Blogginlägg

Fullsatt Idrottshus gillade Hook

Dr Hook, som 1975 skippat sitt & The Medicine Show, var vid den här tidpunkten verkligen heta hitgubbar i Sverige. Dr Hook själv, Ray Sawyer (han med lappen för ögat), hade gjort en soloskiva i februari men Europaturnén, som inletts två dagar innan Örebro, var framförallt en uppföljning på hitlåtarna ”Only sixteen”, ”A little bit more”, sommarens hitlåt "Walk right in" och nya albumet "Makin' love and music".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/9 1977.

DR HOOK
Idrottshuset, Örebro 18 september 1977

Att Dr Hook är ett populärt gäng uppsluppet galna män gick inte att ta miste på. Det var ett fullsatt Idrottshus och den höga stämningen ett säkert bevis på. Många hade vikt söndagskvällen för att se bandet livs levande framföra sina kända låtar.
   Om någon tror att gruppen enbart är en balladgrupp eller ett rock'n'roll-gäng blev säkert ordentligt överraskade. Dr Hook var allt - och lite till. En stor del av konserten byggde på deras lössläppta jönssnack mellan låtarna. Och publikkontakten gjorde att de hela tiden hade publiken på in sida.
   Dr Hook är inte bara Ray Sawyer och Dennis Locorriere. Bakom sig hade de ett gäng kompetenta musiker som också de aktivt deltog i alla gags. Bill Francis visade sig exempelvis vara både en skojare och vild dansare. Alla på scen var som tagna ur en serietidning. lika galna och komiskt påhittade.
   Att se Dr Hook är nästan nödvändigt. Deras flexibla stil går inte alltid hem på skiva. Däremot var scengruppen Dr Hook en syn för ögat. Whiskyskrovliga Locorriere gav sig ibland in i vilda diskussioner med den högröstade delen av publiken. Lika uppsluppen som han var då, lika allvarlig och disciplinerad tog han sig igenom populära låtar som "A little bit more" och "Sylvia's mother" som han för övrigt gjorde helt ensam på scen. Så fick han då kvällens längsta applåd.
   Och ytterligare en eloge till världsgruppen Dr Hook. De passade tiden precis. Det är man inte bortskämd med i den numera odisciplinerade popvärlden.

Ray Sawyer, gitarr och sång
Dennis Locorriere, gitarr
Bill Francis, keyboards
Bob Henke, gitarr och steelguitar
Rik Elswit, gitarr
Jance Garfat, bas
John Wolters, trummor

/ Håkan

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.