Blogginlägg från 2017-07-03

Packmopedsturné 17 igång

NU ÄR ÅRETS UPPLAGA AV PACKMOPEDSTURNÉN igång. Det numera legendariska turnépaketet, under ledning av Göran Samuelsson, firar i år 25 år. Turnén, som alltså genomförs på mopeder, startade i torsdags i Borgvik och ska pågå till lördag och avslutas traditionsenligt på Sillegården i Görans hembygd Västra Ämtervik. I år är det en ganska välorganiserad rutt runt Värmland (se karta) med spelningar varje kväll.
   Turnéns fjärde konsert ägde på söndagskvällen rum vid Hennikehammars Herrgård någon mil utanför Filipstad. Årets artister på Packmopedsturnén är Peter Carlsson, Nordman, Shirley Clamp och Louise Hoffsten. En på pappret en något musikaliskt lättare samling artister, sannerligen en brokig blandning, om man jämför med de senaste årgångarna där namn som Dregen, Ebbot, Nisse Hellberg. Mats Ronander och Moneybrother har figurerat. Men vi fick på söndagskvällen uppleva en av de längsta konserterna i min historia av Packmopedsturnén. Vilken av en händelse faktiskt började på just Hennikehammars Värdshus för sju år sedan, på Plura-tiden.
Karta: Nikke Ström

"PACKMOPEDSTURNÉN 17"
Göran Samuelsson/Shirley Clamp/Peter Carlsson/Louise Hoffsten/Nordman
Hennikehammars Värdshus 2 juli 2017
Konsertlängd: 19:09-20:11 och 20:37-21:42 (127 min)
Min plats: Stående på höger sida ca 17 m från scenen.


Göran Samuelsson.

Foto: Carina ÖsterlingLouise Hoffsten.

Foto: Carina ÖsterlingShirley Clamp.

Foto: Carina ÖsterlingNordman.

NI SER BILDEN PÅ GÖRAN SAMUELSSON OVAN. Han ser ensam ut men är ingalunda ensam på scen. För det första hade han ett professionelltt kompband, lett av Bengan Blomgren, gitarristen, och Nikke Ström, basisten, bakom sig. Sedan hade han i vanlig ordning samlat en brokig skara artister omkring sig, kanske den här gången brokigare än någonsin för det var svårt att finna en gemensam nämnare på en schlagerstjärna, en kvinnlig bluesröst, en föredetting och en gudabenådad historieberättare.
   I den samlingen var det också svårt för Göran att hitta en central plats ty han lämnade i vanlig ordning gärna över taktpinnen till sina gästartister. Det kändes ofta som att hans egen viskonst, hans brutalt vackra melodier, engagerande texter och inte minst sagolika berättarkonst mellan låtarna kom på undantag i den här föreställningen. Kanske till och med mer än tidigare år av Packmopedsturnéer.
   Göran fick i alla fall starta den drygt två timmar långa föreställningen i en bländande sol som hade svårt att sänka sig bakom herrgårdens vackra byggnad. I den bildsköna miljön, med sjön Hemtjärn bakom sig, stod scenen där artisterna en efter en gjorde entré. Och framför scenen hade en publik på säkert över fem hundra själar parkerat i sina stolar med ett gott humör i bagaget som lovade en trivsam kväll för både publik och artister.
   Efter Görans "Mandelblom och sjödoft", med sedvanligt smakfullt komp av Bengan Blomgren & Co, presenterades artisterna en efter en. Först ut kom Shirley Clamp med sin spontana glädje och avväpnande humor fast hon som sångerska är mest komplett. Med låtar som "För den som älskar", "Som en saga" och "Min kärlek" fick hon givetvis publikens respons men så långt som till accepterad allsång ville det sig inte.
   När jag om något år vill minnas den här konserten är det nog Peter Carlssons otroligt finurligt berättade historier jag minns bättre än hans musikaliska bidrag. Jag ska inte förringa hans musikaliska kvalitéer som både vissångare, exempelvis Evert Taubes "Den kinesiska muren" kombinerad med en egen rap, och bluesgitarrist med många överraskande inslag (som fick musikerna att skaka på huvudet) men hans långa, långa mellansnack innehöll både skämt och djupt allvar.
   Louise Hoffstens närvaro tillhörde kvällens absoluta höjdpunkter. När hon inledde med den så fantastiskt fint skrivna (tillsammans med Peter LeMarc) "På andra sidan Vättern" kunde varken den stundtals vilda vinden eller snattrandet i publiken förstöra magin som låg i luften. Trots sin bräckliga fysik var hon som sångerska gudomligt stark bakom sina solglasögon både i rena blueslåtar och skillingtryck.
   Louise efterträddes på scen av Nordman, nyckelharpaspelaren Mats Wester och sångaren Håkan Hemlin, och jag har aldrig tidigare upplevt en sådan avgrundsdjup kontrast i sångröster. Wester hade en skön ton i sitt instrument men Hemlins hesa och rent sargade röst gjorde att jag inte kunde och eller ville identifiera varken låt eller text fast jag någonstans i mitt djupa minne kommer ihåg succélåtarna från 20 år tillbaka. Däremot var Nordmans framträdande kvällens publiksuccé när låtarna stångade sig fram med den vackra naturens inramning och landade i en så dags allsångssugen publik.
   Göran Samuelsson, Packmopedsgeneralen, fick som sagt hålla sig i bakgrunden under huvuddelen av konserten men fick ändå spela huvudrollen på slutet med sin ritsch/ratschlåda i "Sjösättningsrap" och tillsammans med alla artister på scen "Vi som byggde landet" och "Bara om min älskade väntar".

