Blogginlägg från 2013-08-26

90:#35 Albert, tyfonen

NILS ERIKSON: Albert, tyfonen (Epic, 1997)

Min 90-talslista kommer givetvis att innehålla en massa förutsägbara, men i vissa fall bortglömda, namn men också några rena överraskningar och helt oväntade artister. Skåningen Nils Erikson tillhör väl helt klart men inte oförtjänt den senare kategorin. Både som artist och sound är han en främmande fågel i det 90-tal på skiva som jag älskade, och fortfarande älskar, mest.
   Nils dök upp 1996 från till synes ingenstans. Hans musik och röst fastnade direkt i min hjärna. Hans båda första album, 1996 och 1997, hamnade på mina årsbästalistor och jag hade fått en svensk favoritartist som kändes både personlig, djärv, spännande och genomgående stark. Inte långt från en seriös jämförelse med Peter Gabriel.
   Det började tidigt våren 1996 när singeln "Silver i sitt hår" ramlade ner framför mig. Det Lars Sundh-designade digipack-omslaget, med alla porträtterade nunnor på framsidan, var omöjligt att missa i den intensiva skivfloden. Det osvenska soundet, de spännande arrangemangen och den skånska poesin drog också åt sig uppmärksamhet. Och det kommande albumet "Spår" motsvarade alla då stora förväntningar.
   Debutanten Nils Erikson hade dessutom producerat skivan själv och spelat in den i sitt stall på Österlen. Klart jag var förundrad och imponerad. Det var inte mer än rätt att skivan blev Grammisnominerad men uppföljaren "Albert, tyfonen", som släpptes ett år senare, var faktiskt ännu bättre.
   Förutom stråkar och några sporadiska musiker spelade Nils de flesta instrumenten på debutskivan. På uppföljaren är det fler riktiga (men inte så kända) musiker och arrangemangen pendlar mellan svensk vistradition och vemodigt nordiskt temperament.
   Den här gången har Nils tagit hjälp av Christofer Stannow, som tidigare hade jobbat med Toms Tivoli, Bo Kaspers Orkester och Sophie Zelmani, vid produktionen. De konkreta låtarna har växt och det finns ett flertal exempel på albumet, "Kungen", "Sirius", "Ingen lever som de lär", "Stjärnfall", "Flaskposten" och "Ibis", där Nils Erikson gjort potentiella men personliga hits. Lågmälda men raffinerade små diamanter.
   Det skulle dröja sex år innan Nils Erikson gav ut sitt nästa album.

YouTube: "Sirius"


/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.