Blogginlägg från augusti, 2001
Skivor som klarar värmen
DET ÄR MED MUSIKEN som med vattenmelonerna. Det är viktigt med miljön, klimatet och mesta möjliga avkoppling för att musiken ska passa och frukten smaka. Kort sagt var årets semestermusik på varmare breddgrader en blandning av det mesta. Favoriterna, både gamla och nya, som hjärtat aldrig förnekar, ett delikat urval av årets bästa skivor och någon tidlös samlingsplatta.
Det är en utmaning på hög nivå hur musik, skivor och artister klarar värmen, miljöombytet och en avslappnad tillvaro. Då kommer vattenmelonen in och blir en alldeles perfekt symbol för rätt musik på rätt plats. Vattenmelonen som på hemmaplan är en smaklös (dock inte i betydelsen äcklig), kärnfull (dock inte i betydelsen fantastisk) och vattnigt obetydlig frukt (dock inte till storleken). Men på en sandig, rekordhet och ökentorr strand förvandlas den minst sagt opersonliga frukten plötsligt till en oemotståndligt ljuvlig törstsläckare i värmen.
KAN MUSIK FÖRVANDLAS på ett liknande sätt var huvudfrågan när skivorna gled ner i ett fullpackat cd-case. Med musik man har både älskat och hatat och förbannat under våren. Med artister som alltid måste få en andra chans.
Ty under palmerna 300 mil söder ut får allt en ny betydelse. Årets i mina öron hittills starkaste utländska album, "Bachelor no. 2" med Aimee Mann, klarade kraftprovet i värmen liksom "Reveal", R.E.M:s senaste mästerverk. Till frågetecknen bland semesterskivorna hörde "Blue boy" (Ron Sexsmith) och "The incomplete Glenn Tilbrook" med två favoritartister som jag önskar så mycket av.
Att "Blue boy" gjorde mig inledningsvis så besviken berodde mest på några få mindre bra låtar. Som störde helheten och gjorde att jag i recensionen tyckte hela skivan vara en påfrestande ojämn historia och nästan ovärdig en artist av Sexsmiths kaliber. Under några veckors samvaro med skivan tynade skönhetsfläckarna bort och fantastiska låtar som "Cheap hotel", "Just my heart talkin'' och "Miracle in itself" bara växte och växte.
FAST JAG SÅ GÄRNA VILLE kom jag aldrig riktigt överens med Glenn Tilbrooks solodebut. Han har en makalös röst, är i sina bästa stunder en otrolig låtskrivare men är just nu som soloartist alldeles för upptagen av att låta modern och nyskapande för att det ska vara riktigt nyttigt.
/ HÃ¥kan
Mer på säkerhet och rutin än känsla
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/8 2001.
ULF LUNDELL
Brunnsparken, Örebro 4/8 2001
Mellan låt två och tre, efter ett utfall mot en närgången fotograf och strax innan "Ute på vägen igen", skrek Ulf Lundell "Sätt på säkerhetsbältena, här åker vi!" och den programförklaringen doftade både frihet, röj och rejäl rock. Men också begränsning, publikfrieri och allsång.
Lundells sommarkollektion av låtar har genom alla år på alla somriga turnéer av tradition varit mindre spännande, mindre utmanande och mindre krävande för den breda publiken. Men med fler folkliga, en del kallar de fega, allsångshits.
Undantaget var för två år sedan på Slottsfestivalen då han verkligen körde över folkligheten och fullkomligen vältrade sig i brötig rock. Inte helt taget ur luften kallade han den turnén för kommando-raid.
Men i lördags var det tillbaka till det förväntade, den obligatoriskt långa hitförankrade konsertvarianten, och gränslöst uppsluppen glädje på slutet. Där han spontant och plötsligt utökade extralåtarnas antal från sex till åtta.
