Blogginlägg från juli, 2000

Robyn konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/7 2000.

KONSERT
ROBYN
Brunnsfesten, Örebro 29/7 2000

Att på slutet av konserten, när publiken på Brunnsfesten äntligen trängde på, se Robyn framför en mängd uppsträckta, viftande händer var som en uppenbarelse.
   Den här mäktiga tjejen, minstingen på scenen som på bara en dryg timme växte sig så stor både som ödmjuk människa och artist, är en juvel vi ska vårda ömt. Och vilken fantastiskt fin och stark förebild hon måste vara för alla tjejer.
   Robyn pendlade mellan att vara både blygsam och en internationellt proffsig artist. Det var stundtals en nästan absurd känsla att höra ett svenskt "tack" mellan låtar som höll absolut världsklass. Och repertoaren i lördagskväll var också så finslipad och stark att jag egentligen bara saknade en enda personlig favorit, "Long gone".
   Hon inledde i vit tröja och jeans med den elektroniskt laddade "Electric" framför ett sjumannaband plus tre i kören. Men jag tyckte inte volymen och ljudet var optimalt så långt.
   Hon fortsatte med "Do you know (what it takes)" och redan då förstod man att Robyns konsert skulle bli något alldeles extra.
   Starka "Not on the inside" och lite mer mänskliga "You've got that something" följde innan ännu en höjdpunkt till pärla, välsjungna "My only reason", kom.
   Sedan togs tempot ned och med en akustisk gitarr och en läcker slide som tongivande komp framfördes en lågmäld "Monday morning".
   "Healthy love" blev lång, mycket lång och via ett utsträckt instrumentalt parti (där jag tyckte konsertens mycket höga nivå nådde sin lägsta punkt) och klädbyte av Robyn stegrade sig kvalitén märkbart och avslutningen var magisk.
   I rödblommig, fotsid och tajt klänning jobbade Robyn paradoxalt nog ännu mer på scenen. Och de riktigt härliga "Don't want you back" och "Main thing" fick agera mellanlåtar, Robyn har ett otroligt starkt material att jobba med, innan vi nådde knockoutfinalen.
   En lång presentation, alldeles för lång och tragglig i det lilla konsertformatet, ledde in i "Show me love" innan "Play" avslutade huvudkonserten. Och då förstod man, utan att tänka eller analysera, att Slottsfestivalen eller Brunnsfesten aldrig tidigare haft en artist av samma dignitet.
   När sedan extralåten "Do you really want me", helt omgjord och kamouflerad bakom ett annorlunda intro, kom som ren bonus blev Robyn på scen ett konsertögonblick som vi sent ska glömma.

Robyns låtar:
Electric
Do you know (what it takes)
Not on the inside
You've got that something
My only reason
Monday morning
Healthy love
Don't want you back
Play
Main thing
Show me love
Play

Extralåtar:
Do you really want me

/ Håkan

Antique konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/7 2000.

KONSERT
ANTIQUE
Brunnsfesten, Örebro 29/7 2000

Nästan alla festivaler har enstaka artister som inte passar in i konceptet, som inte alls befinner sig på samma kvalitativa nivå som övriga startfältet.
   På Brunnsfesten var det danspoptechno-bandet Antique som fick bära den inte alls avundsvärda uppgiften. Framför en mindre publik, i både antal och årtal, gjorde de sin numera välkända bouzoukitechno till leda. Som vilken konventionell turistfälla som helst.
Varje låt, varje arrangemang och varje litet mellansnack avslöjade ursprunget: Grekland och Göteborg.
   Elena och Nikos, ungdomarna som är Antique, är födda i Sverige av grekiska föräldrar och förvaltar arvet efter bästa förmåga.
   Med hjälp av smarta låtskrivare har de siktat in sig på den unga Tracks/Voxpop-publiken och på ett år skrapat ihop tre maffiga hits som också blev hörnstenar i den extremt korta konserten på en halvtimme.
   För säkerhets skull tvingade de sig in på scenen en gång till och upprepade "Opa opa". Ett traditionellt men ack så billigt sätt att bygga en hel karriär på några få låtar.
   Men intrycket av Antique på scen blir givetvis en generationsfråga. Min 9-åriga dotter stormtrivdes och tillsammans kunde vi enas om att de kan krama ut ännu en stark singel från albumet, "Ellatho".

