Blogginlägg

I min skivhylla: Dave Edmunds

DAVE EDMUNDS: Get it (Swan Song SS 8418)

Release: Mars 1977
Placering i skivhyllan: Hylla 3: Mellan Eddie & the Hot Rods minialbum "One story town" (1985) och Edmunds ”Tracks on wax 4” (1978).

ÅRETS SISTA BESÖK I MIN SKIVHYLLA ÄR EN REN JULKLAPP med rock and roll som tema!
   Om vi bestämmer oss för att betrakta "Get it" som den första "Rockpile-plattan" kan jag konstatera att den där perfekta, kompromisslösa och livebaserade Rockpile-formeln på skiva inte var riktigt utvecklad 1976/77 när skivan spelades in. Efter många år som självspelande artist i studiomiljön kom det här året som en brytpunkt i Dave Edmunds skivkarriär.
   Rockpile, där Edmunds var en fjärdedel, var redan 1976 en fast turnerande konstellation. Men genom managerbråket mellan Nick Lowe och Edmunds, som dessutom var knutna till två olika skivbolag, var det ju omöjligt att på skiva uppträda under det namnet före 1980 när historiens första och enda Rockpile-album släpptes.
   På "Get it", Dave Edmunds tredje album under eget namn, har han inte riktigt släppt huvudansvaret som musiker ty han spelar alla instrument, gitarr, bas, trummor och keyboards, men får också hjälp av andra närbesläktade musiker.
   När Edmunds på helt egen hand gjorde sina två första 70-talsalbum var han soundmässigt inspirerad av Phil Spectors sätt att arrangera sin popmusik med den skillnaden att Spector på 60-talet använde sig av ett stort antal musiker medan Edmunds gärna ville spela allt själv.
   Edmunds historia innan 1977 är alldeles för lång men också förhållandevis intressant för att här kunna berättas i detalj. Ändå är det några uppseendeväckande detaljer, som jag kanske glömt eller förträngt, som vaknar till liv när jag ögnar igenom hans bakgrund i Wales. Som exempelvis i gruppen The Creators där han spelade vars sångare var Andy Fairweather-Low och att det faktiskt var Keith Emerson, av alla människor, som fick Dave intresserad av klassiska stycken som slutade med att "Sabre dance" blev hans första hit.
   Daves tidiga karriär var kommersiellt ojämn och bara sporadiskt framgångsrik. Efter "Sabre dance" 1968 dröjde det två år innan nästa fullträff, tre miljoner ex sålda av "I hear you knocking" som under artistnamnet Dave Edmunds' Rockpile toppade Englandslistan runt jul 1970. Efter ytterligare tre kommersiellt väldigt avvaktande år, inklusive första soloalbumet "Rockpile" (1971), fick han trots allt några enstaka hits (coverlåtarna "Baby I love you" och "Born to be with you") men det var extremt tillfälliga framgångar.
   Under första halvan av 70-talet var det nog huvudsakligen som producent i Rockfield-studion Dave livnärde sig. Den verksamheten började redan 1970, samma månad som "I hear you knocking" släpptes, med Shakin' Stevens & the Sunsets "A legend"-album. Och det fortsatte med några album med Man, Foghat, Brinsley Schwarz, Ducks Deluxe och "Stardust"-soundtrack plus singlar med Flamin' Groovies, Pete Dunton, The Droop och Del Shannon.
   Dave bodde då nära studion i Monmouth, Wales, och från och med ovannämnda hitsinglar 1972/73 var han även som artist knuten till Rockfield-etiketten, en epok som kulminerade med albumet "Subtle as a flying mallet" (1975), men återutgiven samma år på RCA-etikett.
   Under de här åren hade Rockfield-etiketten distribuerats av RCA och Kingsley Ward, studiochefen, försökte 1975 förlänga det kontraktet men misslyckades. (Från 1976 levde Rockfiled-etiketten vidare under United Artists distribution). Elton Johns skivbolag Rocket visade tillfälligt intresse för Dave Edmunds men när han i en studio sprang på Robert Plant, sångaren i Led Zeppelin, accepterade han förslaget att skriva på för Swan Song, skivbolaget som bandet och deras manager Peter Grant hade startat 1974.
   Det kontraktet var början till stridigheterna som gjorde att Edmunds och Nick Lowe, som från 1976 var Stiff-artist med Jake Riviera som manager, inte kunde ge ut skivor tillsammans under namnet Rockpile. Ett namn som Edmunds alltså lekt med sedan 1970 och finns med på "Get it" som "Produced by Dave Edmunds for Rockpile Productions".
   Med tanke på osämjan mellan managers/skivbolag är det märkligt att Dave Edmunds nästan på dagen samtidigt som "Get it" släpps finns med på Stiffs första album, "Bunch of Stiffs", släppt 1 april 1977. Där framför han sin version av Chuck Berrys "Jo Jo Gunne" och har även producerat Jill Reads omtvistade version av "Maybe". Och till hösten 1977 fortsatte Daves Stiff-samarbete när han i sista minuten hoppade på paketturnén "Live Stiffs live" där han fanns med i kompbanden bakom både Nick Lowe och Larry Wallis.
   I Larm#5 (maj 1977) recenseras i samma text båda ovannämnda Dave Edmunds-relaterade album av Lennart Persson där han drömmer om "den första Rockpile-LP:n för Stiff". Riktigt så prestigelöst var inte samarbetet mellan Edmunds/Lowe eller Swan Song/Stiff.

