Blogginlägg från 2021-09-29

ALL TIME BEST #84: "The last temptation of Chris"

CHRIS DIFFORD: The last temptation of Chris (Stiff, 2008)

JUST NU KAN JAG INTE TÄNKA MIG något mer brittiskt än Chris Difford. ”The last temptation of Chris” (jo, titeln är en lustig ordlek på känd film) är genuint engelskt låtskrivande, musikaliskt lika mycket tradition som modern pop och sammantaget är albumet en helgjuten representant för popmusikens tidlösa väsen.
   Jag är den förste som vill erkänna att jag under alla år helt orättvist nedvärderade Difford i gruppen Squeeze till förmån för hans kollega Glenn Tilbrook. Jag, och för all del många andra, har också lite slarvigt jämfört parets fantastiska låtskrivarkonst med Lennon/McCartney men den jämförelsen haltar betänkligt och är delvis felaktig. Lennon/McCartney skrev sällan sina låtar tillsammans medan Difford/Tilbrook alltid har haft ett homogent samarbete där Difford står för texterna och Tilbrook för melodierna.
   I den jämförelsen fastnade gärna mina öron för Tilbrooks spektakulära röst framför Diffords ganska medelmåttiga stämma som i sin tur gjorde att texterna väldigt ofta hamnade i skuggan av de mer lättlyssnade melodierna.
   Men nu, om inte förr, är det dags att lyfta fram Chris Diffords makalöst underhållande texter som har den där engelska touchen som är på samma nivå som en gång Ray Davies var ensam om att skapa. Kanske är det Diffords nye lekkamrat Boo Hewerdines välskrivna melodier som understryker poesin och det smarta berättandet med en och annan skämtsam twist. Hewerdine, själv soloartist med många egna album på sitt samvete, skrev musiken till den filmatiserade versionen av ”Fever pitch” och har varit med och producerat Diffords album och resultatet är fullt av välljud utan att vara det minsta överproducerat.
   Hewerdine har lagt den musikaliska nivån på en väldigt mänsklig nivå. Musik och arrangemang som utnyttjar texternas betydelse och kräver aldrig någon huvudroll men är genomgående så smart formulerad att jag som lyssnare aldrig tappar intresset.
   Difford kommer dock aldrig att bli mer känd än som Squeeze-medlem, en grupp som existerar än idag men har haft några pauser efter sina största framgångar i slutet på 70-talet och början på 80-talet. Nuförtiden lever gruppen en ganska anonym tillvaro fast den fortfarande leds av Difford och Tilbrook som ibland också ger ut skivor på egen hand.
   Chris Diffords första soloalbum, ”I didn't get where I am” (2003), gick mig ganska spårlöst förbi. Men det gjorde inte ”The last temptation of Chris” som lanserades 2008 med en offensiv marknadsföringskampanj av det tillfälligt pånyttstartade Stiff Records. Till vänster ser ni den spektakulära rubriken på annonsen om både skiva och turné. (Det är faktiskt en svensk, min vän Tobbe Stuhre i Visby, som kläckte idén med att kombinera artist- och skivbolagsnamnet i ett enda ord, ChriStifford).
   Apropå lek med ord gavs Chris Diffords andra soloalbum alltså ut på Stiff Records och automatiskt hamnade han i det skämtsamma gänget. Skivbolaget blev inte minst känt som ordlekarnas paradis på 70-talet med den ena slagkraftiga ordvitsen efter den andra (exempelvis ”Bring back STEREO, stay with MONO”, ”A slip of the tongue is no fault of the mind” med flera). Ofta ingraverade i vinylen mellan spåren och skivetiketten på singlarna.
   Omslag, design och typografering på ”The last temptation of Chris” är helt perfekt. Låtttexterna är redigerade som små bokkapitel med en liten personlig kommentar från Chris till varje låt. Skivan är inspelad nere på Englands sydkust, Brighton och Eastbourne, och du kan i nästan varje textvers och harmoinisväng känna doften av engelsk atmosfär och en genuin pubkänsla.
   Jag kan nästan välja vilken låt som helst som favoritlåt på det här genomgående starka albumet men givetvis är den första inledande låten ”Come on down” en ”dörröppnare” av rang, inte minst textmässigt. Första versens ”She said she saw the problem/and wanted to help/I told her I was useless/I'd tightened up my belt/she lent me so much money/I could have bought a yacht/but now I'm in the dog house/I went and spent the lot”. Jag har aldrig hört Chris sjunga bättre och mer personligt om hur han lånar pengar och har svårt att betala tillbaka. I sin egen kommentar till låten förklarar han att hans relation till pengar alltid har varit problematisk.

”COME ON DOWN”, inledningslåten på Chris Diffords album ”The last temptation of Chris”.



/ Håkan

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.