Antiques låtar:
Instr intro (inkl många låtar)
Se thello
Dinata dinata
Mou lipis
I zoi ine tora
Mera meti mera
Opa opa
Ellatho

Extralåtar
Opa opa
(Zorba-dans)

/ Håkan

Staffan Hellstrand konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/7 2000.

KONSERT
STAFFAN HELLSTRAND
Brunnsfesten, Örebro 28/7 2000

Så var det dags för Staffan Hellstrand att för några dagar bryta sig ur den olycksaliga Karavan-turnén, som publikmässigt floppat rejält, och återkomma till Örebro. Där han visserligen uppträtt på några Slottsfestivaler tidigare men knappast har något stort publikfäste.
   Vilket blev bister verklighet även den här gången. Fast en av Sveriges stora låtskrivare, en något mindre person som soloartist, stod på stora scenen var det ofattbart tunt med folk.Utan några åthävor (ingen dans, ingen forcerad allsång eller modern styling) så lät Staffan det oerhört starka låtmaterialet tala.
   Med vårens hitsamling på skiva som grund blev det inte oväntat hög hitpotential på scenrepertoaren i går kväll. Men det handlade om smarta hits som i första hand inte smeker medhårs fast de ofta har oemotståndliga refränger.
   Vi bjöds på ett stort fång typiska Hellstrand-sånger, det finns ju en unik och personlig ådra av kontinuitet i allt han gör. Som blev till ett stort lapptäcke av obligatoriska "folkliga" låtar som "Lilla fågel blå" och "Bilder av dig" och nya klassiker som "Underbarn" och "Tala om".
   I den senare låten var det ljuvligt ljud i Fredrik Blanks E-bow-gitarr och avslutningen med alla gitarrer var mäktigt och stort. Men det blev inga djupdykningar i den obskyra SH-katalogen den här gången. Sommarens fotbollslåt "Explodera", som känns lite malplacerad efter fiaskot i fotbolls-EM, har nog ett längre liv än en säsong för på scen fick den en helt annan tyngd och överträffade stort den bleka skivversionen.
   Och allt framfördes med en sammanbiten min och rutinerad säkerhet. Utom när Dogge från Latin Kings kom in och förhöjde "Var kommer du ifrån?" och det brände till ordentligt. Inget ont sagt om kompbandets visuella begränsning, coole gitarristen Hasse Östlund stod ofta som fastvuxen i scengolvet, men de har fått sin plats i Hellstrands komp av musikaliska skäl och inte showmannamässiga.
   Men vänsterhänte gitarristen Fredrik Blank är en i sammanhanget energispruta och alltid lika rolig att uppleva live. Och just gitarristerna har ju en viktig del i Hellstrands sound där Neil Young är husgud bland alla högljudda riff. Men där det ständigt också finns, mer eller mindre tydligt, melodi och målmedvetenhet i varje sidospår. På en Hellstrand-konsert är innehållet, med alla dessa kanonlåtar, mycket bättre än helheten som när allt ska analyseras, inklusive inramning och stämning, får ett klart godkänt men inte suveränt betyg.

Staffan Hellstrands låtar:
Du går aldrig ensam
??Klockan slår sju....
Underbarn
Högre mark
Stackars mig
Historien om Pascha Jim
Tala om
Bilder av dig
Din mästares röst
Fanfar
Var kommer du ifrån?
Explodera

Extralåt
??

/ Håkan

Eric Gadd konsert

KONSERT
Eric Gadd
Brunnsfesten/Brunnsparken, Örebro 27 juli 2000

Jag älskar anspråkslösa världsartister. Eric Gadd tillhör tveklöst den exklusiva skaran. Jag är ingen vardaglig lyssnare av hans musik men sedan han började sjunga på genomgående engelska under 90-talet så är det onekligen världsklass på hans bästa låtar.
   Som artist har jag ofta uppfattat honom som lite för elegant, lite för akademisk med för lite kött och blod i sina arrangemang för att bli riktigt accepterad i en rockrecensents vardag.
   De eventuella förbehållen har i första hand så här långt gällt skivproduktionen så en konsert med soulmäktige Gadd har möjlighet att slå hål på ett halvdussin myter och samtidigt göra hörnstenarna i låtrepertoaren till kraftiga, odödliga fundament i en stor svensk artistkarriär.
   Det var just de bästa låtarna som blev ryggraden i gårdagskvällens avslutande konsert på Brunnsfesten. Där den ena fullträffen, "My personality", efter den andra, "Eye of the spirit", avlöste varandra.
   I en festivalkomprimerad konsert som efter den öppningen fortsatte med "Do you believe in me" och "The right way" som bara förstärkte det imponerande intrycket på scen. Efter den fantastiska knockoutöppningen följde några andhämtningslåtar.
   Men det var definitivt inte slut på bombardemanget av urstarka låtar. Eller vad sägs om "Heaven is asleep" OCH "Riding High"? Välkommen succé Hur som helst var det en ynnest att få uppleva så många ljuvliga Gadd-låtar på en timme och när vädret för en gångs skull bestämde sig för att le blev konserten en välkommen succé.
   Både publikmässigt och musikaliskt. Och med låtar som är som små luftiga lätta moln på en nästan molnfri himmel så ska vi, som befann oss på Brunnsfesten i går kväll, nog bara nöjt luta oss tillbaka, njuta av livet och kort konstatera att livet på en svensk musikfestival i slutet på juli år 2000 knappt kan bli bättre.