Just spontanitet och stort självförtroende har genomgående givit de senaste turnéerna en extra krydda. Han vågar svara pojkarna längst fram och orädd närmade han sig publiken vid flera tillfällen i lördags.
Dessutom har hans musikaliska roll märkbart växt. Inte så sällan ledde han själv bandet, nästan som en kapellmästare, in i låtarna med sina olika gitarrer. Och den akustiska hade en bit in i konserten inga problem att armbåga sig fram i den rockiga ljudmixen.
Däremot var det i sedvanlig ordning si och så med ljudet i inledningen. Synd på en sådan låtmässig knockout-start på en konsert som efterhand gick mer på säkerhet och rutin än känsla.
Lite fegt hade han städat bort nästan alla låtarna från den senaste skivan, fortfarande fantastiska "I ett vinterland", till förmån för mer kända och till synes alltid återvändande "Sextisju, sextisju", "När jag kysser havet" och den gamla hederliga versionen av "Öppna landskap".
Just då hade jag som tråkigast i lördagskväll. När ömmande knän för några ögonblick överskuggade upprepningen och nostalgin som spreds ut från scenen.
Fast några gamla låtar gjorde efter många års uppehåll i högsta grad en välkommen comeback i liverepertoaren. Det är tio år sedan han senast gjorde "En fri man i stan" och hela 19 år sedan, på den klassiska regnkonserten 1982 (som också Ulf minns och refererade till), han senast framförde "Håll mej... åh ingenting". Både tillhörde topparna i lördagskväll.
Tillsammans med "Hon gör mej galen", jag kan aldrig tröttna på denna publikförförande pärla som har allt, som gjorde sin debut i Lundellrepertoaren för tio år sedan och varit honom och publiken trogen sedan dess.
Naturligtvis var jag medveten om att ingen sommarkonsert med Ulf Lundell kan mäta sig med den totalmagiska upplevelsen från i våras, inomhus i Idrottshuset. Därför tog det några timmar innan jag fick känslan av att konserten i lördagskväll var något mer än en pliktskyldig och rutinmässig resa på över tre timmar och 27 låtar.
För när herr Lundell på ett dramatiskt, stegrande vis berättade vad som utspelade sig i Paradiset 1967 f Kr och slutligen brast ut i "Twist and shout" med alla händer i luften var det stor gospel och en upplevelse på hög nivå.
En känsla som fortsatte på den helt oannonserade "Jumpin' Jack Flash" i en överkörande brötig variant.
Och efter en mer än önskvärt smeksam "Öppna landskap", traditionell slutlåt på sommarens konserter, trodde både jag och publiken att det definitivt var slut men Ulf och bandet tyckte annorlunda. "Snart kommer änglarna att landa", ännu en typisk slutlåt, framfördes överraskande för första gången på den här turnén.
Ulf Lundell, gitarr, munspel och sång
Magnus Norpan Eriksson, trummor,
Janne Bark, gitarr och sång
Jerker Odelholm, bas
David Nyström, keyboards
Ola Gustavsson, gitarr
Ulf Lundells låtar:
Tillsammans vi två
Ut ikväll
Ute på vägen igen
Den här vägen
HÃ¥ll mej...Ã¥h, ingenting
Evangeline
En fri man i stan
Sommarens sista servitris (akustisk)
Isabella
Hon gör mej galen
Chans
Folket bygger landet
Danielas hus
Förlorad värld
När jag kysser havet
Älskling
Lycklig, lycklig
Gott att leva
Kär och galen
Extralåtar
Glad igen
(Oh la la) Jag vill ha dej
Jag går på promenaden
Sextisju, sextisju
Twist and shout
Jumpin' Jack Flash
Extra extralåtar
Öppna landskap
Snart kommer änglarna att landa
/ HÃ¥kan
juli, 2001
september, 2001
<< | Augusti 2001 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | ||
6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 |
13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 |
20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 |
27 | 28 | 29 | 30 | 31 |
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: