Blogginlägg

LIVEALBUM #24: The Inmates

THE INMATES: The Inmates meet the Beatles (Mute Sonet France/Virgin, 1987)

DET ÄR KANSKE ALLDELES FÖR FÖRUTSÄGBART att jämföra Inmates med Dr Feelgood och då på alla punkter tycka mer om det senare betydligt allmänt mer välbekanta bandet. Men i min värld på min lista över Bästa Livealbum är det faktiskt Inmates som överträffar Feelgood (som jag skrev om på Håkans Pop för en månad sedan). Jag menar alltså att Inmates liveskiva med Beatles-covers är bättre, mer spännande och mer intressant än Feelgoods bästa livealbum ”As it happens”.
   Däremot vill jag, på allmän begäran, inte påstå att Inmates jämförelsevis var ett totalt bättre liveband i verkligheten. Och jag kan, för att understryka min tes, med eftertryck berätta att jag fick flera chanser att uppleva och jämföra banden live under 80- och 90-talet.
   Låt vara att båda banden avsöndrade en härlig massa svett och energi på sina konserter men tidsmässigt var ju Inmates huvudsakligen ett 80-talsfenomen medan Feelgoods starka 70-tal, med gitarristerna Wilko Johnson och Gypie Mayo, knappast går att musikaliskt överträffa i historieböckerna. Men det finns givetvis många paralleller mellan banden som är svårförklarligt identiska.
   Som när jag såg Inmates live i Örebro 1988, på uppföljningsturnén till Beatles-coveralbumet, och det faktiskt var Gypie Mayo(!) som (tillfälligt?) ersatte Inmates ordinarie gitarrist Peter Gunn. Eller att båda banden under många år delade skivproducent i Vic Maile, det kanske bästa namnet när det gäller engelsk rhythm & blues-rock. Och det komplicerade faktumet att Johnny Guitar, en senare Feelgoods-gitarrist, gav ut ett album 1985 tillsammans med Inmates-sångaren Bill Hurley, ”Double agent”.
   Det band som 20 juni 1987 spelade in och gav ut ”...meet the Beatles” var till hundra procent identiskt med det band som gick in i studion 1979 och spelade in debutalbumet ”First offence”. Men däremellan, tidsperioden 1982 till 1985, var det en viss turbulens i Inmates. Efter ett djupt nervöst sammanbrott lämnade Bill Hurley bandet och ersattes under de åren av Barrie Masters, sångaren i Eddie & the Hot Rods.
   Nervöst sammanbrott må ha varit den utlösande faktorn till Hurleys splittring med Inmates men efter ett tag blev han faktiskt mer produktiv än någonsin tidigare. Hoppade in i pubrockbandet Juice On The Loose, bildade The Blueberries (med folk från Wings, Count Bishops och Feelgood och gästade hos JB's Allstars där han träffade Drew Barfield och bildade det kortvariga kultstämplade bandet Big Heat. Samtidigt startade Hurley blues/rock'n'roll-coverbandet The Enforcers och gav ut det ovannämnda albumet "Double agent" innan han hittade tillbaka till Inmates.
   Inmates möte med Beatles-låtar anser sansade bedömare vara bandets stora genombrott. Det var faktiskt en tjeck, låtskrivaren, producenten och managern Jiří Smetana, som var initiativtagare till Inmates spelning i Paris. Han kände ägaren till rockklubben La Villette som engagerade bandet för en konsert och utan Inmates vetskap planerades livesändning på Radio France. Den franska tidningen Libération, som också fanns bland arrangörerna, var intresserad av att göra konserten till en 20-årshyllning av Beatles ikoniska album ”Sgt Pepper” och ville uttryckligen ha ett band som lät som tidiga Beatles eller Rolling Stones. Inmates var perfekt i den rollen.
   Inför en publik på 6000 på en rockklubb i Paris förorter spelade rutinerade producenten Vic Maile in konserten. Resultatet, som sedan mixades i Mailes hemmastudio Jackson Studios i Rickmansworth England, blev över förväntan och gavs ut på skiva samma höst. Men inte i England! Först 2002 släpptes den officiellt i Inmates hemland i en återutgiven, nymixad och utökad version på cd. Men i min serie Bästa Livealbum är det alltid albumoriginalet som analyseras och i det här fallet ”slipper jag” bedöma låtar som ”Get back”, ”Hey Jude” och några konventionella Inmates-låtar.
   Förutom ett alldeles lysande framförande, där Hurley & Co prickat helt rätt i sin ambition att låta som tidiga Beatles, hade kvällen en fin men också spännande setlist. Några inte så vanliga ”Sgt Pepper”-covers, titellåten, ”Birthday” och ”Back in the USSR”, och flera i sammanhanget mycket överraskande låtar som ”Little child” och ”I'll get you”. Allt framfört med härlig energi och storslagen känsla där Hurleys soulstänkta rockröst leder ett tajt band till många höjdpunkter.

FACE A

1. Little Child (John Lennon-Paul McCartney)    3:00
2. I'll get you (John Lennon-Paul McCartney)    2:55
3. She's A Woman (John Lennon-Paul McCartney)    3:25
4. You Can't Do That (John Lennon-Paul McCartney)    2:55
5. Day Tripper (John Lennon-Paul McCartney)    3:00

FACE B

1. Back In The USSR (John Lennon-Paul McCartney)    2:47
2. We Can Work It Out (John Lennon-Paul McCartney)    2:38
3. I Wanna Be Your Man (John Lennon-Paul McCartney)    2:16
4. Sgt. Pepper's-Lonely Hearts Club Band (John Lennon-Paul McCartney)    1:48
5. Birthday (John Lennon-Paul McCartney)    2:25
6. I Saw Her Standing There (John Lennon-Paul McCartney)    3:04

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.