Malmö. Det var en ynnest att se honom kasta silverklotet på sin jakt att komma nära den ”lille”. Richard har en bakgrund som tennispelare i sin ungdom och vi kunde se att bollkänslan fanns kvar. Jag kan för övrigt tillägga att Richard kommer till Växthuset i Örebro 19 november för konsert.

RICHMOND ETT CENTRUM FÖR ROCKMUSIKENS HISTORIA


1, Kew Road är en musikhistorisk adress i Richmond, där låg Crawdaddy Club 1962/63 där bland annat Rolling Stones spelade.

I den här delen av London har rockmusikens historia ett fast grepp om traditionerna. Jag har på Håkans Pop (återfinns under kategorin Richmond/Twickenham till höger på sidan) vid några tidigare tillfällen för drygt sex år sedan berättat om platser som har varit betydelsefulla landmärken när den engelska moderna pop- och rockmusikens historia tog sina första stapplande steg .
   I de dagliga rutinerna och promenaderna i och runt Richmond blev det omöjligt att undvika några platser ännu en gång. Som exempelvis restauranglokalen som döpts efter sin adress, One Kew Road, precis mittemot järnvägsstation i Richmond. Numera ett anonymt och lite opersonligt pasta/pizza-ställe. Men en gång i tiden (1962/63) var lokalen hemvist för Crawdaddy Club, ett celebert rockställe där alla artister i det tidiga 60-talet spelade. Under senare tid har de märkt ut stället med en en blå rund skylt (se vänster) som påpekar om lokalens historiska värde.

NAMN SOM BETYDER NÅGOT FÖR HISTORIEN


Några timmars promend längs River Crane i sydvästra London gav upphov till assocationer.


Med hjälp av vår dotter Emily Österling och hennes sambo Stephen Poland (med en julklapp från Sverige runt halsen...), här utanför sitt hem på New Road, tog vi en kort tripp till River Crane Park.


En bänk till minnet av gitarristen Fast Eddie Clarke.

Med utgångspunkt från vår dotter Emily Österlings och hennes sambo Stephen Polands hem, på gränsen mellan Hampton och Hanworth, tog vi buss 111 från New Road till Crane Park. Till den fina promenadsträckan River Crane Walk, i ”vår” sydvästra del av London, som ledde till centrala Twickenham.
   ”A walk in the park” är ett välkänt engelskt uttryck som andas både avslappning och upplevelse. Medan jag nynnade på en gammal Georgie Fame-låt (Billy Stewarts ”Sitting in the park” på en Denny Cordell-producerad singel från 1966) passerade vi fotbollsplaner, skogsliknande miljöer, björnbärsbuskar (The Moves ”Blackberry way” fick jag också i huvudet...) härligt stora barnvänliga grönområden med fritt springande hundar. Och rugbypublik på väg till lördagsmatchen på Twickenham Stoop mellan lokala Harlequins och Bath Rugby (resultatet blev 31-17).
   I Crane Park passerade jag även Kingfisher Bridge och tänkte då på ornitologen från Lund, Thomas Jonsson, vars artistnamn är I'm Kingfisher och gjorde ett minnesvärt intryck på festivalen Live at Heart 2016.
   Många av Richmonds och Twickenhams parker är fyllda med bänkar, så kallade ”memorial benches”, som har fått inskription och är ett minnesmärke för någon person. Det är alltid intressant att kolla upp namn. I Crane Park sprang jag plötsligt på en bänk till gitarristen Fast Eddie Clarkes (1950-2018) minne. Hans främsta och mest berömda insats var att spela i Motorhead men även i hårdrockbandet Fastway.

RICHMOND HILL ÄR ALLTID VÄRD SITT PRIS


Med lite tur kan man inne på puben The Roebuck genom fönstret skönja den vackra utsikten över Themsen.


På Richmond Hill ligger skivaffären Sleeve Notes Records med enbart vinylskivor.

