Blogginlägg
I min skivhylla: Charlie & the Pep Boys
CHARLIE & THE PEP BOYS: Daddy's girl (A&M SP 4563)
Release: Våren 1976
Placering i skivhyllan: Hylla 2: Mellan Nils Landgren/Johan Norbergs "Chapter 2" (1989) och Cheap Tricks "Standing on the edge" (1985).
NÄR JAG URSPRUNGLIGEN RECENSERADE DEN HÄR SKIVAN i maj 1976 var jag uppenbart påverkad av både Nils Lofgrens skiva "Cry tough" och hans exklusiva Sverigebesök i Lund bara några dagar innan. Den här amerikanska rockgruppen Charlie & the Pep Boys första och enda album var nämligen producerad av just Lofgren och han medverkar på skivan under en märklig pseudonym.
Jag har så här i efterhand försökt analysera kopplingen mellan Lofgren, som varken förr eller senare producerat någon skiva utöver hans egna, och bandet. Precis som på skivhyllans representant för några veckor sedan, Kathi McDonald , är det återigen den gemensamme managern Art Linson som nog är förklaringen till kontakten mellan Nils och det här bandet. Men det finns faktiskt en ännu tydligare gemensam nämnare: Bandets hemvist Washington DC dit Nils, som föddes i Chicago, flyttade till som mycket liten.
Charlie & the Pep Boys var en klockren parentes i amerikansk rockhistoria. Hade en kort karriär, splittrades faktiskt kort efter release av den här skivan, och trots en viss uppmärksamhet (namnet Lofgren drog till sig lyssnare) i samband med utgivningen hade bandet ingen framtid.
Nu, drygt 40 år senare, tänkte jag utröna bandets eventuella kvalitéer bakom det anskrämliga skivomslaget (gubbe med en äckligt rinnande glass i handen bredvid en skyltdocka...) som har etsat sig fast i mitt minne under många år.
Jämförelserna med Rolling Stones, som genomgående dök upp i alla recensioner, tog givetvis udden av bandets ambitioner att skapa sig ett eget sound. Det var främst sångaren Charles Woods Pearsons röst och sätt att sjunga som gjorde det omöjligt att inte dra paralleller med den berömde Stones-sångaren. I öppningslåten, titellåten, där Stones-gitarrerna ekade bekant var det än mer uppenbart var bandets soundrötter fanns. Att sedan Stones-fantasten Lofgren, hans låt "Keith don't go" fanns fortfarande kvar i minnet ett år efter hans Kathi McDonald, producerade skivan gjorde kanske inte förutsättningarna bättre.
KOPPLINGEN TILL LOFGREN VAR GANSKA TYDLIG den här våren 1976. När han gav sig ut på turné för att marknadsföra sitt album "Cry tough" fanns det två Charlie & the Pep Boys-relaterade musiker i hans kompband, trummisen Mike Zack och gitarristen Bobby Manriquez. Manriquez var nog aldrig hundraprocentig medlem i gruppen och spelar bara på en låt, öppnings/titellåten, på albumet. Han hade dessutom en koppling till ovannämnda Kathi McDonald vars turnéband han var medlem i vid den här tidpunkten där han samtidigt inledde sin karriär som under 2000-talet har resulterat i flera egna bluesinspirerade album.
Bandets ordinarie gitarrist, Mike Stern, hade också precis inlett sin karriär som musiker och skulle strax efter Pep Boys-bandets kortvariga existens faktiskt ersätta Georg Wadenius i Blood, Sweat & Tears. Trummisen Zack spelade i gruppen Sun Country i början på 70-talet och basisten med det svenskklingande namnet (fast han var finländare) Rolf Hanson hade tidigare spelat med The Herd Band.
De övriga medlemmarna, nämnde Woods Pearson och kompgitarristen Alan Adkins, skrev en majoritet av låtarna till den här skivan. Några år efter gruppens sammanbrott bildade de en ny grupp under namnet Tears och gav 1979 ut ett album utan att lämna några musikaliska avtryck efter sig.
Nils Lofgren producerade alltså skivan men uppträder under pseudonymen Lefty Potomac när han spelar keyboards på skivan. Namnet Lefty förklaras av att Nils Lofgren i grund och botten är vänsterhänt (men spelar gitarr som högerhänt) och Potomac är floden som gränsar till Washington DC. Den här pseudonymen har Nils använt sig av bara vid ett annat tillfälle, på John Guernseys "Rocketville" (1981) där han gästar på gitarr.
Soundet på den här skivan doftar alltså både Stones och Lofgren men ibland är det en saxofonist, för mig okände inlånade musikern Michael Shear, som tar upp kampen om uppmärksamheten. I den genren finns det förutom singellåten "Give me more", som släpptes i augusti 1976, fler utmanare bland det singelorienterade materialet. Som exempelvis hitstarka "Seven come eleven" och poppiga "Give her up".
Sedan finns det några låtar utanför det förutsägbara formatet. Som Lofgren-klingande "Right as rain" (som han dessutom har varit med och skrivit), karibiskt dansanta "Despair", soulstänkta "Still thinking about you" och den överraskande finallåten "The storm has passed" som är långsamt gungande soulgospelrock där hela bandet bildar mäktig kör med både Lefty Potomac och Gary St. Clair.
/ Håkan
"Eight days a week"
#32. dvd: Royal Albert Hall London 05
<< | September 2016 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | |||
5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 |
12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 |
19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 |
26 | 27 | 28 | 29 | 30 |
Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...
Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...
Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...
Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...
Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...
Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...
Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...


Kommentarer till blogginlägget: