Dj:andet är jämförbart med min första ambition som recensent

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27 maj 2005.

När jag en gång i tiden, i något som kallades det glada 60-talet, blev recensent ville jag i mitt stilla sinne bara anspråkslöst tipsa om allt bra och positivt, ge läsarna chansen att upptäcka nya intressanta artister, försöka förmedla den ouppnåeliga känslan av en bra konsert eller helt enkelt bara hylla allt jag tyckte var bra.
   Varför kritisera, gnälla och vara negativ när all härlig popmusik var så underbar.
Så var tanken. I den då 17-åriga hjärnan, uppfödd på Bildjournalen, Drop In och NME, fanns väl just då inget djupare engagemang än att älska popmusik ty analyserna och de djupare funderingarna hade väl inte växt till sig så långt. Varken på det personliga eller globala planet.
   Jag ville i första hand inte kritisera, aktivt påverka eller slåss för min uppfattning. Jag ville bara få alla andra att älska min popmusik lika mycket som jag.
   Den djupt romantiserade delen av kritikerjobbet var det enda som existerade i tonåringens uppenbart begränsade livsuppfattning som pendlade blott mellan positivt och poppigt.
   Men det skulle bli annorlunda. Proggen i Sverige, punken i England och alla andra så kallade rörelser som likt vågor svallade in över rockjournalistiken som blev kulturell, analyserande, personlig och för all del navelskådande.
   Men det var inte dit, absolut inte dit, jag ville komma med dagens rader. Det ursprungliga missionerandet är kanske borta i dagens supermediala värld där allt kan höras för alla som vill. Det finns idag väldigt få anonyma gråzoner i det som kallas musikbranschen.
   Då är mitt högst sporadiska extrajobb som discjockey så mycket mer mission. Då ris och ros blir så mycket mer påtagligt när reaktioner, önskemål och för all del också klagomål direktkommuniceras till dj-båset.
   Och dj:andet är också så oerhört jämförbart med just min första ambition som recensent. Att koncentrera sig på allt det positiva: de bra skivorna, de bästa låtarna och, ännu hellre, de bästa okända låtarna. Då är drömmen sann.
   Att höra musiken slungas ut ur högtalarna (på en muskulös volym som ingen hemmastereo kan framkalla), att uppleva rytmerna fortplanta sig på dansgolvet och direkt få ett betyg i ansiktet på människorna som lyssnar och dansar är en obetalbar upplevelse. Så nära eufori som en ickemusiker förmodligen någonsin kan uppnå.
   Det är då glömda minnen (när jag spelade den nyinköpta ”Sgt Pepper”-skivan genom vädringsfönstret på Norrbygatan för förstummade grannar) kommer upp till ytan.
   Sedan kan ju dj:ande ha så många olika förutsättningar. Jag har en mycket god vän som har en popklubb i stan där jag under några säsonger stod för förfesten och lärde gränslöst musikintresserade ungdomar vad pophistoria är och var. Intressant musikurval som pendlade mellan då och nu men hela tiden var på en hög musikalisk och kvalitativ nivå.
   I det sammanhanget kan jag påstå att dj:andet på Nerikes Allehandas firmafest har en helt annan profil. Där gästerna pendlar mellan 20 och 60 år och där man kan få märkliga önskemål på både jazz och Primal Scream. Det kräver en fullpackad dj-väska och oerhört noggranna förberedelser då alla både möjliga och omöjliga önskemål kan komma på tapeten.
   Så där står man med ett fulltecknat program av helt fantastiska danslåtar, gammal disco, härliga rocklåtar, schlager i långa banor, ballader som får folk att andas ut, popdängor och helt enkelt massor av fantastiska låtar som alla trodde de glömt.
   Vad händer då? Spontana önskemål varvas med planerade önskemål och euforin stiger i takt med musiken. Och du rycks med i något som skulle kunna kallas ”tappa fattningen”.

/ Håkan