Blogginlägg från november, 2025

Covers: Van Morrison

VAN MORRISON: Accentuate the positive (Exile/Virgin, 2023)

VAN MORRISON, EN I ALLMÄNHET GANSKA GRINIG gubbe, ville för två år sedan kanske förändra bilden av sig själv genom att ”betona det positiva”, som titeln är på det här albumet. Men att göra ett coveralbum med låtar från 1935 till 1961 blir inte per definition något positivt. Bara gammalmodigt och upprepande när låtmaterialet redan är så pass berömt och sönderspelat.
   När sedan Van och hans band inte har några som helst ambitioner att göra något personligt av låtmaterialet blir det upprepning och eko av svunna tider och gamla arrangemang.
   Nu ska jag, som inte är någon genuin Van Morrison-älskare, ändå tillägga att 78-årige sjunger genomgående fantastiskt bra på den här skivan. Plus att han spelar ett och annat lika fantastiskt altsaxofonsolo på skivan.
   Misstänker att hela skivan är inspelad live i studion som gör versionerna än mer traditionella och mindre spontana. Det fanns en stor risk att jag inte skulle ta mig förbi inledningslåten ”You are my sunshine”, en låt som är så pass sönderspelad att varje gång jag hör den så somnar jag, men jag överlevde och fick höra en oväntat pigg Van som inför inspelningarna absolut inte hade några funderingar på att överraska.
   Nej, under den här dryga timmen jag ägnade mig att lyssna på ”Accentuate the positive” kunde jag ha lyssnat på mer spännande och mer intressanta skivor. Ändå är jag så här kort tid efter lyssnandet ändå förhållandevis positiv till Van Morrisons energi och styrkan i rösten. Låt vara att han här har valt innehåll som är lite för förutsägbart och ospännande.


1. "You Are My Sunshine" (Jimmie Davis/Charles Mitchell)
1939. Singel med Pine Ridge Boys.
2. "When Will I Be Loved?" (Phil Everly)
1960. Singel med Everly Brothers, då utan frågetecken.
3. "Two Hound Dogs" (Bill Haley/Frank Pingatore)
1955. B-sida på singel ("Razzle-Dazzle") med Bill Haley and his Comets.
4. "Flip, Flop and Fly" (Charles Calhoun/Lou Willie Turner)
1955. Singel med Joe Turner and His Blues Kings.
5. "I Want a Roof Over My Head" (Harvey Oliver Brooks)
1950. Singel med Steve Gibson and The Redcaps.
6. "Problems" (Felice Bryant/Boudleaux Bryant)
1958. Singel med The Everly Brothers.
7. "Hang Up My Rock and Roll Shoes" (Chuck Willis)
1958. B-sida på singel ("What am I living for") med Chuck Willis with Reggie Obrecht Orchestra and Chorus.
8. "The Shape I'm In" (Cathy Lynn/Otis Blackwell)
1958. B-sida på singel ("The Rock Keeps Rollin' On") med Kenny Lee Martin.
9. "Accentuate the Positive" (Harold Arlen/Johnny Mercer)
1944. Singel ("Ac-Cen-Tchu-Ate the Positive") med Johnny Mercer and The Pied Pipers with Paul Weston and His Orchestra.
10. "Lonesome Train" (Dorsey Burnette/Glen Moore/Johnny Burnette/Milton Subotsky/Paul Burlison)
1956. Från albumet "Johnny Burnette and The Rock 'n Roll Trio" med Johnny Burnette and The Rock 'n Roll Trio.
11. "A Shot of Rhythm and Blues" (Terry Thompson)
1961. B-sida på singel ("You better move on") med Arthur Alexander.
12. "Shakin' All Over" (Johnny Kidd)
(Johnny Kidd)
1960. Singel med Johnny Kidd & the Pirates.
13. "Bye Bye Johnny" (Chuck Berry)
1960. Singel med låtskrivaren.
14. "Red Sails in the Sunset" (Hugh Williams/Jimmy Kennedy)
1935. Singel med Lew Stone and His Band.
15. "Sea of Heartbreak" (Hal David/ Paul Hampton)
1961. Singel med Don Gibson.
16. "Blueberry Hill" (Al Lewis/Larry Stock/Vincent Rose)
1940. Singel med Swing And Sway With Sammy Kaye.
17. "Bonaparte's Retreat" (Pee Wee King/Redd Stewart)
1948. B-sida på singel ("The waltz of regret") med Pee Wee King and His Golden West Cowboys.
18. "Lucille" (Al Collins/Little Richard)
1957. Singel med Little Richard.
19. "Shake Rattle and Roll" (Charles Calhoun)
1954. Singel ("Shake, Rattle and Roll") med Joe Turner and His Blues Kings.

