Blogginlägg från 2017-06-18

Exklusiva möten och intressanta duetter

Alla bilder: Anders Erkman

DHS5
KARIN WISTRAND
PER PERSSON
East West Sushi, Örebro 16 juni 2017
Konsertlängd: 22:02-22:41 och 22:53-23:52 (39+59 = 99 min)
Min plats: Stående ca 6 m från scenen till höger (begränsad sikt).

Det är ju märkvärdigt hur minnet, eller brist på minnen, kan sätta krokben för upplevelser tillbaka i tiden. Det är arrangören till fredagskvällens konsert på East West, Anders Larsen, som berättar för mig hur han fick idén till kvällens artistkombination genom att läsa ett gammalt inlägg på Håkans Pop. Jag hade glömt kopplingen mellan Karin Wistrand och Per Persson och förträngt detaljen när jag i recensionen av Perssons Packs konsert på East West 2013 efterlyste just Karin (som då befann sig i publiken) som duettsångare till "Stenad i Stockholm". Inte heller Karin kom ihåg det konsertbesöket när jag nu försökte påminna henne...
   Hursomhelst blev ju artistsammansättningen till fredagskvällens konsert en osedvanligt naturlig kombination både musikaliskt och sångmässigt. Ett arrangemang där DSH5, som David Södergrens Hot Five numera vill bli kända som, stod värd och kompband till några närmast legendariska sångare. Exklusiva möten och intressanta duetter med en musikalisk kostym som blev perfekt anpassad folkrockmusikens innersta själ.
   DSH5:s alltmer professionella sound fick inleda kvällen med ett fång egna låtar, en repertoar som nu börjar uppgraderas och innehålla nyskrivna låtar med sikte på skivinspelning i höst. Och där kunde jag skönja en viss utveckling mot bredare musikaliska ramar. Pianointrot till "Lyckan och jag", som nu fått sällskap av en nyinförskaffad steelguitar, var ju så vackert, valsen "Ta dina antabus, Kerstin" har en skämtsam touch och i "Den siste mannen" ekade det ren cowboyrock när jag i mina nostalgiska tankar fick namnet Disneyland After Dark på näthinnan.
   Karin Wistrand gästade, numera traditionellt, på "Rocky Balboa" spetsad med just steelguitar men hon fick också utrymme att göra en återblick 24 år tillbaka i tiden till den korta solokarriären och en mycket fin version av "Ge mig en sidenkänning".
   Efter paus steg Per Persson upp på scenen och på egen hand, med sin akustiska gitarr, spelade och sjöng han några av sina gamla hits som verkligen tillhör kategorin oförglömliga låtar. Men när han i ett anfall av spontanitet efterfrågade önskelåtar hade han antingen glömt ackorden eller tyckte att arrangemangen var ogenomförbara.
   Däremot var det med osedvanlig beslutsamhet han tacklade sina gamla låtar. "Bortom månen och mars", "Ikväll tar vi över stan", "Hanna", "Fribacka väg", "Små små saker" och "Mördar-Anders" ackompanjerades av många lustiga och intressanta mellansnack.
   Intensiteten ökade givetvis när Persson fick sällskap av DSH5 (minus David Södergren) i låtar som "En sång om dej" och "Nyårsnatt i New York". Sedan infriades mitt fyra år gamla önskemål om en duett mellan Karin och Per i "Stenad i Stockholm" innan den uppenbara finallåten "Tusen dagar härifrån" slungades ut från den då överbefolkade scenen.
   För att sedan tacka den övernöjda publiken blev det också en extralåt, "Vild som Jerry Lee", som slutpunkt på den minst sagt underhållande kvällen.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: 90:#8 Wrecking ball

"Wrecking ball" var den stora musikaliska comebacken för Emmylou Harris och det mycket tack vare producenten Daniel Lanois förtjänst. Det pånyttfödda soundet på skivan och det alldeles ypperliga urvalet av låtar gjorde att Emmylou vässade sin egen insats till det nästan ouppnåeliga.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 24/3 2014.

