Blogginlägg från 2014-05-14

Årets bästa album 1991

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/12 1991.

1. WILMER X: Mambo feber
2. KIRSTY MacCOLL: Electric landlady
3. EVA DAHLGREN: En blekt blondins hjärta
4. WARREN ZEVON: Mr Bad Example
5. GRAHAM PARKER: Struck by lightning
6. TRASTE LINDÉNS KVINTETT: Jolly Bob går i land
7. ROGER McGUINN: Back from Rio
8. WILLIE NILE: Places I have never been
9. ROBBIE ROBERTSON: Storyville
10. VAN MORRISON: Hymns to the silence

Om en vecka är det julafton. Själv har jag haft julafton varje dag de senaste veckorna. Jag har lyssnat igenom, slutgiltigt bedömt och graderat årets bästa rockskivor. Vad kan då vara mer naturligt än att utse Wilmer X:s formidabla dubbelalbum "Mambo feber" till årets bästa rockskiva.
   Med "Mambo feber" gick det som en dans för Wilmer. Accepterade och älskade av alla från hängivna rockälskare till den mindre respekterade Svensktoppen-juryn.
   Det finns idag inte mycket att tillägga om "Mambo feber", ett mästerverk på 30 låtar. Den innehåller alla tiders olika rocktempon, några psykologiskt placerade ballader och allt presenterat i en både elektrisk och akustisk kostym.
   Kirsty MacColl och Eva Dahlgren har kanske inte så mycket gemensamt. Inte ens språket men båda damerna som befinner sig i sin bästa ålder kring 30-årsstrecket., ser moderna rytmer med öppna ögon utan att tumma på den egna personligheten.
   Warren Zevon och Graham Parker är två gamla favoriter vars skivor i år inte var mycket sämre än de bästa de någonsin gjort.
   Perssons Packs album "Äkta hjärtan" var inte dålig, strax under min tio bästa-lista, men Traste Lindéns, syskonbandet från hälsingeskogarna, första välproducerade alster är både charmigare, roligare och (inte minst) jämnare.
   Roger McGuinn och Willie Nile, två comebackande amerikanare, är gitarrpopens mästare. Som har kvar sina unika egenskaper att skriva melodisk rock.
   Robbie Robertsons solodebut 1987 var fylld av överraskande höjdpunkter men på årets "Storyville" har han funnits sin personliga form ännu tydligare.
   Och Van Morrison lyckas med det mesta. Även med den svåra konsten att balansera jazz och folkmusik med religiösa grubblerier.
   Så ser min årsbästalista ut. En lista där Southside Johnny, Aaron Neville, Perssons Pack, Elvis Costello och Irma har hamnat precis utanför.

/ Håkan

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.