/ Håkan

26 NOVEMBER

John McVie, Fleetwood Mac, föddes 26 november 1945.

1939
TINA TURNER föddes i Nutbush, USA.

1945
Basisten JOHN McVIE föddes i Ealing, Middlesex, England.

1962
BEATLES spelade in sin andra singel ”Please please me”.

1965
THE KINKS släpper albumet ”The Kink Kontroversy”.

1976
SEX PISTOLS släpper första versionen av singeln ”God save the queen”.

1995
Skivproducenten DAVID BRIGGS avled i Douglas, USA.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #26 "Black rose"

JOHN DAVID SOUTHER: Black rose (Asylum)
Release: 1976

ALLT SOM OFTAST FICK JOHN DAVID SOUTHER sitt namn förkortat till J.D. Souther men på sina två första soloalbum heter han sitt fullständiga namn och ”Black rose” är det andra i hans karriär. Ett album som släpptes när mitt stora intresse för skivorna på skivbolaget Asylum var som störst. Bolaget hade ju en förmåga att knyta till sig artister som också var framstående låtskrivare och John David motsvarar den bilden perfekt.
   Förutom sina sporadiska soloalbum på 70-talet spred han ju sitt låtskrivande till andra artister där Eagles och Linda Ronstadt är speciellt centrala namn. Tillsammans med Eagles-medlemmarna skrev han låtar som ”Best of my love”, ”James Dean”, ”New kid in town” och ”Heartache tonight”. Men han var nog ännu mer involverad i Linda Ronstadts skivor. Han bidrog med låtar till fem av Lindas 70-talsalbum.
   På ”Black rose”, med tio egna låtar, finns det åtminstone tre låtar som har Ronstadt-koppling. ”Faithless love” gjorde Linda redan 1974 på ”Heart like a wheel”. ”Silver blue” gjorde Linda 1975 på ”Prisoner in disguise” och ”Simple man, simple dream” skulle 1977 bli titellåt på Lindas ”Simple dreams”-album. Samtliga låtar är nakna ballader med emotionellt vemodiga texter som under hela hans karriär har varit ledsagare för honom som låtskrivare.
   Det finns naturligtvis fler kopplingar på ”Black rose” till Linda Ronstadts skivor, Producenten Peter Asher har de gemensamt och bland kompande musiker finns det många namn som känns igen.
   Andrew Gold, Waddy Wachtel och Kenny Edwards är i sammanhanget bekanta namn men det är naturligtvis också Danny Kortchmar (som här använder namnet Danny Kootch), Jim Keltner och Russell Kunkel och alla garanterar ett helt underbart sound. Och i den viktiga och ofta förekommande kören figurerar förväntade namn som David Crosby, Glenn Frey, Don Henley, Art Garfunkel, Andrew Gold men faktiskt inte Graham Nash. Men Linda själv dyker upp som duettsångerska på ”If you have crying eyes” och det är ingen överraskning.
   Däremot finns det överraskningar på annat håll. Som exempelvis jazzbasisten Stanley Clarke som spelar framträdande ståbas på ”Silver blue”, Joe Walshs slide ger ”Baby come home” profil och Lowell George med sin slide gör en sedvanlig personlig visit på den ovanligt rytmiska låten ”Midnight prowl”. Och det ganska långa flygelhorn-solot (Donald Byrd) spräcker upp det välljudande Kalifornien-soundet ganska rejält. Medan stråkar och blås, arrangerade av David Campbell (pappa till Beck), används på ett väldigt läckert sätt.

/ Håkan

Covers: Robert Gordon

ROBERT GORDON: Fresh fish special (Private Stock, 1978)

DEN AMERIKANSKE SÅNGAREN ROBERT GORDON, som avled 2022, var verkligen en utpräglad rockabillyartist, som sjöng rock'n'roll i sin ädlaste form ungeför 20 år efter originalen. Gordon inledde sin karriär i punkpopbandet Tuff Darts som tidsmässigt tillhörde samma New York-generation som Blondie, Television och New York Dolls utan att bli lika berömda. Gruppens mest kända låt, ”All for the love of rock'n'roll”, slog faktiskt rot i Sverige under 80-talet när den ofta figurerade som extralåt på Ulf Lundells konserter och sjöngs då ofta av Mats Ronander.
   Under Tuff Darts-tiden blev Gordon upptäckt av den kände producenten Richard Gottehrer, som framförallt hade hits på 60-talet. Gordons solokarriär inleddes 1977, då med det traditionella rock'n'roll soundet i botten. Redan då inleddes samarbetet med den legendariske gitarristen Link Wray som med sitt högljudda distade gitarrsound slog igenom 1958 med instrumentallåten ”Rumble”.
   På min kopia av ”Fresh fisk special”, den svenska upplagan, finns inte namnet Link Wray med på etiketten men på skivomslagets framsida står det mycket riktigt /w Link Wray och han har ju en viktig roll när Gordon, det lilla kompbandet och producenten på bästa möjliga sätt återskapar det genuina rock'n'roll-soundet.
   Wray och kompmusikerna Rob Stoner, bas, Howie Wyeth, trummor, och Billy Cross, gitarr, (alla tre har en märklig koppling till Bob Dylans kompband på 70-talet!) som här har fått det samlande gruppnamnet The Wildcats, upprepar på ”Fresh fish special” sitt vinnande koncept och stundtals låter det nästan mer Elvis Presley än Elvis gjorde på 50-talet. Speciellt när Gordon stundtals får sångmässig uppbackning av The Jordanaires, gospelgruppen som på både skiva och konserter samarbetade med Elvis från 1956 till 1970.
   Jag ska villigt erkänna att jag köpte den här skivan 1978 för att den innehöll den då exklusiva Bruce Springsteen-låten ”Fire”. En låt som Bruce spelade in för ”Darkness on the edge of town” men som inte kom med. Enligt ryktet ska Bruce spela piano på Gordons version men det finns ingen officiell information om det på skivomslaget till ”Fresh fish special”.
   Gordon och Gottehrer har varit smarta och, förutom ”Twenty flight rock” och ”Sea cruise”, inte valt de mest förutsägbara 50-talshitsen vilket ger en aktuell närvarokänsla på hela albumet och resultatet låter inte ett dugg gammaldags eller nostalgiskt. Och Link Wrays tuffa och vilda gitarrer sätter ned foten i den just då punkinflammerade tidsepoken.
   Dessutom har Link och Desmond Wray (jag har inte lyckats utröna släktsambandet dem emellan...) bidragit med två originallåtar. I det sistnämnda fallet är ”Blue Eyes (Don't Run Away)” en alldeles fantastiskt fin 60-tals-kryddad poplåt.


The Way I Walk (Jack Scott) 2:47
1958. Från albumet "Jack Scott" med Jack Scott with The Chantones Vocal Group.
Red Cadillac, And A Black Mustache (Lilian May/Willie Bea Thompson) 2:34
1957. B-sida på singel ("All night long") med Bob Luman.
If This Is Wrong (Link Wray) 3:11
Original.
Five Days, Five Days (Freddy Franks/Jack Rhodes/Billy Willey) 2:34
1957. B-sida på singel ("B-I-Bickey-Bi, Bo-Bo-Go") med Gene Vincent and His Blue Caps.
Fire (Bruce Springsteen) 2:34
Original.
I Want To Be Free (Jerry Leiber/Mike Stoller) 3:29
1957. Från ep:n "Jailhouse rock" med Elvis Presley with The Jordanaires.
Twenty Flight Rock (Ned Fairchild) 2:14
1958. Singel med Eddie Cochran.
Sea Cruise (Huey Smith) 2:35
1958. Singel med Huey "Piano" Smith and Orch.
Lonesome Train (On A Lonesome Track) (Glen Moore/Milton Subotsky) 2:09
1956. Från albumet "Johnny Burnette and The Rock 'n Roll Trio" med Johnny Burnette and The Rock 'n Roll Trio.
Blue Eyes (Don't Run Away) (Desmond Wray) 2:05
Original

/ Håkan

19 NOVEMBER

George Harrison släppte sitt sjunde soloalbum ”Thirty three & 1/3” 19 november 1976.