/ Håkan

Wilmer X konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/7 2000.

WILMER X
Brunnsfesten, Örebro 27 juli 2000

I samma stund som Nisse Hellberg helt traditionsenligt förklarade "det är vi som är Wilmer X" ströddes äkta silvrig stjärnglans över festival-Örebro. Kanonöppningen med "Hon är ihop med en insekt", som annars brukar agera showstopper, var inte bara andlös och ruskigt effektiv.
   Den satte också en nivå på gårdagskvällens framträdande dit oerhört få konsertögonblick når.
Vad skulle kunna få det väloljade Wilmer X-lokomotivet att spåra ur eller helt enkelt visa upp en vardagligt mänsklig sida, en spelning på rutin och inget mer? Nej, inte ens vädret fanns med som motståndare när Sveriges rockgrupp nummer ett äntrade Brunnsfestens centrala scen som första band i går kväll.
   Och målar man upp farhågor, på något sätt vill man ju uppleva ett spännande liv, så gör man det mest för att kittla fantasin eller leka med det omöjliga. För Wilmer X har inga mellandagar på sin turné, lika lite som de har svackor i de senaste årens skivproduktion.
   Redan för två år sedan, på dåvarande Slottsfestivalen, gjorde grabbarna en kanonspelning som fick mig nästan att sväva någon decimeter över kullerstenarna. Med ännu en formidabel skiva, den saliga "Silver", i bagaget kom de nu tillbaka och slog sånär den rekordnoteringen.
   Det är ju så med pågarna i landets enda riktiga rockgrupp att de går aldrig på tomgång. De kan inte stava till förutsägbart och trots att vi stod och kände igen varenda ton, många snarlika intron, det välkända och odödliga gunget/svänget och ett och annat brinnande munspelssolo så blev det inte för en sekund sämre än världsklass på gruppens spelning igår kväll.
   Ett bevis för att gruppen aldrig slår sig till ro och aldrig nöjer sig med att "bara" vara bäst är den ständigt uppdaterade repertoaren. Som nu i vanlig ordning genomgått en kraftfull förändring. "Teknikens under" och "Kör dej död" är borta utan att konserten på något sätt blev mindre upphetsande.
   "Tänk om vänd om", "Silver" och "Låt oss tala om lust", alla från senaste skivan, är redan fullödiga scenlåtar. Men varför fick vi inte höra "Simma till Amerika", senaste skivans absoluta höjdpunkt?
   Sedan var den gamla balladen "Vem får nu se alla tårar?" ett nästan för tydligt tecken på publikfrieri.
   Men givetvis, efter två huvudsakligen muskulösa skivor, är det den riffiga och attackerande rockmusiken som var och är gruppens signum. Där T Rex-covern "20th century boy", "För dum för pop" och "Silver" följde på rad så att man kippade efter andan. Vi kände oss som träffade av låtar i form av målsökande robotar.
   Man brukar inte kunna beskriva en rykande rockkonsert med ord som trollbindande men det är just vad sex grabbar i Wilmer gjorde under exakt en timme i går kväll.

Wilmer X:s låtar:
Hon är ihop med en insekt
Du i din värld
Vit slav
Tänk om vänd om
Du i din värld
Låt oss tala om lust
Vem får nu se alla tårar?
20th century boy
För dum för pop
Silver
Hallå världen
Primitiv
Jag flippar ut

Extralåtar
Jag är lycklig när jag dricker

/ Håkan

Nilsson Pontare konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/7 2000.

