Blogginlägg från 2011-03-07

#9/70: "Cry tough"

Postad: 2011-03-07 07:51
Kategori: 70-talets bästa

NILS LOFGREN: Cry tough (A&M, 1976)

Allt hör ihop på ett eller annat sätt. Artisterna på skivorna i den här kategorin har under de senaste veckorna haft ett visst släktskap. Det var inte alls planerat eller utstuderat, när jag sommaren 2009 satte ihop listan på mina 70-talsfavoriter, men när jag nu går igenom listan skiva för skiva blir det så uppenbart. För några veckor sedan skrev jag om George Harrisons soloskiva ”All things must pass” som veckan därpå följdes av Paul McCartneys ”Band on the run”. Och förra veckans Neil Young-klassiker ”After the gold rush” följs nu av en artist som spelade piano på den inspelningen, Nils Lofgren.
   Lofgren hade som 17-åring medverkat på några singlar 1968 med Paul Dowell & the Dolphin men ”After the gold rush” blev hans stora genombrott i offentligt sammanhang. 1975 inleddes Lofgrens egen solokarriär med albumet ”Nils Lofgren” som året efter följdes av skivan som idag spelar huvudroll här, ”Cry tough”.
   Aha, en gitarrplatta, tänker ni som kan er musikhistoria utantill. När jag idag lyssnar på ”Cry tough” så är det givetvis en skiva där gitarren och gitarrsolona uppenbart står i centrum men jag minns det på ett helt annat sätt. Visst drar Nils i gitarrsträngarna på flera låtar som vore han arvtagare till Jimi Hendrix men det är ju låtarna, de variationsrika arrangemangen där han spelar både piano och gitarr och sedan rösten, den emotionellt starka men väldigt personliga stämman, som ger guldkant på de redan fina melodierna.
   Jag kan ta fram min nästan 35 år gamla recension av ”Cry tough”, från Nerikes Allehanda 2 april 1976, för att berätta om mina då färska intryck av den helt nysläppta skivan. Rubriken till recensionen var ”Pojken med guldbyxorna” och var starkt inspirerad av en just då aktuell serie på svensk tv.
   ”Nils Lofgren är en stjärna. Han är en pojke med guldbyxorna som ur sina fickor plockar upp gitarrtoner det slår smeksamma gnistor om. Som när de träffar sin publik förvandlas och får en hypnotiserande effekt.
   ”Cry tough” är hans nya skiva och det känns främmande att placera in honom i ledet bland de andra gitarrhjältarna. Hans berättarkonst är unik, han använder inte sin gitarr som ett vapen utan målar med den och dess vackra toner upp bilder med ett skönt språk.
   Ändå är gitarren bara en liten del i det stora område som Nils Lofgren behärskar. Som låtskrivare arbetar han med små gester. Hans ord är inte stora men som lyssnare kastas man mellan våldsamma utspel och känslosamt djup. Med säker hand förenar han ytterligheter med bagateller i sina melodier.
   Al Kooper är ny producent men har tacksamt låtit Nils jobba med fria tyglar. Ändå känns stråk- och blåsarrangemang i två låtar lite överarbetade.
   Popvärlden översvämmas inte precis av artister av Nils Lofgrens kaliber som distanserar det mesta. Hans genomslagskraft är förödande och för närvarande så effektiv och det första intryckets enorma glädjerus vill liksom aldrig ta slut. Det tar tid att smälta.”


Jag var med andra ord rätt nöjd med skivan men valde att inte nämna några låtar i recensionen. Därför får jag väl göra det här.
   Inledningen, med titellåten som första låt, är både magisk och lite trollbunden med ett smygande intro och viskande röst som symboliserar titelns motsägelsefulla uttryck som både soft och tuff. En perfekt förklaring till Nils Lofgren som rockartist. Vild med gitarren men sammetslen i rösten. Ron Hicklin Singers förstärker på gospelvis i refrängen: ”Cry tough, go down your soul/You just need another shot of rock and roll”. Klassiskt.
   På nästa låt, ”It’s not a crime” som Nils har skrivit tillsammans med sin närvarande bror Tom, blir det än mer hjälp från kören som förstärkts med P P Arnold, Claudia Lennear och faktiskt den kände trummisen Buddy Miles.
   Inför den här skivan hade Nils Lofgren skaffat sig en ny producent, Al Kooper, som gav soundet ett större omfång med keyboards, stråk- och blås arrangemang och ett allmänt mer arrangerat ljud. Där kompet består av trummisen Jim Gordon och de alternerande basisterna Chuck Rainey och Paul Stallworth. Kooper har producerat fem av skivans nio låtar medan fyra låtar producerats av Lofgren-bekantingen David Briggs med samma laguppställning som på solodebuten, trummisen Aynsley Dunbar och basisten Wornell Jones.
   Det var länge en oskriven regel på Nils Lofgrens soloskivor att det fanns en cover bland alla originallåtar. På ”Cry tough” gör han en helt ny tolkning av Yardbirds gamla pophit ”For your love” i ett mycket långsammare tempo.
   Min stora favorit på ”Cry tough” är ”Mud in your eye” som förmodligen uppfattas som en anonym parentes hos Lofgren-finsmakarna men mitt medvetande har ohjälpligt fastnat i det snärtiga akustiska gitarr-arrangemanget där Nils lägger på ett fint pianokomp ibland. Och turnébasisten Scott Ball spelar en mullrande mäktig ståbas.
   Det var naturligtvis ”Cry tough”-skivan som fick mig att resa till Lund och Nils Lofgrens första Sverige-konsert i maj 1976. I en konsert där fyra av de nya låtarna låg som en liten ryggrad under konsertens inledning.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (63)
Blogg (530)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Krönikor (184)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (177)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Mars 2011 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.