Blogginlägg från 2007-03-05

Southend i mitt hjärta

Spanar i vanlig ordning genom tabellen för den engelska fotbollens divison två, eller The Coca-Cola Football League Championship som den officiellt kallas, och gläds som alltid åt West Bromwich Albions framskjutna position just nu på kvalplats till Premier League. Jag märker också att Southend ligger på nedflyttningsplats för tillfället. Glädje och vemod möts i nästan samma sekund.
   För att ni inte ska tro att ni av misstag hamnat i Kollegiets fotbollsblogg så lovar jag att ägna fotbollen bara några meningar till. Jag blev West Bromwich-fanatiker i november 1980. Inte efter den magiska Tipsextra-matchen något år tidigare, när de slog Manchester United med 5-3, utan när jag personligen satt på White Hart Lanes södra kortsida och fick se Birmingham-elvan, med både Cyrille Regis och Peter Barnes, fullständigt spela ut Hot Spurs i första halvlek med 3-0 som resultat.
   Under matchen snöade det och på kvällen såg Jan-Ola och jag Dag Vag på The Venue vid Victoria Station. Det var gruppens fjärde spelning på sin Englandsturné och i publiken fanns Thåström och Fjodor från Ebba Grön. Bara några veckor tidigare hade de båda (syskon)banden spelat Elvis Costello nästan av scenen på Eriksdalshallen i Stockholm. Det klassiska exemplet på när förband slår huvudbandet i publikkontakt.
   Ja, nu ska det här varken handla om fotboll, Dag Vag eller förbandsproblematik utan om den lilla staden Southend, eller Southend-On-Sea som den mer inbjudande heter när det ska lockas med badmöjligheter för Londonturisterna, som ligger knappt en timme med tåg direkt österut på den norra Themsen-sidan.

Nej, jag har inte varit där, däremot har jag länge haft den lilla staden i mitt hjärta ur musiksynpunkt eftersom det är ett förbluffande stort antal favoritartister som jag gillar som kommer just därifrån.
   Det började tidigt på 60-talet med The Paramounts, ett r&b-igt band som många år senare ändrade gruppnamnet till Procol Harum och ofta rekryterade nya medlemmar från sin hemstad.
   Jag ska inte tjata ännu en gång om Mickey Jupp, fast han känns som en fadersfirgur i sammanhanget, för han har skänkt många låtar till andra band från staden. Som exempelvis Kursaal Flyers och Dr Feelgood.
   Även Peter Green, Bluesbreakers- och Fleetwood Mac-profilen, kommer från Southend men staden blev främst känd på 70-talet via Feelgoods, Kursaals, Eddie & the Hot Rods och musiker och grupper som växte fram ur de banden. Som Lew Lewis Reformer, Wilko Johnson, Count Bishops och The Records.

Gruppen The Engineers hade däremot en blygsam roll i Southends historia. Decenniet hade ändrat namn till 80 och musikerna Dave Hatfield, Graeme Douglas och Steve Nicol hade tidigare spelat i större sammanhang (Kursaals och/eller Hot Rods) men den här första måndagskvällen i december 1986 på puben Cricketers i London hade de förutom sin egen nyskrivna repertoar också gamla egna hits plus några covers.
   Engineers var uppenbart ett hobbyprojekt men gav ändå ut en maxisingel, detta underbara 80-tals-format (12” på 45-varv), med Flamin’ Groovies-klassikern ”Shake some action” som lockbete.
   Min vän Thomas och jag hade dagen före på Marquee sett Eddie & the Hot Rods göra låten ”Do anything you wanna do” (Douglas-låt som också fanns på Engineers-repertoaren) men när jag berättar det för Graeme efter konserten grimaserade han häftigt. Han och sångaren Barrie Masters var tydligen inte bästa vänner längre.

Sedan signerade Dave Hatfield den fina Kursaal Flyers-affischen som sitter på väggen framför mig just nu.
   Jag hade träffat Douglas 18 månader tidigare i London – på en Eddie & the Hot Rods-konsert. Då var han tydligen bättre vän med Barrie Masters, som då just återvänt till bandet efter några år som Inmates-sångare, men däremot helt ointresserad av att stå på scen.
   - Rockbranschen är inget för mig. Jag längtar inte tillbaka till scenen och har slutat skriva låtar och studerar just nu fysik istället, sa han till mig den gången.
   Det var slöseri med talang att se Graeme Douglas bredvid scenen. Han ryckte dessutom på axlarna när jag mitt under konserten påpekade för honom att hans plats borde vara på scen.
   Men efter Engineers-äventyret 1986 och en tillfällig återföreningsskiva med Kursaal Flyers 1988, ”A former tour de force is forced to tour” har han hållit en låg profil.

/ Håkan

Mikael Bodin 18/06: Tack Håkan för som alltid intressanta analyser. Jag gillar också Playback-box...

Jocke 15/06: Finns på YouTube nu: https://www.youtube.com/watch?v=dXA2Xkm4UfI...

L-Å Madelid 7/06: Sorry, missade att du nämnde Zombies i artikeln och att Tages och Hep Stars kn...

L-Å Madelid 7/06: Hallå Håkan! Jag ser att du missat några konserter. The Zombies spelade på ...

Kjell J 2/06: Lou Barlow är väl sedan ganska länge tillbaka i Dinosaur Jr....

Jan Arne Martin Lennell 31/05: Tack Håkan för en intressant recension! Har ännu inte lyssnat (dök upp i bre...

Johan S 31/05: Lysande! Har gått varm hela helgen. ...

Janne Lennell 22/05: Ser fram mot listan över favoritskivor. Tror vi kommer ha en del gemensamma fav...

Tommy Jonsson 22/05: Vet inte om det är sant men det påstås att publikljudet inte blev speciellt b...

Peter 17/05: Vart tog Live at the Grand Opera House Belfast med Van Morrison vägen?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.