1965
NANCY SINATRA spelade in ”These boots are made for walkin'”.

1974
LINDA RONSTADT släpper ”Heart like a wheel”.

1976
GEORGE HARRISON släpper albumet ”Thirty three & 1/3”.

1984
DON HENLEY släpper albumet ”Building the perfect beast”.

2005
EVA DAHLGREN ger konsert i Örebro.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #27 "Seed of memory"

TERRY REID: Seed of memory (ABC)
Release: 1976

DET HÄR ENKLA MEN SNYGGA SKIVOMSLAGET med det fina fotografiet (Tom Kelly Studios) på en bildskön Terry Reid har funnits på min näthinna sedan jag fick recensionsexemplaret med "Seed of memory" i min hand på försommaren 1976. Och blev otäckt aktuell i somras när 75-årige Reid avled.
   Musiken och framträdandet på ”Seed of memeory” sitter inte lika tydligt kvar i mitt minne men jag tänker på något lågmält, akustiskt och en personlig röst så förhoppningarna fanns när jag plockade skivan ur skivhyllan.
   Men recensionen jag skrev i Nerikes Allehanda 30 juni 1976 blev kort och lite avvaktande och fick trots allt en lite dämpande effekt på mig inför lyssningen nu.
   Jag var nog rätt så omedveten om engelsmannen Terry Reids historia när "Seed of memory" ramlade in från det svenska skivbolaget Electra. Det onekligen rena och snygga skivomslaget har gäckat mig i 40 år utan att jag förmått mig att ta fram skivan och spela den. Och inte har den ramlat in i Spotify-floden heller.
   Engelsmannen Terry Reid har ju som sångare en anmärkningsvärd historia bakom sig och kanske är det just den berättelsen, med eller utan rykten, som har gjort att han inte har behövt producera så många skivor och ändå har lyckats behålla sin kultstatus. Hans röst jämfördes ofta med svarta soulsångare som Otis Redding eller Eddie Floyd.
   Reid blev inom några år i slutet på 60-talet erbjuden plats som sångare i både New Yardbirds (som senare blev Led Zeppelin) och Deep Purple men han ville satsa på något eget. Men han blev upptäckt redan 1965 som 15-åring när han spelade i lokalbandet The Redbeats. Blev sångare i Peter Jay's Jaywalkers som 1966 agerade förband till Rolling Stones, han fick sitt namn på Jaywalkers-singeln "The hand don't fit the glove", bildade en egen trio och hamnade sedan i etablerade skivproducenten Mickie Mosts nät.
   Most försökte först göra popballadsångare av Reid, som ville spela rockmusik, och introducerade honom 1968 också för USA vilket fick till följd att han och gruppen fick spela förband till Cream där. Live en succé men ingen hit på skiva, relationen med Most krackelerade och Reid blev fast i ett kontrakt som låste hans möjligheter att ge ut skivor i tre år.
   Under tiden flyttade han till Kalifornien och blev kompis med Jackson Browne och Crosby, Stills, Nash & Young-gänget. Där återknöt han kontakten med Graham Nash som han träffat redan i mitten på 60-talet. CSNY spelade in Reids "Without expression" för "Déjà vu" men låten kom aldrig med på skivan.
   Fri från Most-kontraktet fick han äntligen ge ut ett album 1973, "River", inspelad i USA med amerikanska musiker men det hände ändå inte mycket. Innan nästa album, just det aktuella "Seed of memory", skrev Terry Reid låtar utan något mål innan han återigen kontaktade sin kompis Graham Nash som godkände materialet, fixade skivkontrakt, skaffade musiker och utnämnde sig själv till producent.
   Det var nog namnet Nash på skivomslaget som drog mina blickar till sig. Åren efter CSNY var jag intresserad av allt som de fyra profilerna sysslade med, inte minst skivorna med Crosby & Nash som åren 1975-1977 gjorde några minnesvärda album inklusive en liveskiva.
   På "Seed of memory" har Nash satt en viss prägel på sound och produktion. Kompet är genomgående lågmält och sparsmakat och det är ju en stor överraskning att basist och trummis, Lee Miles respektive Soko Richardson, hämtats från Ike & Tina Turners kompgrupp. David Lindleys medverkan på akustisk gitarr, slide och fiol är mer logisk och är ofta en centralpunkt i arrangemangen. Det var för övrigt just tillsammans med Terry Reid som Lindley, som då var medlem i amerikanska Kaleidoscope, lärde sig spela lap steel. Sedan är ju rösterna, Reid och Nash, viktiga i låtarna vars melodier ofta är flyktiga och drömska ungefär som David Crosby brukar skriva sina låtar.
   Även pedal steel, Ben Keith och Al Perkins, och blås, bland annat Blue Mitchell, kryddar arrangemangen där man ibland kan ana den där typiska Neil Young-rytmen.
   Inte heller "Seed of memory" blev någon kommersiell succé, mest beroende på att skivbolaget ABC/Dunhill kursade och all marknadsföring föll, men jag kan nog förstå skivpublikens svala intresse i övrigt ty albumet saknar de handfasta låtarna och de catchy refrängstarka melodierna. Sedan kan jag aldrig låta bli att uppfatta albumet som en djupt personlig skiva långt ut i fingerspetsarna.
   "To be treated rite", första sidans sista låt, är en låt jag gärna återvänder till. En rätt typisk singer/songwriter-låt som utvecklas åt det energiska hållet när röstresurserna, som jag 1976 jämförde med John Fogerty, blir mer uttrycksfulla och påminner om just Robert Plant.
   Skivans andrasida blir lite mer händelserik med soulfunkiga rytmer i blåskryddade "Ooh baby (make me feel so young)" och "The way you walk" är mer högljudd och elektrisk och skulle faktiskt kunna vara en del i Led Zeppelins repertoar.