Vägen upp till Richmond Hill, via gatan med samma namn som alltid är ett obligatoriskt besök under vår vistelse i Richmond, är värd sitt pris av stumma ben och trötta fötter. Ofta med puben The Roebuck som mål är utsikten över Themsens tvära sväng mot Kingston upon Thames himmelsk och nästan magisk en vacker och solig söndag i oktober. Med en Sunday Roast i sikte blir upplevelsen än mer underbar. Och på vägen upptäcker jag dessutom fler björnbärsbuskar...
   På vägen upp går man förbi en ganska nyöppnad skivbutik med enbart vinylskivor till salu, Sleeve Notes Records. Den öppnade 2019 och existerar fortfarande i nådens år 2021. Väl värd ett besök! Men jag gick tomhänt därifrån...

EEL PIE ISLAND-OMRÅDET ÄR ALLTID VÄRT ETT BESÖK


Nere vid Themsen med utsikt över Eel Pire Island får man känslan av musikhistoriens traditioner.

Efter ovannämnda River Crane Walk hamnade vi ett överbefolkat Twickenham centrum på jakt efter lunch och/eller vätskepåfyllning. Då hamnade vi till slut nere efter Themsen vid Eel Pie Island som jag också har skrivit om tidigare. Minnestavlan om rockmusikens historia i trakten sitter kvar på staketet och när jag står där undrar jag stilla om Jake Riviera bor kvar därute på ön.
   Vid minnestavlan fanns det också fysiska program om Eel Pie Island Museum på huvudgatan Richmond Road. Ett intressant museum med massor av information och minnesvärda saker. Jag har besökt museet tidigare och hoppade över den här gången.

FINNS ALLTID ETT BEATLES-MINNE ÖVERALLT


Puben The City Barge på Strand On The Green i Chiswick.


Längs Strand On The Green ligger puben The Steam Packet.


På City Barge kan man en solig torsdag i oktober sitta med sin Guinness och blicka ut över Themsen mot Kew Bridge. Den har aldrig smakat bättre...

Vid varje besök i sydvästra London finns det alltid ett önskemål och en ambition att upptäcka något nytt. Den här gången tog vi bussen (med munskydd på givetvis) en ganska kort sträcka till Kew Bridge där vi sedan promenerade i Chiswick (uttalas ”chissick”) längs Themsen med rikting inåt city. Där mellan buss/bil-bron och järnvägsbron ligger det ett flertal pubar (alltid ett vedertaget mål på våra utflykter...) underbart placerade med en värmande södersol som extra krydda.
   Det finns tusen och åter tusen Beatles-relateradre platser i London och på vår vandring i höstsolen, längs det som kallas Strand On The Green, råkade vi av en oplanerad händelse hamna på en, puben The City Barge. En pittoresk men också elegant pub, på gränsen till restaurang, som mycket riktigt byggts om sedan Ringo 24 april 1965, under inspelning av filmen ”Help!” gick in och beställde “Two lagers and lime and two lagers and lime”.

PUBFRUKOST PÅ THE ORANGE TREE ÄR DET BÄSTA


På Orange Tree kan man äta frukost och lyssna på musik.

På puben The Orange Tree, på den livligt trafikerade Kew Road som passerar Richmonds järnvägsstation, hittade vi veckans bästa frukost. Stamstället Albert's Deli, där vi i många år serverats en perfekt Half English Breakfast, har efter pandemirestriktioner gjorts om till shop med mindre servering.
   Men på ett nästan folktomt Orange Tree fick vi både den bästa servicen och bästa frukost med lagom volym i högtalarna. Och upptäckte, till min obeskrivliga förvåning, att Al Stewarts ”Year of the cat” inte bara innehåller ett fantastiskt saxofonsolo. Utan även två gitarrsolon, det akustiska följs av det elektriska, som stod ut i den softa miljön en fredag förmiddag i Richmond.

MORGONPROGRAMMET PÅ BBC 1



Morgonprogrammet på BBC 1 är alltid intressant, med nyheter och viktig trafikinformaton, och jag har i alla år fascinerats av programledare som pratat fritt och avslappnat till synes helt utan manus. Nu upptäckte jag till min fasa att de har ”tagit efter” Svt:s modell och paret sitter där distanserat skyddade bakom två datorskärmar.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.