NU SKA VI DOCK ÄNTLIGEN KONCENTRERA OSS på "Get it" vars försmak vi fick bekanta oss med redan i augusti 1976 när första singeln "Here comes the weekend"/"As lovers do" släpptes. Som sedan fick en fortsättning med ytterligare en singel, "Where or when"/"New York's a lonely town" i oktober 1976, ett halvår innan albumet släpptes. Intressant är att båda singlarnas b-sidor inte finns med på "Get it" men som mycket troligt härstammade från samma inspelningar.
   "Get it" innehåller samma blandning av låtar som alltid har varit Dave Edmunds signum. Sju låtar av tolv är gamla covers, både konventionella rocklåtar och mindre omtalat material. Plus några originallåtar av vilka en är, nästan unikt, skriven av Edmunds själv: Den läckert countrydoftande "Worn out suits, brand new pockets" där han spelar en välklingande steelguitar. Ett musikaliskt intressant spår han tyvärr bara har följt sporadiskt under sin karriär.
   Sedan har Dave skrivit två låtar tillsammans med sin nya parhäst Nick Lowe, som på min amerikanska pressning nämns med sitt eleganta födelsenamn Nicholas Lowe. Som låtar har "Here comes the weekend" ett typiskt tempoladdat Rockpile-stuk och "Little darlin'" är lite snällare och poppigare, utmärkt anpassat material, men båda har i studion befriats från ren och skär livekänsla.
   Sedan har naturligtvis Nick Lowe bidragit med några helt egna låtar av vilka en, "I knew the bride", måste beskrivas som en odödlig klassiker. Här gör låten debut och inga studiofinesser kan förstöra låtens inneboende kvalitéer. Ännu temposnabbare "What did I do last night?" är kanske skriven på lite väl tydlig rutin men är i sammanhanget klart godkänd som Rockpile-låt.
   Sedan återstår skivans genuina covers av vilka den äldsta, musikallåten "Where or when" från 1937, låter som en mix av Beach Boys och Phil Spector. Jag gissar att Edmunds var helt själv i studion när låten spelades in. Och fördelade ett lager av röster på röster och det är väl just den återkommande detaljen som har gjort att själva livekänslan ofta har gått förlorad i framförandet på flera av albumets låtar. Tempot och det ibland tajta spelandet är det däremot inget fel på.
   Den nyaste coverlåten, "Back to school days", är hämtad från Graham Parkers knappt ett år gamla debutalbum "Howling wind". Parkers egen version finns för övrigt med på ovannämnda Stiff-skivan "Bunch of Stiffs" utan att den nämns på varken omslag eller etikett. På "Get it" gör Dave låten som om det var 1954 och inspelningsresurserna begränsade. Ännu tydligare är den känslan på hans "tolkning" av "My baby left me" där han verkligen försöker kopiera Elvis Presley. Skojigt men inte så intressant.
   Då låter versionen av Bob Segers bara några år gamla "Get out of Denver" mer up to date och där lyckas Dave verkligen få fram den där genuina Rockpile-live-känslan. En larmig kompromisslös öppning på hela skivan. Andrasidan på "Get it" inleds precis lika furiöst och direkt knockande. Det är Jim Fords "Juju man" (som den stavas här, annars är "Ju ju man" vanligare), en säker höjdpunkt på alla Rockpile- och Dave Edmunds- (och för all del också Refreshments-) konserter jag har upplevt. Ännu en låt som har klivit in i Dave Edmunds repertoar via Brinsley Schwartz och Nick Lowe. Låten fanns ju med bland de 40 Jim Ford-låtarna som skulle spelas in när Ford reste till England i maj 1970, Brinsleys skulle kompa och allt sprack i sista stund. Ford lär lite senare vid samma tillfälle ha spelat in alla låtarna själv men inspelningarna försvann och har blivit en legend. Men flera låtar har dykt upp i andra närbesläktade sammanhang. Bland annat "Ju ju man", "I'm Ahead If I Can Quit While I'm Behind", och "36 inches high" (Nick Lowe)
   "Let's talk about us", Otis Blackwell-låten som i original gavs ut av Jerry Lee Lewis (på Sun) 1959, är en femstjärnig 50-talsklassiker som Dave gör sin bästa Rockpile-version av här. Låten fanns mycket riktigt också med i Rockpiles scenrepertoar, exempelvis som finallåt på Stockholms Konserthus 9 mars 1979.
   På Dave Edmunds "Get it" stavas titellåten "Git it" och är i original mest känd i inspelningen som Gene Vincent gjorde tillsammans med kompgruppen The Blue Caps och gav ut på singel 1958. Men mannen som skrev låten, den inte alls så kände rockabillyartisten Bob Kelly, hade spelat in låten innan men den inspelningen gavs ut långt senare. Dave utnyttjar inspelningsfinessen att lägga röster på röster i sitt arrangemang av låten. En version som sedan inspirerade bland annat Jerry Williams att också ge ut låten på skiva innan 1977 var slut.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.