/ Håkan

Covers: Willie Nelson

WILLIE NELSON: Across the borderline (Columbia, 1993)

DET VAR INTE LÄNGESEDAN JAG SKREV OM ett Willie Nelson-album med enbart covers, ganska aktuella ”Oh what a beautiful world”, när jag hittar ett 32 år gammalt album med nio covers men också fem intressanta originallåtar.
   Jag har ju, som jag skrivit om vid flera tillfällen under det senaste året, omvärderat Willie Nelson som sångare, som ansvarig för innehållet på album och helt enkelt som helgjuten artist. Och därför uppfattar jag på förhand det här albumet som intressant och innehållsmässigt spännande. För det första är det proffset Don Was som har producerat skivan och sedan kan jag inte låta bli att inspireras av låtskrivarnamn som John Hiatt (originallåt som Hiatt spelade in tio år senare), Bob Dylan (ett tidigare oinspelat låtskrivarsamarbete med Willie), Peter Gabriel, Ry Cooder och två låtar av Lyle Lovett och Paul Simon.
   Gästande duettsångare som Bonnie Raitt, Sinéad O'Connor och Dylan gör ju inte att jag blir mindre nyfiken. Lägg därtill några berömda körsångare som Kris Kristofferson och David Crosby vid sidan av alla klassiska studiomusiker som drar till sig blickarna.
   1993 hade Willie Nelson gjort sig känd som en utsökt sångare av andra låtskrivares låtar. Ni minns väl Willies tolkning av Elvis Presleys ganska konventionella hitlåt ”Always on my mind” som han 1982 gjorde om till en långsam fin ballad. Vilket fick Totta att 1995 göra en lika fin duett med Josefin Nilsson med Dan Hylanders-svenska tolkning ”Alltid inom mig”.
   Det minnet gör att jag har ganska höga förväntningar på det här Willie Nelson-albumet. Men först vill jag berätta om titellåtens snåriga historia. När vi såg den amerikanska filmen ”The border” på biograf 1982, med Jack Nicholson i huvudrollen som ”Charlie Smith”, fastnade man hjälplöst i den fina låten låten ”Across the borderline” utan att veta detaljerna eller historien.
   Först kopplade jag ihop låten med Ry Cooders två år gamla album ”Borderline” (1980), där för övrigt en av låtskrivarna John Hiatt (som vid den här tidpunkten spelade i Cooders band) finns med, men ”Across the borderline” har trots den liknande titeln inget släktskap med den skivan. Utan det var först på Cooders soudntrack "The border" låten dök upp första gången, då framförd av Freddy Fender, Sam Samudio, Bobby King & Willie Greene Jr.
   Ry Cooder själv gjorde låten först 1987 på sitt album ”Get rhythm” och 1999 skrev John Holm en svensk text till låten och gav ut den som ”Andra sidan ån” på sitt coveralbum ”Vägen till Californien”.
   Så är det med den spännande historien om en låt som här blev titellåt på ännu ett Willie Nelson-album fylld med covers.
   Don Was är som sagt ett femstjärnigt proffs som producent, gör ingen besviken här men sound och produktion överraskar inte och Willie är inte en lika stark sångare som han har blivit under senare år. Däremot är blandningen av låtar klart imponerande, både Hiatts och Dylans låtar tillhör höjdpunkterna medan Willies egna låtar är ganska mediokra med undantag för slutlåten ”Still Is Still Moving To Me” som är oväntat snabb och pigg.


1. American Tune (Paul Simon)
1973. Från albumet "There goes rhymin' Simon" med låtskrivaren.
2. Getting Over You (Turner Stephen Bruton)
1993. Från albumet "What it is" med Stephen Bruton.
3. (The) Most Unoriginal Sin (John Hiatt)
Original.
4. Don't Give Up (Peter Gabriel)
1986. Från albumet "So" med Peter Gabriel.
5. Heartland (Bob Dylan/Willie Nelson)
Original.
6. Across The Borderline (James Dickinson/John Hiatt/Ry Cooder)
1982. Från Ry Cooders "The border"-soundtrack med Freddy Fender, Sam Samudio, Bobby King & Willie Greene Jr.
7. Graceland (Paul Simon)
1986. Från albumet "Graceland" med låtskrivaren.
8. Farther Down The Line (Lyle Lovett)
1986. Från albumet "Lyle Lovett" med låtskrivaren.
9. Valentine (Willie Nelson)
Original.
10. What Was It You Wanted (Bob Dylan)
1989. Från albumet "Oh Mercy" med låtskrivaren.
11. I Love The Life I Live (Willie Dixon)
1958. B-sida på singel ("Evil") med Muddy Waters and his Guitar.
12. If I Were The Man You Wanted (Lyle Lovett)
1984. Från albumet "Once in a very blue moon" ("If I were the woman you wanted") med Nanci Griffith.
13. She's Not For You (Willie Nelson)
Original.
14. Still Is Still Moving To Me (Willie Nelson)
Original.

/ Håkan

12 NOVEMBER

Foto: Anders ErkmanUlf Lundell hade turnépremiär i Falun 12 november 1985.

1944
BOOKER T JONES föddes i Memphis, Tennessee, USA.

1945
NEIL YOUNG föddes i Peterborough, Kanada.

1966
THE MONKEES släpper singeln ”I'm a believer”.

1968
NEIL YOUNG släpper albumet ”Neil Young”.

1982
MADNESS släpper singeln ”Our house”.

1985
Turnépremiär i Falun för ULF LUNDELL.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #28 "One of these nights"

EAGLES: One of these nights (Asylum)
Release: 10 juni 1975

SOMMAREN 1975, NÄR ”ONE OF THESE NIGHTS” SLÄPPS, ÄR musikaliskt en brytpunkt i den amerikanska gruppen Eagles karriär. Den engelske producenten Glyn Johns var helt ansvarig för soundet på bandets två första album men sedan kom amerikanen Bill Szymczyk och tog över. Först på ”On the border” där Johns och Szymczyk delade på jobbet medan ”One of these nights” är en Szymczyk-produktion till hundra procent.
   Szymczyk hade en lång meritlista lista bakom sig, J Geils Band, The James Gang, Jo Jo Gunne, Johnny Winter, Rick Derringer och den blivande Eagles-medlemmen Joe Walsh, och var känd för framförallt tyngre musikproduktioner.
   Med Szymczyk bakom mixerbordet skulle ”One of these nights” bli en mix av det traditionella djupt countryrock-baserade Eagles-soundet och mer rockig och högljudd elektricitet. Här hör vi både rötterna och framtiden för ett band med fem sångare där den nyblivne Eagles-gitarristen Don Felder nu var riktigt hemmastadd och fick sjunga en låt, ”Visions” som han också hade varit med och skrivit.
   För att ytterligare poängtera den musikaliska utvecklingen i Eagles så innehåller ”One of these nights” en nästan 7 minuter lång instrumental låt, ”Journey of the sorcerer”, skriven av gitarristen Bernie Leadon som i slutet på 1975 lämnade Eagles. Han skulle då ersättas av Joe Walsh och Eagles utveckling mot ett allt rockigare band skulle därmed säkerställas.
   Den där mixen av countryrock och konventionell rock är väldigt tydlig på ”One of these nights”, båda inledningslåtarna på respektive skivsida utmärker bandets båda inriktningar. Först titellåten, skriven av bandets huvudlåtskrivare Don Henley och Glenn Frey, som har ett äventyrligt sound och sedan ”Lyin' eyes”, även den skriven av Henley/Frey, som till alla delar är historisk countryrock.
   Båda de låtarna släpptes också på singel som på allvar bevisade att Eagles nu, 1975, var ett etablerat och kommersiellt framgångsrikt band. Singeln ”One of these nights” toppade USA-listan på sommaren 1975 och ”Lyin' eyes” nådde andraplatsen på hösten samma år.
   I jämförelse med Eagles tre första smått magiska album är ”One of these nights” både ojämn som en äventyrlig och experimentell irrfärd men tillhör ändå den 40 album starka samlingen av bästa album som släpptes 1975 och 1976. De båda stråkarrangerade Bernie Leadon-skrivna låtarna ”Journey of the sorceser” och ”I wish you peace” hade nog aldrig platsat på Eagles tidigare produktion men ger ändå ett spännande intryck.
   På låten ”One of these nights” och den efterföljande ”Too many hands” dyker det upp en falsettröst, förmodligen Randy Meisners, som nu får mig att tro att Eagles våren 1975 har en hemlig koppling till det comebackande Bee Gees och falsettsoundet som snart kommer ta över världen.
   Jag har alltid haft svårt för basisten Randy Meisners bidrag till Eagles-skivor, tycker hans gnälliga röst inte passade in i det annars röststarka Eagles-soundet, men jag måste erkänna att ”Take it to the limit” nog är hans största höjdpunkt i hela sin karriär. Så har han också skrivit låten tillsammans med Henley/Frey.

/ Håkan

Schreibers Garage-kväll med Pleasures

The Pleasures, Lachlan Bryan och Catherine Britt, bjöd på en härlig konsertkväll på Schreibers Garage.


Amerikanen Andrew Leahey var imponerad support till Pleasures.

Alla bilder: Carina ÖsterlingAndrew Leahey fick hjälp av Katie Bates på gitarr.

THE PLEASURES
ANDREW LEAHEY
Schreibers Garage, Örebro 7 november 2025
Konsertlängd: 19:34-20:22 (AL 48 min) 20:51-22:29 (TP 98 min)
Min plats: Stående ca 10 m från scenen.

INFÖR THE PLEASURES ANDRA BESÖK på Schreibers Garage utforskade jag den australiska duons historia och kom fram till att Catherine Britt och Lachlan Bryan var och en har en lång och brokig erfarenhet som artister och musiker i många olika sammanhang inklusive solokarriärer. Så långt och händelserikt att det knappast går att beskrivas i sin helhet här. Kvällens hyfsat långa konsert, vars innehåll till hundra procent var hämtad från bandets repertoar, kunde inte visa upp parets alla positiva sidor men vi bjöds på en viss naturligt urval låtar från årets aktuella album ”Enemy of my enemy”.
   Nåväl, bandets skivor är en bra utgångspunkt för en konsertkväll med Pleasures som täckte in allt från högljudd rock till mer avskalade moment med en grupp som i livemiljö både förstärkte och förädlade låtmaterialet. En majoritet Pleasures-låtar äger kvalité och en underhållande bredd, med en viss countryfierad grundton (dock lite dämpad på scen) i arrangemangen, som Bryan och Britt med band, Katie Bates, bas, och Brad Bergen, trummor, sedan levandegjorde på ett alldeles utmärkt sätt.
   Konsertkvällen bjöd även på en överraskande support i form av amerikanen Andrew Leahey som till vardags har ett eget band, The Homestead, men som uppvärmare till Pleasures uppträdde han ensam med akustisk gitarr och piano nästan själv på scen. Han fick nämligen oväntad hjälp från Pleasures-basisten Bates under större delen av de 48 minuterna på scen.
   Jag hade förlyssnat lite på Andrews skivor, bland annat det helt nya albumet ”Kick move shake”, och inte blivit så imponerad av de lätt keyboardsdominerade rockarrangemangen. På scen i det avskalade formatet blev jag mycket mer nöjd, bättre och personligare än på skiva. Högt och bra ljud där den akustiska gitarren nästan lät elektrisk och i avslutningslåten ”Stay awake” var det nära magi med en fin närvarokänsla.
   Andrew skulle senare bjuda tillbaka till de helt nya vännerna i Pleasures genom att sitta med på keyboards och efter bästa förmåga försöka framkalla ett klassiskt hammondljud på det lilla anspråkslösa instrumentet.
   Konsertkvällen blev alltså ett samarbete över tre kontinenter, Australien, USA och Sverige, och Pleasures konsert blev en härlig höjdpunkt för den lilla men hängivet uppskattande publiken.
   Av rätt naturliga själ blev det tunga rockiga låtmaterialet lite tyngre på scen utan att tappa det melodiska innehållet och sedan var det en ynnest att få höra Lachlan och Catherine dela på sånginsatserna, ofta i samma låt dessutom. När det rockade som mest, i exempelvis ”Paranoid”, ekade det nog mer Rockpile-rock än country ur högtalarna.
   Men konserten bjöd också på lugnare ögonblick när bandet i övrigt lämnade över scenen helt till Lachlan och Catherine. ”We're all a little blue”, ”You made another woman (out of me)” och ”Step away” är ju några helt ljuvliga låtar i Pleasures-repertoaren och liveversionerna var på topp. I den sistnämnda låten ”kompades” duon av den två månader gamla Loretta, Bergen/Britts dotter, som gnydde lite längre bak i lokalen.
   Under konsertens lite lugnare sekvenser blev det rätt uppenbart var duon Bryan/Britt har sina musikaliska rötter. Vid några tillfällen blundade jag och både såg och hörde ekot av Gram Parsons och Emmylou Harris framför mig. Men det fanns rockiga höjdpunkter också, som exempelvis ”Three star hotel” då jag hörde The Band utan att blunda.
   Konserten avslutades med några fina versioner av ”Let's go again” och slutlåten ”The beginning of the end”. Men det visade sig bara vara början på slutet. Makalöst vackra ”Sad song” och ”Seven Spanish angels” satte definitiv punkt på en nästan oförglömlig konsertkväll.