EMMYLOU HARRIS: Wrecking ball (Elektra, 1995)

Samarbetet mellan Emmylou Harris, artist, och Daniel Lanois, producent, var en enormt viktig injektion i en karriär som hade gått i stå, åtminstone kreativt sett. Emmylou var vid den här tiden fast i de countrytraditionella tongångarna och behövde ny inspiration, ett nytt sound och en ny spännande repertoar. På "Wrecking ball" får hon allt detta.
   För mig var "Wrecking ball" en fantastisk comeback och Emmylou var tillbaka på sin tron som hon hade bestigit tjugo år tidigare med klassiska album som "Elite hotel" och "Luxuty liner". Den magiskt skinande rösten hade hon haft med sig under alla år men det hade saknats utmaning och spänning, nog så viktiga ingredienser, för att göra hennes skivor riktigt intressanta.
   Då kom den mycket heta producenten Daniel Lanois in med helt nya idéer där han med sitt personliga sound, atmosfäriskt och minimalistiskt, både skalade av och bäddade in arrangemangen. Kanadensaren Lanois var mest känd som producent bakom U2, Peter Gabriel och Brian Eno men överraskade världen när han 1989 producerade "Oh mercy" åt Bob Dylan. Under 90-talet blev han sedan en av de mest efterfrågade producenterna (Hothouse Flowers, Sinead O'Connor, Ron Sexsmith) där "Wrecking ball" var kronan på verket.
   Vid sidan av producentarbetet hade Lanois också en egen artistkarriär om än lite lågprofilerad. Hans solodebut "Acadie" (1989) var fantastisk men "For the beauty of Wynona" (1993) var lite mer medelmåttig.
   Ingen har väl någonsin titulerat Emmylou Harris coversångerska, lika lite som Joe Cocker och Linda Ronstadt, men covers har genom alla år varit en viktig del i hennes repertoar. "Wrecking ball" har en blandning av covers och originallåtar och mixen är mycket lyckad. Exempelvis får Emmylou själv credit på en låt, "Deeper well", som är ett exklusivt låtskrivarsamarbete med Lanois och folksångaren David Olney.
   Emmylou har även skrivit avslutningslåten "Waltz across Texas tonight" tillsammans med sin gamle kompanjon Rodney Crowell. En vacker låt där systrarna Kate och Anna McGarrigle, som för övrigt bidrar med en egen låt på skivan, körar.
   Lanois kreativitet har naturligtvis färgat mycket på albumet. Dels bidrar han med två egna låtar, "Where will I be" (inledningslåten på albumet som jag än idag undrar hur jag reagerade första gången jag hörde skivan...) och "Blackhawk", och dels duettsjunger han på ett par-tre låtar. Bland annat på Neil Youngs titellåt, originalet finns på "Freedom" (1989), där vibrafonen har tagit över pianots ursprungliga huvudroll.
   "Blackhawk" är för övrigt en av skivans absoluta toppar. En fantastisk Lanois-låt med två musiker (på sammanlagt sju instrument) och en röst (Emmylou) som överträffar allt.
   Andra utmärkta låtar på "Wrecking ball" är Steve Earles "Goodbye", med låtskrivaren på akustisk gitarr, Lucinda Williams "Sweet old world", med Neil Young på duettsång och ett ovanligt vackert munspelssolo och Austinlåtskrivaren Julie Millers "All my tears", en låt som Julie gav ut på skiva 1993 där Emmylou duettsjunger.
   Både Anna McGarrigles "Goin' back to Harlan" och Gillian Welchs "Orphan girl" spelade Emmylou Harris in innan låtskrivarna själva gav ut dem.
   Emmylou Harris tjugonde album fick titeln "Wrecking ball" 17 år innan Bruce Springsteen också kallade ett album med det namnet.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.