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Dusty Springfield

De kvinnliga artisterna var tyvärr i klar minoritet när jag rangordnade 60-talets bästa artister/grupper. Men Dusty Springfield med den unikt personliga rösten och mängden av starka singlar, bland annat "I close myeyes and count to ten" och "Goin' back", hamnade som bästa sångerska på en 12:e-plats.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 29/2 2016.



DUSTY SPRINGFIELDS TOPP 3:

1. I close my eyes and count to ten (1968)
2. Goin' back (1966)
3. Son of a preacher man (1968)

DET KAN TYCKAS VARA SUCCÉ FRÅN START på första solosingeln, en fjärdeplats i England, för Dusty Springfield. Men i november 1963, när "I only want to be with you" släpptes, hade hon många professionella år bakom sig. Redan som 19-åring uppträdde Dusty (då under sitt födelsenamn Mary O'Brien) professionellt i olika grupper, först i Lana Sisters (1958-60) och sedan i The Springfields (1960-63). Det var i den senare gruppen (som fick sitt namn efter vårängen de repeterade vid), som hade flera singlar på Englandslistan, hon fick artistnamnet som kom att bli en av 60-talets mest framgångsrika sångerskor.
   Som soloartist blev Dusty känd som sångerskan som varken sjöng snäll schlager eller konventionell pop. Hennes röst var rena dynamiten vare sig hon sjöng uptempolåtar eller ballader. Och med dramatiska arrangemang (Ivor Raymonde) och en händelserik produktion (en ej namngiven Johnny Franz) satte hon egen prägel på alla låtar hon fick i sin mun. Hennes singelrepertoar var en blandning av specialskrivet eller exklusiva mindre kända covers.
   De första singlarna "I only want to be with you" och "Stay awhile", båda skrivna av närstående Hawker/Raymonde, satte nivån direkt och man hör producenten Franzs ambition att ge soundet en touch av Phil Spector. Men andrasingeln blev inte lika framgångsrik på listorna som debuten så inför tredje singeln sökte Dusty med rådgivare material i USA och hittade en då tämligen okänd Burt Bacharach-låt, "I just don't know what to do with myself". En underbar låt och Dustys då hittills största hit. Här utmanar hon ju faktiskt USA:s Dionne Warwick som vid den här tiden var specialist på Bacharach-låtar.
   Nästa Dusty-singel, halvballaden "Losing you", är nästan lika bra med en röst som börjar bli allt starkare och personligare. I Springfields skrev Dustys bror Tom Springfield en majoritet av repertoaren och efter gruppens splittring fortsatte han som både låtskrivare och producent och har skrivit den här låten tillsammans med Clive Westlake som för övrigt också ligger bakom flera andra starka Dusty-singlar.
   Trots blandade listplaceringar följer under 1965 en liten musikalisk svacka i Dusty Springfields singelproduktion. På "Your hurtin' kind of love" gör Spector-influenserna en comeback men låten saknar hitpotential. "In the middle of nowhere" är bara en konventionell poplåt. Goffin/Kings "Some of your lovin'", Gerry Goffin producerade originalet med The Honey Bees våren 1965, är en oväntat blek pianoballad. Och "Little by little" (inte Stones-låten med samma titel från 1964), släppt i januari 1966, är en 2:26 lång tjatig upprepning av titeln.
   Sedan lyfter Dustys singlar till rent himmelska höjder. Först hennes all time greatest hit "You don't have to say you love me", italiensk låt från början, som är 60-talets kanske pampigaste hitlåt där Ivor Raymonde avslutar sin arrangörshistoria med Dusty på ett nästan gränslöst imponerande sätt och vilken röst. Inte min favorit med Dusty, kanske lite sönderspelad i historien, men här finns italiensk dramatik fångad som i en ask!

