Blogginlägg

00: #19. JOHNNY CASH

JOHNNY CASH: American III: Solitary man (American/Columbia, 2002)

FÖRST OCH FRÄMST VILL JAG BESTÄMT beskriva producenten Rick Rubins initiativ att på 90-talet återuppliva Johnny Cashs anseende och smått sömniga karriär som en kulturgärning utöver det mesta. Den excentriske Rubin fick i det ögonblicket fram Johnnys äkta personlighet genom att skruva ner arrangemangen, ge mer fokus åt hans enorma stämma, kalla in de mest hängivna musikerna och inte minst välja material som, trots alla covers, tycktes vara skräddarsydda för detta pånyttfödda koncept.
   Det mycket lyckade samarbetet resulterade i sex hela album, två utgivna efter Johnny Cashs död 2003, och en 5-cd-samlingsbox (”Unearthed”) med outtakes, gospellåtar och greatest hits från de sista nio åren. Samarbetet blev en mäktig final som till och med överträffade den långa och ikoniska karriären med rent musikaliska medel.
   Samarbetet startade officiellt 1994 med albumet ”American recordings” men det var några års förberedelser från Rubins idé i sitt huvud till första release. När Rubin såg och hörde Johnny Cash medverka på en konsert, tillsammans med en mängd andra celebriteter, i samband med 30-årshyllningen av Bob Dylans karriär i oktober 1992 började tanken gro i huvudet under hans rufsiga hårsvall. Han tyckte Cashs karriär under många år varit ignorerad och ville få tillbaka digniteten i rösten, uppdatera soundet, välja den bästa tänkbara repertoaren och ändå behålla den enorma personligheten.
   Redan innan Rubin kom in i Johnny Cashs liv hade den legendariska countryartisten seriösa funderingar på att uppdatera sin karriär. Träffade Bono i U2 1988 i samband med ”Rattle and hum”-inspelningarna och skrev en låt (”Ellis Island”) tillsammans som dock blev outgiven. Samarbetet utvecklades våren 1993 och resulterade den gången i en låt som gavs ut, Cash sjöng U2-låten ”The wanderer” och den fick plats på bandets ”Zooropa”-album som gavs ut sommaren 1993.
   Nästan samtidigt blev Rubins till synes vilda idé verklighet när han tillsammans med Cash, inga andra musiker och teknikern Dave Ferguson (för övrigt Anna Ternheims bollplank på skiva och turné 2012) gick in i studion och påbörjade samarbetet som skulle visa sig bli legendariskt.
   Första försöket ”American recordings” (1994), innan de riktigt hade hittat det vinnande konceptet, var ett musikaliskt magert verk men ändå en lovande start på ett magiskt samarbete som åren framöver skulle bjuda på så många grandiosa höjdpunkter. Av vilka ”American III: Solitary man” är guldkornet i kvintetten.
   I juli 1997 såg jag den traditionellt svartklädde Johnny Cash stå rakryggad i hett solsken på Lollipop-festivalen i Stockholm. Bara några månader senare fick han en sjukdomsdiagnos som man först trodde var Parkinson's men var en annan allvarlig muskelnervsjukdom följt av en svår lunginflammation året efter. Sjukdomarna höll på att ta kål på Johnny Cash så det är en sliten man med en hälsa i fritt fall som till slut spelade in ”American III: Solitary man”. Det kanske går att analysera fram sjukliga svagheter i sångrösten men jag tycker han står stark och stadig när kroppen kanske håller på att ge sig eller som han själv sjunger i öppningslåten, Tom Pettys ”I won't back down”,: Jag ger mig inte!
   Fram till Johnny Cash-samarbetet i mitten på 90-talet var Rick Rubin en främmande fågel i mitt lyssnande liv. Det var inte bara utseendet, stort hår och yvigt skägg, som gjorde Rubin till en udda person. Han befann sig liksom på en helt annan plats på den musikalisksa skalan. Hip-hop-akter och rappare från Bronx och Harlem hade liksom ingen hemvist bland mina pop- och rockrötter. Namn som Beastie Boys, Public Enemy och Run-DMC var just bara namn i en musikkvärld som under 80-talet breddades enormt. Då bildade Rubin skivbolaget Def Jam 1983 som blev Def American 1988 och till slut bara American 1994.

Favoritlåt: "Solitary man". När jag för fyra år sedan sammanfattade och rangordnade mina 60-talsfavoriter var det singlar som spelade huvudrollen. När jag placerade Neil Diamond på det decenniets 28:e-plats passade jag på att premiera ”Solitary man” som hans bästa singel. Men jag kan erkänna att när det begav sig och den singeln var aktuell, april 1966, var Neil Diamond ännu ett okänt namn för dåvarande 13-åringen som nu skriver det här. Däremot skulle ”Cherry, cherry” och ”I'm a believer” (nummer-1-hit med Monkees som Diamond skrev) snart göra namnet historiskt i min värld.
   Här har låten blivit albumtitellåt och är så vådligt vacker och soundmässigt elegant att jag bara njuter av de blixtrande och gnistrande akustiska gitarrerna. Det är ett gäng gitarrister (men ingen trummis) i kompet på albumet, exempelvis Tennessee-relaterade namn som Norman Blake, Larry Perkins, Marty Stuart och Randy Scruggs. Men jag inbillar mig ändå att det är Heartbreakers-gitarristen Mike Campbell som spelar huvudrollen på låten. Och med en av sjukdomar tärd kropp sjunger Johnny Cash, med hjälp av Tom Petty, med en röst fylld av värdighet, djupa känslor och gränslös passion.

FOTNOT: Nu har vi nått halvtid på min 36 album långa och rangordnade lista över 00-talets favoriter. Listan och de återkommande kategorierna på Håkans Pop tar ledigt över jul-, nyår- och trettondagshelgerna. Under de veckorna kommer årsbästalistorna att publiceras och några veckor in på det nya året, från 13 januari, återuppstår de traditionella kategorierna.

God Jul och ett Gott Nytt 2020!

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.