Blogginlägg från 2018-06-05

BOX #2 PHIL SPECTOR

Under Håkans Pop-säsongen 2014/15 rangordnade jag mina bästa cd-boxar. Phil Spector-boxen "Back to mono" var 2:a på min lista.



PHIL SPECTOR: Back to mono (1958-1969) (Phil Spector Records/ABKCO, 1991)

ALDRIG NÅGONSIN, VARKEN FÖRR ELLER SENARE, har gränsen mellan geni och galning varit så hårfin som i Phil Spectors fall. Länge hade vi våra misstankar, från spektakulära skivinspelningar på 60-talet via skottlossning i studion till misshandel och hot i den privata sfären, och efter de dödande skotten mot Lana Clarkson i Spectors hem 3 februari 2003 råder det inte längre någon tvekan. Den så kallade demonproducenten har lekt med skjutvapen en gång för mycket och passerat gränsen till galenskap med stor marginal.
   Ändå kan jag aldrig förringa eller glömma Phil Spectors musikaliska historia och hans genialt spektakulära sound med massor av otroliga hits som följd. Och i "Back to mono"-boxen återfinns alla de oförglömliga ögonblicken som nu tillhör den ädlaste formen av pophistoria.
   Ännu en gång, förra tillfället hette "Hitsville" och var en sammanfattning över Motowns musikaliska historia, kan jag stolt presentera en cd-box med en rad olika artister som i samtliga fall har namnet Phil Spector gemensamt. Med musik som gav det hitmässiga 60-talet en skarp och väldigt personlig profil.
   Lite slarvigt påstår jag här ovanför att boxen bjuder på alla Phil Spectors stora ögonblick i pophistorien men även på en så omfattande samling som den här, 60 låtar på tre cd plus hela det klassiska julalbumet från 1963, finns det givetvis begränsningar i urvalet och bara det allra bästa och mest intressanta får plats.
   Av alla kända och betydelsefulla skivproducenter, kategorin är full av namn som George Martin, Mickie Most, Shel Talmy, Rick Rubin, Glyn Johns, Tony Visconti och Nick Lowe för att bara nämna några, vill jag nog sätta den otrolige visionären Phil Spector främst. Under sin riktiga storhetstid, vars årtal finns med i rubriken på boxen, skapade han som ingen annan ett eget underbart sound, gränslöst dramatiska arrangemang och hade som låtskrivare även en magisk penna.
   Phil Spector var som människa på sätt och vis större än musikhistorien och det var inget som han själv drog sig för att berätta. Hans övertygelse om sin egen storhet gjorde att han omgav sig med livvakter, hade ett starkt och farligt vapenintresse och en allmänt snedvriden världsuppfattning.
   Hur sorgligt, allvarligt och katastrofalt det än har slutat i Phil Spectors privata liv, just nu avtjänar den 75 årige Spector 19 års fängelse för mord, så är hans insatser i popmusikens tjänst på 60-talet obestridliga.
   I 59 av boxens 60 spår är det skivproducenten Phil Spector som spelar huvudrollen men på det inledande spåret, "To know him is to love him" med The Teddy Bears, är han artist i en trio som framför hans låt till minnet av sin pappa. En i högsta grad medioker låt som på inget sätt avslöjar Spectors fortsatta karriär som demonproducent.
   Inte heller på de följande låtarna, med Curtis Lee, Paris Sisters, Ray Peterson och Gene Pitney, hörs några genialt personliga grepp. Ändå nådde Curtis Lees "Under the moon of love" framgångar på vårt Tio i Topp. Det är först hösten 1961 när Spector har hittat sin första flickgrupp, The Crystals, och skapat sitt eget skivbolag (Philles) som popformatet har slipats till och inom några år ska bli världens mest berömda popsound.