DEN SUCCÉN FÖLJS UPP AV ÄNNU EN GOFFIN/KING-LÅT, "Goin' back", men den här gången är det en melodisk klassiker där den nye arrangören Peter Knight gjort ett fantastiskt jobb för att göra halvballaden så spännande. Lite sensuellare och mjukare röst men ack så imponerande.
   Balladen "All I see is you" står inte ut bland Dustys alla singlar men Wally Stotts stråkar gör hela låten. På tempohöjaren "I'll try anything" har det klassiska Motown-soundet stått modell och det är Dustys första (men inte sista) singel som har en USA-relaterad historia. Amerikanen Herb Bernstein, som även arrangerade, har producerat bakgrunderna i New York medan Johnny Franz i vanlig ordning producerade Dustys röst i London. En stark singel.
   Nästa singel, "Give me time", har ännu en gång italienskt ursprung men är en ganska medioker låt fast arrangören Reg Guest gör sitt bästa med både blås och stråkar. Sedan följer nästa USA-sejour med Jerry Ragovoy som producent, "What's it gonna be", som är bättre och oväntat poppigare än dess missade listplacering ger sken av. Och den minst sagt starka uppställningen i kören, Madeline Bell, Carole King, Nick Ashford och Valerie Simpson, imponerar givetvis.
   Tillbaka i England och min absoluta Dusty Springfield-favorit, Clive Westlakes "I close my eyes and count to ten", återigen förmodligen producerad av Johnny Franz. Han uppträdde nämligen alltid okrediterad på Dustys singlar och enligt myten var hon alltid delaktig i produktionsarbetet. Från det mäktiga pianointrot via Dustys snälla sensuella men ändå starka röst till det dramatiska crescendot är det här verkligen en pärla.
   Efter den framskjutna 4:e-placeringen på Englandslistan fick Westlake nytt förtroende med sin "I will come to you". Har en fin och hyfsad refräng men saknar kraft och att det resulterar i ett kommersiellt fiasko, ingen listplacering, är inte så förvånande.
   Nu inträffar det största lappkastet i Dusty Springfields karriär. Först skriver hon kontrakt med den stora mäktiga amerikanska souletiketten Atlantic för USA-marknaden. Sedan reste hon till Memphis och lät den legendariska skivproducenttrion Jerry Wexler, Tom Dowd och Arif Mardin producera nästa album, legendomsusade "Dusty in Memphis". Albumet sålde dåligt fast recensionerna överlag var positiva. Inspelningarna, som inte var konfliktfria, resulterade i en enda singel, "Son of a preacher man", som förmodligen är Dustys mest kända låt. Utan någon officiell arrangör är det något hypnotiskt i arrangemanget med elpianointrot, blåset, Sweet Inspirations i kören och alla de ruskigt rutinerade musikerna i kompet.
   Men som sagt, ingen mer singel från det legendariska albumet. På sätt och vis bränd av de amerikanska upplevelserna fick den engelske producenten Bill Landis ta hand om nästa singel som innehöll amerikanskt material, en cover på Barbara Acklins ett år gamla "Am I the same girl". Soundet var soft soul och skivköparna vände den ryggen.
   Och det gick inte mycket bättre med Dustys sista 60-talssingel, den Philadelphia-inspelade "Brand new me", som även det var en några månader gammal Jerry Butler-cover. Amerikansk opersonlig soul som inte satte några avtryck och gav en lite besk eftersmak på en i övrigt fantastisk karriär.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.