Blogginlägg

I min skivhylla: Tom Petty & the Heartbreakers

TOM PETTY AND THE HEARTBREAKERS: Hard promises (Backstreet BSR-5160)

Release: 5 maj 1981
Placering i skivhyllan: Hylla 8. Mellan Pettys "Damn the torpedoes" (1979) och "Long after dark" (1982).

EFTER NÄSTAN EXAKT SAMMA RECEPT FÖLJDE Tom Petty och hans Heartbreakers upp sitt gränslöst lyckade "Damn the torpedoes"-album (1979) med "Hard promises" två år senare. Då uppfattade jag den vara steget efter föregångaren och innehållsmässigt inte fullt likvärdig i musikalisk styrka. Nu med lite distans befinner sig "Hard promises" trots allt nästan där uppe men de riktigt genuina höjdpunkterna saknas.
   Men som sagt: Receptet från "Damn the torpedoes" tålde att upprepas och "Hard promises" har ju samma fantastiska sound, distinkt och exakt inspelat och producerat av Jimmy Iovine. Ett namn som låg i tiden och fanns på många artisters önskelista som producent just då. Iovine gjorde ju något av studiodebut på John Lennons "Walls and bridges" (se förra veckans album i skivhyllan) som tekniker men mot slutet av 70-talet blev han etablerad producent. Först på Meat Loafs "Bat out of hell" (1977) och sedan Patti Smiths "Easter" innan samarbetet med Tom Petty blev historiskt. Men innan "Hard promises" gjorde han ytterligare några uppmärksammade produktioner åt Dire Straits ("Making movies"), The Motors ("Tenement steps") och Graham Parker ("The up escalator").
   Iovine var alltså en man med stort självförtroende som återförenades med Petty och hans fantastiska kompband när de gick in i studion hösten 1980 för att spela in uppföljaren till "Damn the torpedoes". Stevie Nicks solodebuterade med "Bella Donna" samma år som "Hard promises" släpptes, juli respektive maj 1981, och båda skivorna producerades parallellt med Iovine som gemensam producent. Det var alltså inte mer än naturligt att artisterna som träffades redan 1978 också samarbetade på skiva.
   Nicks sjunger på två låtar här, "Insider" och "You can still change your mind", medan Petty hade än större del i "Bella Donna"-albumet där flera Heartbreakers-medlemmar dessutom medverkar. Tillsammans med sin gitarrist Mike Campbell skrev Petty "Stop draggin' my heart around" och producerade också den låten plus "Outside the rain" till skivan. Samarbetet fortsatte på Nicks nästa album, "The wild heart" (1983), där Petty skrev, producerade och tillsammans med bandet kompade sångerskan på "I will run to you".
   "Hard promises", albumtiteln är hämtad från en textrad i "Insider", har inte samma starka höjdpunkter som gjorde "Damn the torpedoes" till ett sammantaget fantastiskt album. Jag saknar låtstarka inslag som "Refugee" och "Even the losers" men ändå finns här ett jämnt välljudande rockigt sound. Musikernas uppenbara skicklighet urartar aldrig och blir tråkig musikermusik. När Iovine producerar musik förvandlas excellenta musiker till en musikalisk helhet där låtskrivande förenas med ett utsökt utförande.

HÄLFTEN AV HEARTTBREAKERS-MEDLEMMARNA, gitarristen Mike Campbell och keyboardsfantomen Benmont Tench var trogna Tom Petty under alla år. Lojalt följde de chefen även under soloäventyren "Full moon fever" (1989) och "Wildflowers" (1994) men de var också hårt anlitade i många andra studiosammanhang. Dels på Petty-producerade skivor med Del Shannon, Chris Hillman och redan nämnda Stevie Nicks men också på intressanta skivor med Don Henley, Dwight Twilley, Warren Zevon, Bob Dylan, Roy Orbison och Johnny Cash.
   Under riktigt vackra dagar kan jag utropa Campbell till världens bästa gitarrist för hans bländande teknik där han förenar utsökt elegans och rockig energi som gör hans insatser till något alldeles fantastiskt. Benmont Tench är ingen solist på det viset men behandlar sina keyboardsinstrument, piano och orgel, med samma synnerligen geniala skicklighet.
   Även basisten Ron Blair och trummisen Stan Lynch var 1981 ännu så länge trogna originalmedlemmar. Blair skulle efter "Hard promises"-skivan ersättas men återförenades överraskande nog med bandet tjugo år senare.
   Jag hade som sagt en något förutfattad skev bild av "Hard promises", som en skiva klart underlägsen "Damn the torpedoes". Men efter en väldigt intensiv vecka med albumet är den klart bättre än dess rykte med ett omväxlande innehåll med några höjdpunkter jag i mitt sargade minne inte riktigt kom ihåg 37 år senare. Och hela skivan inleds ju verkligen starkt med två låtar som sedan blev singelrepresentanter från albumet.
   "The waiting", textmässigt inspirerad av något Janis Joplin en gång sa, är från det oerhört snygga Byrds-introt på Rickenbacker-gitarr via refrängen "The waiting is the hardest part" till Campbells gitarr mot slutet en förbaskat stark låt. "A woman in love (it's not me)" är inte sämre den med en lika imponerande Campbell-gitarr där Duck Dunn förstärker på bas.
   Höjdpunkterna på skivan avlöser sedan förväntat varandra och det blir egentligen bara spännande när någon låt, som den melodiöst svaga "Nightwatchman", går på mer rutin än inspiration. Det mjuka gunget i "Something big" bevisar ännu en gång med vilken elegans Heartbreakers regerar. Som pardonlös rockgrupp fungerar den nästan oslagbara kombinationen Petty/Heartbreakers också. På den tämligen raka rocklåten "Kings road" med 50-talskänsla mellan raderna förvandlas klassisk rock till modern musik och "A thing about you" är ännu ett energiskt utbrott med både stil och variation.
   "Hard promises" kanske inte bjuder på de stora överraskningarna men avslutningslåten "You can still change your mind", en elpianoballad med kör (Stevie Nicks återvänder) och symfoniska inslag, som kanske inte är representativ för det där typiska Heartbreakers-soundet men förvånar ändå lite.


FOTNOT: I vinylen på mitt amerikanska ex av "Hard promises", på Side 1 mellan sista spåret "Kings road" och etiketten, finns graveringen "We love you JL" och är en hyllning till minnet av John Lennon. Enligt legenden berättas det att under Pettys inspelningar av "Hard promises" hösten 1980 fanns det planer på att John Lennon skulle komma och spela in i samma studio, något Petty såg fram emot med glädje och fascination. Men den drömmen blev en mardröm när Lennon mördades 8 december 1980 utanför sitt hem i New York.
   Det finns dock logistiska tveksamheter i den berättelsen. "Hard promises" spelades in i tre olika studior i Kalifornien, Sound City och Cherokee, med pålägg i ytterligare en, Goodnight. Hösten 1980 lämnade John Lennon aldrig New York för inspelning. Hela "Double fantasy" spelades in i Hit Factory och inspelningarna till skivan som efter Lennons död gavs ut som "Milk and honey" spelades in i tre olika New York-studior plus en i San Francisco, The Automatt, där Lennon aldrig satte sin fot.
   Jag har forskat i Lennons sista månader i livet hösten 1980 och han lämnade som sagt aldrig New York eller hade ens planer på det så Pettys önskedröm var nog långtifrån nära. Men hans kärleksfulla gravering i de första exemplaren av "Hard promises" finns där ändå.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.