KONSERT
CHARLOTTE NILSSON & ROGER PONTARE
Stadsfesten, Örebro 26/7 2000

Blött, starkt försenat och utebliven schlagerfest. Mycket kan man skylla på det regniga vädret. Men att Roger Pontare och Charlotte Nilsson kom till Örebro och Stadsfesten som något annat än schlagerartister förvånade mig.
   Intresset svalnar fort och minnet urholkas snabbt ty när de två senaste årens klart mest lysande stjärnor i schlagerbranschen samsas på en scen, som i går kväll på Frimurareholmen, handlade det huvudsakligen om annat än schlager.
   Pontare uppträdde som en fullblodig soulsångare och Charlotte ägnade sig huvudsakligen åt låtarna från sin senaste engelska skiva som är mer pop än schlager.
   Kanske var det logiskt och förklarligt. Som schlagerartist har du en arbetsvecka i strålkastarljuset varje år, fyra dagar före och en dag efter schlager-SM, och därutöver är du en kändis och ett affischnamn som bara drar folk i samband med andra jippon. Ibland inte ens då.
   Det var aldrig fråga om trängsel och publiktrycket mot kravallstaketen var obefintligt. Konserten blev aldrig någon emotionell helhet utan mer en pliktskyldig uppradning av låtar. Där två var oundvikliga och obligatoriska, "Take me to your heaven" och "Vindarna viskar ditt namn", och resten var en mer eller mindre upphetsande coveromgång.
   Helt okej som ackompanjemang till ett trevligt festivalbesök i glada vänners lag men som seriös konsertupplevelse var det snudd på lättglömt och blev till ett flyktigt minne och en stor parentes i mitt långa konsertliv. Där djupare analys och ambitiöst tyckande för kvällen var ovidkommande ting.
   Roger Pontare, som både till kroppshydda och röstomfång äger en för genren ovanlig dignitet, hade en oväntad soulröst och när han tog i så hamnade det någonstans i gråzonen mellan pretentiöst och unikt storslaget.
   Medan Charlotte Nilsson, som envist ägnade sig åt sina internationella låtar, hade svårare att leva upp till sin star quality som schlagermadam. På många sätt bleknade hon inte oväntat i skuggan av mäktige Pontare. Och tillsammans blev de en tillfällig konstellation vars namn lyste mer på affischen än i verkligheten.

/ Håkan

Sven-Ingvars konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/7 2000.

KONSERT
SVEN-INGVARS
Strömpis, Örebro 12/7 2000

Det var tredje gången på mindre än ett år som jag upplevde en konsert med "Sveriges äldsta orkester". En grupp som alls icke lider av ålderskrämpor men ideligen har så förtvivlat svårt att lämna sina gamla klassiker bakom sig. Och enbart inrikta sig på det slagkraftiga material som gjort deras tre senaste skivor till moderna klassiker i gruppens oändliga historia.
   I min enfald trodde jag gruppen med en nattklubbspublik framför sig skulle våga lite mer, opretentiöst vifta bort ambitionen att alltid ge alla vad alla vill ha och blomma ut till en fullfjädrad poporkester.
   Lite mer Nisse Hellberg, som skrivit några av gruppens bästa låtar på senare år, och mindre Ingvar Hellberg, som skrev flertalet av 60-tals-hitsen, var mina bestämda önskemål.
   Men så blev det alltså inte och mina högt ställda förväntningar grusades ännu en gång. Men gruppen är ju ett under av rutin, spontanitet och naturlighet som alltid bjuder på sig själva och tillfredsställer sin publik. Vars lojalitet i onsdagskväll sattes på hårda vädermässiga prov då Strömpis-konserten genomfördes utomhus och stördes av ett mer eller mindre ilsket och ihållande regn.
   Inte ens det fick Sven-Erik Magnusson på dåligt humör, utan att skämmas drog han igång "Sommar och sol" framför en skog av paraplyer...
   Repertoaren för kvällen var annars en förkortad version av vårens inomhusturné. Där de gamla Svensktoppshitsen, bland annat i ett publikfriande medley, var ena ryggraden. Värmlandsrötterna med Fröding och Gunde Johansson (Sven-Erik utropade hans "Torparevisan" till världens första rocklåt från 1948) den andra. Och de nyare låtarna blev till delikata men alldeles för sällsynta mellanspel.
   Efter en bluesig "Börja om från början" var det paradoxalt slut och publiken upptäckte hur svårt det var att hålla i paraplyet och applådera samtidigt. Vilket ledde till att ovationerna snabbt mattades av och det naturliga steget till ännu en extralåt försvann och konserten var definitivt slut. Inför en blöt men lycklig åskådarskara.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.