Blogginlägg
I min skivhylla: Dan Fogelberg
DAN FOGELBERG: Captured angel (Full Moon/Epic PE 33499)
Release: September 1975
Placering i skivhyllan: Hylla 4. Mellan Fogelbergs "Souvenirs" (1974) och "Nether lands" (1977).
JAG HAR VID ETT TILLFÄLLE PÅ HÅKANS POP förkunnat mitt gillande av amerikansk countryrock på 70-talet. Countryrock kanske började med Eagles men det utvecklades till en massrörelse med många olika band, olika sound men inte så många soloartister. Det fanns väl några stycken men i den skaran var det ett namn som lyste mycket starkt, Dan Fogelberg. Jag har berättat tidigare varför jag hade Fogelberg som favorit under många år, dock utan att hans skivor hamnade på min 70-tals-lista fast den omfattade hela 70 album.
Debutskivan "Home free" missade jag när den kom 1972 men den Joe Walsh-producerade andraskivan "Souvenirs" (1974) blev snabbt populär på min grammofontallrik. När "Captured angel" släpptes hösten 1975 var jag helt förberedd och föll ännu en gång för hans sång och musik.
Jag minns skivan än idag, visserligen inte i detalj, men med en blandning av yrkesskicklighet (han spelar nästan alla instrument själv), starka låtar och oerhörda sångstämmor har "Captured angel" haft en särskild plats i min skivsamling under alla år. Med nästan makalösa förväntningar, och skräckblandad förtjusning, lägger jag vinylskivan på grammofonen och det låter fortfarande så tidlöst, stundtals så vackert, så effektivt rockigt ibland men också med arrangemang som jag mest av allt vill minnas som bästa countryrock. Apropå tidlös tyckte jag för två år sedan, när jag dissekerade "Souvenirs", att jag just saknade det tidlösa och tyckte att den skivan inte riktigt motsvarade förväntningarna.
Det fanns stunder på "Souvenirs" där Fogelberg spelade en stor mängd olika instrument på låtarna. Men huvudsakligen var det ändå ett samarbete mellan många olika musiker, 3/4-dels Eagles i kören och producenten Walsh som huvudansvarig. "Captured angel" är i än högre grad ett extremt soloprojekt där egentligen bara trummisen Russ Kunkel medverkar utifrån.
Med numera kännedom om att skivan spelades in som ett demoprojekt av Dan Fogelberg ensam i sin studio Golden Voice uppe i South Pekin i Illinois, inte långt från födelsestaden Peoria, framstår ju "Captured angel" som ett ännu större mästerverk.
Det finns skivlyssnare, någon kommenterade min ursprungliga artikel om Dan Fogelberg, som tycker att skivan är olyssningsbar med dåligt ljud och usel produktion men jag kan inte hålla med. Snarare tvärtom. Och då har jag lyssnat på en nästan på dagen 43 år gammal och mycket spelad vinylskiva...
STRÅKAR LÅG NÄRA DAN FOGELBERGS HJÄRTA här och finns mer eller mindre med på samtliga skivor jag äger med Fogelberg fram till "Exiles" 1981. Och väldigt ofta, som exempelvis på "Captured angel", är det rutinerade Glen Spreen som har arrangerat. Sedan mitten på 60-talet arrangerade han musik åt många popartister i allmänhet och Elvis Presley i synnerhet, där han bland annat är ansvarig för de spektakulära arrangemangen på "In the ghetto" och "Suspicious minds".
På just "Captured angel" märks det att stråkarrangemang fått en större och viktigare plats. Inledande "Aspen" är snarast ett symfoniskt och instrumentalt intro, 1:26 långt, till hela skivan med feta och mustiga stråkar som till Dans piano målar upp bilder som i ett konventionellt filmsoundtrack
Just den detaljen skulle Dan Fogelberg dra till sin spets på det på det nästkommande albumet ("Nether lands") där den etablerade filmmusikkompositören Dominic Frontiere hade fått stort utrymme med sina stora arrangemang. Där någonstans tappade jag det stora intresset för countryrockaren Fogelbergs musik.
Men på "Captured angel" förstärker Glen Spreens läckra ingredienser på ytterligare några låtar. Dessutom har Dan snygga ambitioner att bygga ihop två låtar vid två olika tillfällen. "Aspen" följs nämligen direkt av "These days" som sätter profil på hela övriga albumet. Likadant är det, när skivan är inne i sitt allra starkaste countryrocktema, efter "Man in the mirror" när "Below the surface" utan avbrott sparkar igång och blir en av skivans absoluta toppar.
Men skivan har inte oväntat flera höjdpunkter. Som den steelguitar-kryddade titellåten och "Next time" där Fogelberg för enda gången på hela skivan får hjälp med sina annars så klockrena Eagles- eller CSNY-klingande körer. Det är den mycket geniale John David Souther som tillsammans med Fogelberg har lagt på sin smakfulla röst och i sammanhanget kallar sig duon för The Hot Damn Brothers. Al Perkins (Manassas), en av få gästmusiker på albumet, dekorerar fint med sin steelguitar på "Next time".
En annan sporadisk gäst är David Lindley som dekorerar lika fint med sin fiol på "Crow" där Dan spelar akustisk slide mycket vackert. Ännu en musikalisk höjdpunkt på albumet men allra bäst är avslutningslåten "The last nail" som lätt Neil Young-inspirerad har en så läcker akustisk gitarr, en lite aggressivare elektrisk gitarr och i samma andetag ännu ett underbart vackert och effektivt Glen Spreen-arrangemang.
I en tid när Eagles sedan över ett år tillbaka i stort sett lämnat countryrock-genren var Dan Fogelberg 1975 det stora vita hoppet.
/ HÃ¥kan
En bild säger mer än...
50-tal: #29. "Sexy ways" (1953)
<< | Oktober 2018 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 |
22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 |
29 | 30 | 31 |
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...
Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...
Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...
Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: