Blogginlägg

Pugh Rogefeldt konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/5 2003.

KONSERT
Pugh Rogefeldt
Frimis, Örebro 9/5 2003

Det var en svensk rocklegendar som klev upp på Frimis scen några minuter innan midnatt i fredagsnatt. Som med all rätt kan spela sina största hits utan att bli kritiserad för att vara enbart koncentrerad på sina mest kända låtar. Ty Pugh Rogefeldt har en högst personlig förmåga att förvandla historia och gamla låtar till nutid och modern tidlös rock.
   Det var den ena, mer objektiva bilden från konserten.
   Den andra, mycket mer kritiska minnesbilden är en konsert där mycket slarvades bort. Till förmån för mellansnack som gränsade till bondkomik, ett helt omotiverat solonummer av basisten Mia Kempff, en ofokuserad version av ”Små lätta moln” och ett stundtals okänsligt hårdrockkomp.
   Problemet är att Pugh Rogefeldt inte är intresserad av att vårda sin sagolika karriär med känslig hand. Därmed fullföljer han ju bara sin tveklösa integritet som ibland gränsat till dårskap, exempelvis schlagerfiaskot för över 20 år sedan, men också bjudit på stora doser personlig svensk rock som gott och väl försvarar hans ställning som ikon i Sverige.
   Det var just den där obekväma känslan att reta, chocka och inte bry sig som fick Frimis-konserten att pendla mellan himmel och helvete.
   Med förre Drain-gitarristen Flavia Canel på ny extragitarrist blev det inte oväntat en tyngre, nästan hårdrockig karaktär på Pughs rocklåtar. Stundtals blev kompet så klumpigt och odynamiskt att hemska tankar for iväg åt ”Hammarhjärta”-hållet.
   Men så är ju Pugh bara Pugh som med sin oomtvistade dignitet kan framföra låtar från 1969, 1999, 1975 och 1972 med exakt samma spikraka hållning som inte kan kallas något mindre ödmjukt än klassisk tidlös rock från tre decennier.
   För när jag på en och samma konsert får höra låtar som ”Jag är en pojk”, ”Spårljus”, ”Välkommen hem”, ”Här kommer natten” (för första gången på tre Örebro-besök), ”Bolla & rulla”, ”Kajans sång” (en pärla jag hade glömt), ”Flickornas Laban” och ”Hogfarm” i mer eller mindre hyfsade versioner kan jag inte lämna konserten utan att vara nöjd.

/ Håkan

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Silja 13/02: Kul!...

Silja 10/02: Det var värst! Imponerande berättelse om all musik som du har fått uppleva i ...

Johan S 9/02: Det var inte illa! Ett helt liv i musikens tjänst! Bra jobbat Håkan!...

Christer 8/02: En sån där konsert som jag ångrar att jag inte gick in på, speciellt efter j...

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.