Blogginlägg

#10. vhs: Rock and Roll Circus

THE ROLLING STONES: The Rolling Stones Rock and Roll Circus (Abkco, 1996)

DECEMBER 1968 OCH ROLLING STONES HADE hämtat sig efter fiaskot med 1967-skivan "Their Satanic Majesties Request". Med singelklassikern "Jumpin' Jack Flash", sommaren 1968, toppade gruppen åter singellistorna och "Beggars banquet", där producenten Jimmy Miller gjorde entré, var gruppens hittills bästa album. Det skulle firas med en tv-special, "The Rolling Stones Rock and Roll Circus", lagom till julen och låtarna från albumet, som släpptes bara fyra (4!) dagar innan, skulle spela huvudrollen.
   Det var Mick Jaggers idé att programmet skulle utspelas i cirkusmiljö och regissören Michael Lindsay-Hogg, som då var känd för det engelska popprogrammet "Ready Steady Go!" och flera promofilmer med både Beatles och Stones, hakade på. Men efter inspelningen, som avslutades tidigt på morgonen 12 december, var bandet inte helt tillfredsställda med resultatet, julplanerna skrotades och filmen fick ligga i malpåse till 1996 när den fick premiär och även släpptes som cd-album.
   Medlemmarna i Rolling Stones tyckte kanske att gruppen hamnade i skuggan av flera andra artister/grupper som bjudits in till evenemanget, exempelvis The Who, Taj Mahal eller den nya tillfälliga supergruppen The Dirty Mac. Med sina sex aktuella låtar i filmen sitter Stones tveklöst i förarsätet på det här spektakulära evenemanget där övriga artister presenterar blott en låt var. Och ett 65 minuter långt program är kanske ett lite väl magert urval med tanke på all stjärnglans på plats och allt material som snurrat runt under repetitionerna.
   Projektet inleds med två dagars tämligen spontana repetitioner på Londonderry Hotel i London, 8 och 9 december, som sedan fortsätter på inspelningsplatsen, Intertel Studios i Wembley utanför London, 10 december.
   Olika rapporter från repetitionerna berättar att Dirty Mac med John Lennon körde igenom både Elvis Presleys "It's now or never", "Hound dog", "Lucille", "Sweet little sixteen" och Buddy Hollys "Peggy Sue" (duett med Mick Jagger). Och Stones repade, förutom "Beggars banquet"-låtarna, även gamla covers som "Route 66", "Confessin' the blues", "Look on yonder wall" och Robert Johnsons "Walkin' blues".
   Under inspelningsdagen (långa förberedelser, oförutsedda pauser och otaliga omtagningar) onsdag 11 december 1968. från tidig eftermiddag till tidig morgon runt klockan sex, fanns det utrymme att spela in mer material (bonus på dvd-utgåvan från 2004) som inte kom med i originalprogrammet på min vhs-kassett. Bland annat ytterligare tre låtar med Taj Mahal och många versioner på Stones-repertoaren.
   Programmet "Rock and Roll Circus" kunde alltså ha varit än mer välfyllt med material men det jag ser och hör har ett både fantastiskt och exklusivt underhållningsvärde. Det blev inte bara ett intressant musikaliskt evenemang där även Jethro Tull, Marianne Faithfull och Yoko Ono fick uppträda vid sidan av Stones. Det blev ett tidskrävande och omsorgsfullt spektakel.

EN ÖVERVÄLDIGANDE CIRKUSATMOSFÄR inleder filmen när akrobater, hästar och många clowner följda av alla artister kommer in i lokalen till tonerna av mäktiga "Gladiatorernas intåg". I första ledet står de cirkusklädda Rolling Stones-medlemmarna, sedan den övriga artistskaran och en blandning av cirkusartister och en festklädd publik i gula, röda och orange skynken. Feststämning i hela lokalen, Marianne Faithfull skrattar och Mick Jagger, i hög hatt, presenterar kvällens evenemang.
   Den då nya och ännu tämligen okända men spännande gruppen Jethro Tull inleder evenemanget. Ian Anderson, med sitt karaktäristiska flöjtspel, sjunger "Song for Jeffrey", bandets aktuella singel, singback (förinspelad bakgrund) framför ett band där Tony Iommi (Black Sabbath) hoppat in på playback-gitarr. Han är just då tillfällig ersättare till den just avhoppande originalgitarristen Mick Abrahams. Bara någon vecka senare ansluter bandets nye officielle gitarrist, Martin Barre.
   De fyra originalmedlemmarna i Black Sabbath existerar än så länge under namnet Earth och byter först hösten 1969 namn till det numera legendariska gruppnamnet. Samma år fick Jethro Tull sin första singelhit, "Living in the past".
   The Who spelar verkligen live. Yrvädret Keith Moon är energisk trummis och Pete Townshend spelar gitarr som en väderkvarn i ett oväntat val av låt, den två år gamla "A quick one while he's away" och inte senaste singeln "Magic bus". Bandets första prov på rockopera i en låt som är uppdelad i sex delar.
   En höjdpunkt följs av ännu en höjdpunkt. Efter några trapetskonstnärer och utan presentation kommer amerikanen Taj Mahal och gör en underbar coverversion av Homer Banks "Ain't that a lot of love". Den skulle några veckor efter den här inspelningen finnas med på Taj Mahals nya album "The natch'll blues". Fine gitarristen Jesse Ed Davis glänser på gitarr.
   Charlie Watts presenterar Marianne Faithfull som sitter och sing-back-sjunger den underbara singellåten "Something better". Låten kommer inte på skiva, producerad av Mick Jagger,- förrän i februari 1969. Låtens fina arrangemang, av Jack Nitzche, tonas bort innan publiken applåderar. Sagolik låt, faktiskt Mariannes bästa när jag 2015 skrev om hennes 60-tals-singlar.
   Efter några eldslukare i manegen kommer kvällens mest spännande konstellation, The Dirty Mac, som är en (tillfällig) samling intressanta profiler som med John Lennon i spetsen framför Beatles-låten "Yer blues" från "White album" som hade släppts bara några veckor innan. Eric Clapton spelar den bluestyngda gitarren, Keith Richards hanterar basgitarren och på trummor återfinns Mitch Mitchell som till vardags spelar i Jimi Hendrix Experience.
   När den låten är slut hjälper Lennon upp Yoko Ono på scen som tillsammans med bandet och Ivry Gitlis, israelisk virtuos på klassisk violin, framför "Whole lotta Yoko" som är en spontanimproviserad bluesinspirerad instrumentallåt med Onos gnälligt skrikande sång som extra krydda.
   Huvudnumret med Rolling Stones i centrum kommer sedvanligt sist som final, inspelat långt efter 12-slaget, men blir ändå nattens exklusiva höjdpunkt när de inleder med "Jumping Jack Flash" och sedan fyra låtar från det helt nya "Beggars banquet"-albumet. Först konventionell Stones-rock i "Parachute woman", sedan den lugnare "No expectations" där Brian Jones (för övrigt hans sista uppträdande med Stones) och Keith har satt sig ned på scenen och spelar vacker slide respektive akustisk gitarr. Nu upptäcker jag för första gången gästpianisten Nicky Hopkins som egendomligt nästan sitter ute i publiken vänd mot bandet. Stones får även hjälp av congasspelaren Rocky Dijon hela spelningen igenom.
   Stones avslutar scenrepertoaren med en nästan nio minuter lång "Sympathy for the devil" för att sedan avsluta hela programmet sittande i publiken. Keith och Mick växelsjunger "Salt of the earth" till ett inspelat instrumentalspår och allt utvecklas till en allsång med publiken.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.