SPECTOR VAR TIDIGT UTE OCH VAR REDAN ETABLERAD SKIVPRODUCENT och skivbolagsägare som 21-åring. Det var innan The Beatles 1962 gav ut sin första professionella singel, "Love me do". 1963, som får betraktas som Beatles genombrottsår, släppte Spector de legendariskt klassiska singlarna "Da doo ron ron" med Crystals och "Be my baby" med The Ronettes. Och den fantastiska men inte fullt lika kommersiellt framgångsrika "A fine, fine boy" med Darlene Love.
   Singelformatet med låtar kring tre minuter långa var Spectors idealformat men 1963 gav han ut ett album som med tiden skulle betraktas som oförglömligt, julskivan "A Christmas gift for you" där alla artisterna ger de traditionella jullåtarna Spector-laddade arrangemang. Fast just 1963 hade skivan svårt att nå ut i ett USA som var lamslaget av sorg efter John F Kennedy-mordet samma dag som albumet släpptes.
   Hela julskivan ingår i cd-boxen och har blivit ett återkommande inslag i jultraditionerna i mitt hem. Innan cd-box-varianten släpptes 1991 spelade jag återutgivningen från 1972 som gavs ut av Apple Records. Dessutom missar jag sällan Darlene Loves uppträdande på Letterman Show där hon live framför julskivans enda nyskrivna låt, den fantastiska "Christmas (baby please come home)", tillsammans med Paul Shaffers kraftigt förstärkta husband och stor kör. Här ser och hör ni den senaste och kanske sista upplagan från i vintras.
   Darlene Love, ja. Vackert namn (född Darlene Wright) och en förförande kraftfull stämma för en sångerska vars karriär blev lite undanskuffad i Spectors stall av artister. Hon sjöng på flera Crystals- och Bob B Soxx-låtar utan att få någon credit, gav aldrig ut något eget album under Spector-epoken och hennes singlar under eget namn hamnade ofta i skuggan fast de ibland, ovannämnda "A fine, fine boy" är ett gyllene exempel, var av suverän kvalité.
   Jullåten skrev Spector tillsammans med låtskrivarparet Jeff Barry/Ellie Greenwich och under storhetstiden samarbetade han väldigt ofta med ett team, exempelvis Barry Mann/Cynthia Weil, Gerry Goffin/Carole King, Vinnie Poncia/Peter Andreoli och mot slutet Toni Wine/Irwin Levine, och är man som undertecknad nästan besatt av namn innanför parenteser är det en ren fascination att läsa låtskrivarnamn i den här boxen.

SAMMANSTÄLLNINGEN AV LÅTARNA I DEN HÄR BOXEN är strikt kronologisk efter inspelningsdatum, inte utgivning, vilket ibland har gjort att Crystals- och Ronettes-låtarna trängs på varandra. Annars har sorteringen på de tre cd-skivorna blivit väldigt lyckad när skivorna inleds med "To know him is to love him", "Be my baby" respektive "You've lost that lovin' feelin'".
   Sistnämnda låt, ännu en klassiker, är Spectors första samarbete med den manliga duon The Righteous Brothers, blåögd soul av bästa kvalité. Efter de stora flickpopframgångarna började han snegla utanför sitt koncept och fann först killarna Bill Medley och Bobby Hatfield och sedan det äkta paret Ike & Tina Turner. Artister med flera år långa karriärer bakom sig men med få eller inga kommersiella framgångar. Med Spector som guide fick Righteous Brothers många hits men samarbetet med Ike & Tina slutade oförklarligt i totalt kommersiellt fiasko.
   "River deep mountain high" är en av tidernas största popmästerverk men floppade fullständigt i USA (88), likaså i Sverige där den hamnade på Tio i Topps 15:e plats men i England lyckades den klättra till 3:e plats. Men den framgången räckte inte för att trösta Phil Spector som bränd, knäckt, besviken och förbannad tappade lusten på popmusik. Ett drygt år senare, 1967, la han ner skivbolaget och drog sig tillbaka.
   Men två år senare var han plötsligt tillbaka där han i ett samarbete med skivbolaget A&M gav ut skivor med The Ronettes och The Checkmates, Ltd. Där singlarna "You came, you saw, you conquered" respektive "Love is all I have to give" och "Black pearl" får representera slutet på Phil Spectors 60-tals-era.
   "Back to mono"-boxen innehåller några tidigare outgivna spår som med sin kvalité ytterligare understryker att Phil Spectors flow under de här 60-talsåren var av ganska exklusiv prägel. "This could be the night" och "Paradise" (båda skrivna tillsammans med en ung Harry Nilsson), med The Modern Folk Quartet respektive The Ronettes, och den sena Ronettes-låten "I wish I never saw the sunshine" är fina exempel på det.
   60 låtar Phil Spector-relaterat material berättar ändå inte hela hans musikaliska historia. Som exempelvis låtar från hans egen karriär som artist (under namnet Phil Harvey), tidiga produktioner med obskyra namn som Greg Connors, Kell Osborne och Billy Storm, några tidiga Johnny Nash-singlar, originalversionen av "Twist and shout" med The Top Notes och Bonnie Jo Masons "Ringo, I love you"-singel. Läge för en Spector-box med obskyrt material?

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.