Blogginlägg från 2007-03-05
Southend i mitt hjärta
Spanar i vanlig ordning genom tabellen för den engelska fotbollens divison två, eller The Coca-Cola Football League Championship som den officiellt kallas, och gläds som alltid åt West Bromwich Albions framskjutna position just nu på kvalplats till Premier League. Jag märker också att Southend ligger på nedflyttningsplats för tillfället. Glädje och vemod möts i nästan samma sekund.
För att ni inte ska tro att ni av misstag hamnat i Kollegiets fotbollsblogg så lovar jag att ägna fotbollen bara några meningar till. Jag blev West Bromwich-fanatiker i november 1980. Inte efter den magiska Tipsextra-matchen något år tidigare, när de slog Manchester United med 5-3, utan när jag personligen satt på White Hart Lanes södra kortsida och fick se Birmingham-elvan, med både Cyrille Regis och Peter Barnes, fullständigt spela ut Hot Spurs i första halvlek med 3-0 som resultat.
Under matchen snöade det och på kvällen såg Jan-Ola och jag Dag Vag på The Venue vid Victoria Station. Det var gruppens fjärde spelning på sin Englandsturné och i publiken fanns Thåström och Fjodor från Ebba Grön. Bara några veckor tidigare hade de båda (syskon)banden spelat Elvis Costello nästan av scenen på Eriksdalshallen i Stockholm. Det klassiska exemplet på när förband slår huvudbandet i publikkontakt.
Ja, nu ska det här varken handla om fotboll, Dag Vag eller förbandsproblematik utan om den lilla staden Southend, eller Southend-On-Sea som den mer inbjudande heter när det ska lockas med badmöjligheter för Londonturisterna, som ligger knappt en timme med tåg direkt österut på den norra Themsen-sidan.
Nej, jag har inte varit där, däremot har jag länge haft den lilla staden i mitt hjärta ur musiksynpunkt eftersom det är ett förbluffande stort antal favoritartister som jag gillar som kommer just därifrån.
Det började tidigt på 60-talet med The Paramounts, ett r&b-igt band som många år senare ändrade gruppnamnet till Procol Harum och ofta rekryterade nya medlemmar från sin hemstad.
Jag ska inte tjata ännu en gång om Mickey Jupp, fast han känns som en fadersfirgur i sammanhanget, för han har skänkt många låtar till andra band från staden. Som exempelvis Kursaal Flyers och Dr Feelgood.
Även Peter Green, Bluesbreakers- och Fleetwood Mac-profilen, kommer från Southend men staden blev främst känd på 70-talet via Feelgoods, Kursaals, Eddie & the Hot Rods och musiker och grupper som växte fram ur de banden. Som Lew Lewis Reformer, Wilko Johnson, Count Bishops och The Records.
Gruppen The Engineers hade däremot en blygsam roll i Southends historia. Decenniet hade ändrat namn till 80 och musikerna Dave Hatfield, Graeme Douglas och Steve Nicol hade tidigare spelat i större sammanhang (Kursaals och/eller Hot Rods) men den här första måndagskvällen i december 1986 på puben Cricketers i London hade de förutom sin egen nyskrivna repertoar också gamla egna hits plus några covers.
Engineers var uppenbart ett hobbyprojekt men gav ändå ut en maxisingel, detta underbara 80-tals-format (12” på 45-varv), med Flamin’ Groovies-klassikern ”Shake some action” som lockbete.
Min vän Thomas och jag hade dagen före på Marquee sett Eddie & the Hot Rods göra låten ”Do anything you wanna do” (Douglas-låt som också fanns på Engineers-repertoaren) men när jag berättar det för Graeme efter konserten grimaserade han häftigt. Han och sångaren Barrie Masters var tydligen inte bästa vänner längre.
Sedan signerade Dave Hatfield den fina Kursaal Flyers-affischen som sitter på väggen framför mig just nu.
Jag hade träffat Douglas 18 månader tidigare i London – på en Eddie & the Hot Rods-konsert. Då var han tydligen bättre vän med Barrie Masters, som då just återvänt till bandet efter några år som Inmates-sångare, men däremot helt ointresserad av att stå på scen.
- Rockbranschen är inget för mig. Jag längtar inte tillbaka till scenen och har slutat skriva låtar och studerar just nu fysik istället, sa han till mig den gången.
Det var slöseri med talang att se Graeme Douglas bredvid scenen. Han ryckte dessutom på axlarna när jag mitt under konserten påpekade för honom att hans plats borde vara på scen.
Men efter Engineers-äventyret 1986 och en tillfällig återföreningsskiva med Kursaal Flyers 1988, ”A former tour de force is forced to tour” har han hållit en låg profil.
/ Håkan
<< | Mars 2007 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | |||
5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 |
12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 |
19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 |
26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 |
Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...
Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...
Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...
per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...
Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...
Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...
Silja 31/07: Var finns scenen sonheter Innergården?...
Olle Unenge 31/07: ”Men jag var mycket äldre då. Jag är yngre än då nu.”...
Ralph Svalander 7/07: Så kul att läsa detta. Jag var där. Har funderat på när det var. Trodde 71...
Silja 2/07: Ingen The Weight utan mitt önskemål!...


Kommentarer till blogginlägget:
"...it is possible that Vic Collins and Richie Bull would be involved, together with Bob Clouter on drums (apparently Will Birch does not want to get his drums out one last time). Although it is too early to speculate, it might be possible to do a few more shows, maybe even one in Stockholm if there was a suitable venue and enough interest."
Jag håller tummarna och hoppas på det bästa, det vore kul att se (i stort sett) hela det gamla gänget ytterligare en gång.
Svar:
Fantastiska nyheter, Jan. Tack.
Kan bara lägga till att Legend, med Mickey Jupp och de andra, har ett nytt album på gång, "Never too old to rock" lär den heta.