Blogginlägg

I min skivhylla: Peter Frampton

PETER FRAMPTON: Wind of change (A&M AMLH 68099)

Release: 26 maj 1972.
Placering i skivhyllan: Specialhylla 2: Mellan David Peel & The Lower East Sides "The pope smokes dope" (1972) och Bobby Keys "Bobby Keys" (1972).

ÄNNU EN GÅNG PLOCKAR JAG UT EN SKIVA från den kronologiska specialhyllan med Beatles-relaterade album. Att Peter Framptons solodebutalbum befinner sig just där bland "celebriteterna" har en enda anledning: Ringo Starr spelar trummor på av två albumets spår, "The lodger" och "Alright".
   "Wind of change" var mitt första rejäla möte med Peter Frampton på skiva. Jag hade haft hyfsad koll på hans karriär på 60-talet, The Herd-hitsen "From the underworld" och "I don't want our loving to die" 1967 och 1968, men ganska förklarligt missat gruppen The Preachers, där 15-årige Frampton gjorde skivdebut 1965 med en Bill Wyman-producerad singel.
   I samband med The Herds framgångar blev Frampton som 16-åring stor tonårsidol i blickfånget som sångare och gitarrist. Men gruppen var i händerna på ett producent/manager/låtskrivare-team, Ken Howard och Alan Blaikley, som styrde upp karriären och innehållet på skivorna. Frampton skrev några låtar på gruppens enda album men singlarna var hitanpassat skrivna av Howard/Blaikley.
   Gruppen bröt med den duon 1968 och ville skriva och producera eget material. Men första försöket "Sunshine cottage" var ingen hit. Och inte heller deras låt "Halcyon days", som Tages norpade till sin sista singel, blev någon kommersiell framgång. När nästa Herd-singel släpptes våren 1969 hade Frampton lämnat gruppen och under stor uppmärksamhet bildat en så kallad supergrupp med Small Faces gamle sångare Steve Marriott, Humble Pie, innan han fyllt 19 år.
   Frampton gick alltså från engelsk listpop till internationell högljudd gitarrock där album var det huvudsakliga formatet. Han gjorde fyra album med gruppen innan han hösten 1971 lämnade gruppen och omedelbart gick in i studion för att spela in sitt första soloalbum, "Wind of change".

FRÅN HUMBLE PIE-SEJOUREN BEHÖLL Frampton både managern Dee Anthony och skivbolaget A&M. Däremot bytte han musikalisk omgivning och det tidigare så genomgående tuffa rocksoundet fick nu en övervägande mjukare och ofta mer akustisk prägel med både stråkar, blås och flöjtarrangemang på hälften av skivans tio låtar.
   Redan 1969 kom Frampton i kontakt med flera Beatles-medlemmar. Tillsammans med bland annat Ringo Starr, George Harrison, Leon Russell och Eric Clapton spelade han på Doris Troys Harrison-producerade album "Doris Troy". Han spelade också på Harrisons "All things must pass" men utan att få någon credit.
   På "Wind of change" återförenas Frampton med sin gamle The Herd-kollega Andy Bown, klaviaturkillen som här spelar bas. Men skivan är på många spår framförallt starten på gruppen som ett år senare skulle uppträda under namnet Frampton's Camel där basisten Ricky Wills och trummisen (och nyligen avlidne) Mike Kellie var medlemmar.
   "Wind of change" är ingen typisk gitarrskiva som kanske många gamla Humble Pie-fantaster, dit jag inte räknade mig, hade väntat sig. Nej, Frampton försöker framförallt visa upp sin bredd och stor variation som låtskrivare, sångare och musiker. Förutom gitarr spelar han exempelvis både orgel och trummor på skivan. Och den variationen avspeglar sig också på materialet som pendlar mellan rena lågmälda akustiska låtar ("Oh for another day") och välskrivna rocklåtar ("All I want to be"). Till den senare kategorin hör väl även skivans enda cover, Stones gamla och tämligen uttjatade hit "Jumping Jack Flash" (som han stavar den...), i en omotiverat trög och föga intressant version trots ett långt gitarrsolo.
   Då är hans egna låtar, ofta halvakustiska, så mycket mer underhållande och omväxlande. Titellåten, "Fig Tree Bay" (med några korta rent Clapton-influerade solon), "Lady lieright" och "The lodger" (blås från Jim Price toppar arrangemanget på slutet) heter de bästa höjdpunkterna på skivan. Till den uppskattade låtsamlingen får jag nog också räkna avslutningslåten "Alright" där Frampton räknat in ett stjärngäng i kompet: Förutom Ringo spelar Billy Preston, piano/orgel, och Klaus Voorman, bas, på den låten.
   Efter det här albumet var mitt Frampton-intresse på topp. "Frampton's Camel"-skivan (1973) var ovanligt svår att hitta men "Something's happening" (1974) och "Frampton" (1975) blev stora favoriter i mitten på 70-talet med låten "Show me the way" som höjdpunkt. Men lagom till hans stora magnifika genombrott med liveskivan "Frampton comes alive" (10 miljoner ex sålda!) hoppade jag av hysterin kring hans namn.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.