Blogginlägg från 2020-09-21

LIVEALBUM #33: Humble Pie

HUMBLE PIE: Performance: Rockin' at the Fillmore (A&M, 1971)

AV ALLA SÅ KALLADE SUPERGRUPPER, som bildades i slutet på 60-talet med redan kända musiker, blev engelska Humble Pie en av de allra mest populära, framförallt live och i USA. Bildades tidigt 1969 med ambitionen att skriva sitt eget material men live utvecklades gruppen musikaliskt i den hårda skolan med huvudsakligen personliga versioner av covers på repertoaren. Många vill placera gruppens musik i heavy metal-facket men jag uppfattar gruppens musik på det här live-dubbel-albumet som tung och hård men klassisk rockmusik på rätt sida av den förrädiska gränsen till hårdrock. Det bevisar de här inspelningarna under två kvällar på Fillmore East i New York i slutet på maj 1971 mer än väl.
   Det som fick Humble Pie att få supergruppsstatus var när två profilerade ungdomsidoler bestämde sig för att bilda en grupp. Sångaren och gitarristen Steve Marriott hade musikaliskt nått vägs ände i det poppiga Small Faces som 1968 soundmässigt blivit vildare och rockigare. Samtidigt hade den 18-årige gitarristen och sångaren Peter Frampton tröttnat på rollen som popidol i The Herd som var i händerna på andra låtskrivare och producenter.
   Till den stjärnglänsande frontlinjen anslöt sig en inte oviktig kompsektion, basisten Greg Ridley (från Spooky Tooth) och trummisen Jerry Shirley (från mindre kända The Apostolic Intervention).
   Förutom några låtar som hela gruppen skrev tillsammans, förmodligen i inspelningsstudion, var Marriott/Frampton ingen låtskrivarduo utan de skrev sitt material till första skivorna på var sitt håll. Live blev det som sagt mycket covers, redan från hösten 1969 fanns en helt egen version av Yardbirds klassiker ”For your love” och ”Shakin' all over” i scenrepertoaren. Medan USA blev alltmer prioriterat för turnéer med stor popularitet som följd.
   På sätt och vis gick Humble Pie både sound- och publikmässigt i fotspåren efter Led Zeppelin som hade bildats ett halvår innan. Dagens liveskiva, ”Performance: Rockin' at the Fillmore” domineras av samma tunga och tuffa rockmusik som gärna sträcker ut och förlänger arrangemangen och låter spontana musikaliska infall och soloinsatser få sitt utrymme. Därför täcker två av låtarna på dubbelalbumets var sin skivsida med versionen av Dr Johns ”I walk on gilded splinters” som ett groteskt exempel, med solon av samtliga musiker plus ett flera minuter långt munspelssolo av Marriott.
   Humble Pie gjorde på konserten och nu skivan ganska egenarrangerade versioner av de gamla originallåtarna och har därmed fått credit på både Willie Dixons ”I'm ready” och Muddy Waters ”Rolling stone”, låten som gav namn åt en känd engelsk grupp sommaren 1962.
   Givetvis saknar jag Humble Pies originalmaterial på liveskivan men soundet och det kompromisslösa uttrycket kompenserar fullt ut när det exploderar i samarbetet mellan Peter Framptons högelektriska gitarr och Steve Marriotts hundraprocentiga utspel. Och när Marriott ibland också spelar elgitarr blir det ganska oöverträffat och själva låtinnehållet kommer i andra hand.
   Som när Humble Pie avslutar sin uppvisning med två covers som båda har Ray Charles-koppling men här förvandlats från r&b-inspirerat material till högexplosiv rockmusik. ”Hallelujah I love her so” är ett erkänt Ray Charles-original (1956) och han gjorde tidigt en uppmärksammad version av ”I don't need no doctor”. Men inget slår Steve Marriotts fullständigt obehärskade tolkningar.
   Liveversionen av ”I don't need no doctor” släpptes på framgångsrik singel i september 1971, två månader innan ”Performance: Rockin' at the Fillmore”, men däremellan lämnade Peter Frampton plötsligt Humble Pie för en solokarriär. Samarbetet Marriott/Frampton var väl inte problemfritt men det är inget som hörs på den här liveskivan.


SIDE ONE

1. "Four Day Creep" (Ida Cox) 3:48
2. "I'm Ready" (Humble Pie: words by Willie Dixon) 8:30
3. "Stone Cold Fever" (Humble Pie) 6:20

SIDE TWO

1. "I Walk on Gilded Splinters" (Dr John Creaux) 24:30

SIDE THREE

1. "Rolling Stone" (Muddy Waters, arranged by Humble Pie) 16:10

SIDE FOUR

1. "Hallelujah I Love Her So" (Ray Charles) 5:10
2. "I Don't Need No Doctor" (Nick Ashford/Valerie Simpson/Jo Armstead) 9:20

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.