Blogginlägg

”Maraton”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/10 1999.

PUGH
Maraton
(Metronome)

Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Först blir jag likgiltigt besviken, sedan upptäcker jag varje läcker detalj efter varandra och nu, efter åtskilliga genomlyssningar, framstår "Maraton" som både homogen och stark.
   Homogen för den tålmodige, vill säga. Otroligt jämn för den som står ut med ett och annat naivt rim, några tydliga retro-ekon med ett sound som närmast får beskrivas som primitivt och en avslutande instrumental bagatell utan både rim och reson.
   "Maraton" tittar inte framåt mot nya, spännande ljud. Däremot återskapar skivan, nästan med spöklik känsla, det åldriga 70-talssoundet. Enkelt men tajt, naivt men genialt och Pugh har skrivit sina mest hederliga sånger på år och dag.
   Det måste vara 25 år sedan han gjorde en skiva med samma dignitet, då är det ursäktat med ett och annat eko från förr. Både från hans egen karriär och andras. "En medelklass lågutbildad man" (bara Pugh kan uppfinna en sån titel utan att kultstämpeln naggas i kanten) är riffig och stark som en 90-tals-variant på "Hogfarm". "Om jag fick ha dej nu" är en typisk Pughish omskrivning av "Twist & shout".
   Så har vi på flera spår, "Offer", "Dinosaurie" (skriven av 3/4-delar Grymlings) och "Spårljus", den där familjära men pricksäkert personliga Pugh-mixen av akustiskt och elektriskt arrangemang som löpt som en röd tråd sedan 70-talets inledning till nu.
   Och de där till synes anspråkslösa rocklåtarna, "Välkommen hem", "Jeans och läder" och "Nästa hållplats blues" i brytpunkten mellan blues, boogie och shuffle, som Pugh gör till sin egen rock med hjälp av finurligt ihopsnickrad svensk vardagspoesi.
   Vad jag egentligen bara saknar är en lång, episk, självbiografisk sång döpt efter albumets titel.

/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.