/ Håkan

Covers: Lucinda Williams

LUCINDA WILLIAMS: Lucinda Williams sings The Beatles from Abbey Road (Highway 20 Records, 2024)

LUCINDA WILLIAMS HAR EN LÅNG OCH TÄMLIGEN framgångsrik karriär bakom sig. Har genom åren figurerat med sin bräckligt personliga röst på ett antal årsbästalistor på Håkans Pop. Ofta i den countryfierade americana-genren där hon har passat hemma bäst men har på senare tid gjort lite tuffare elektrisk rock och soundmässigt hamnar även den här tämligen aktuella skivan.
   När jag för ett år sedan hörde talas om den här coverskivan med enbart Beatles-låtar trodde jag i min enfald att låtarna enbart var hämtade från "Abbey Road"-albumet men så är icke fallet. Däremot har Lucinda och hennes huvudsakligen amerikanska musiker spelat in skivan i den världsberömda studion i St John's Wood i norra London, Beatles stora hemvist när de spelade in sina skivor.
   Lucinda och hennes producenter, Ray Kennedy och maken Tom Overby, har valt Beatles-låtar från flera tidsepoker med en viss tyngdpunkt från bandets senare material. Både allmänt kända och några mindre kända parenteser ur den berömda låtkatalogen.
   Produktionen är handfast och huvudsakligen elektriskt dominerad där orgeln (Richard Causon) slåss med de elektriska gitarrerna (Marc Ford/Doug Pettibone) om uppmärksamheten. Det blir ofta onödigt trångt i studion och tolkningarna blir tämligen konventionella där piano och akustiska gitarrer icke gör sig besvär. Som exempelvis på ”Let it be” där kompet är gitarr och orgel. Ibland tar gitarristen över hela arrangemanget, som slutet på ”While my guitar gently weeps” där det avslutande solot är oändligt långt och blir till ett försök att överträffa originalets Eric Clapton.
   Soundet är överlag hårt på skivan och därmed också lite opersonligt och lyfter sällan fram Lucindas tidigare så originellt intima röst som ibland, på ”Rain”, backas upp av en tjejkör (Siobhan Maher-Kennedy).
   Det är egentligen inga versioner här som överraskar och de mindre profilerade låtarna ”Yer blues”, ”I'm so tired” och ”I'm looking through you” försvinner effektivt bland de övriga låtarna.


1. Don't Let Me Down (John Lennon/Paul McCartney) 3:28
1969. B-sida på singel ("Get back") med The Beatles.
2. I'm Looking Through You (John Lennon/Paul McCartney) 3:12
1965. Från albumet "Rubber Soul" med The Beatles.
3. Can't Buy Me Love (John Lennon/Paul McCartney) 2:23
1964. Singel med The Beatles.
4. Rain (John Lennon/Paul McCartney) 2:53
1966. B-sida på singel ("Paperback writer") med The Beatles.
5. While My Guitar Gently Weeps (George Harrison) 4:51
1968. Från albumet "The Beatles" med The Beatles.
6. Let It Be (John Lennon/Paul McCartney) 3:57
1970. Singel med The Beatles.
7. Yer Blues (John Lennon/Paul McCartney) 2:58
1968. Från albumet "The Beatles" med The Beatles.
8. I've Got A Feeling (John Lennon/Paul McCartney) 3:51
1970. Från albumet "Let it be" med The Beatles.
9. I'm So Tired (John Lennon/Paul McCartney) 1:59
1968. Från albumet "The Beatles" med The Beatles.
10. Something (George Harrison) 3:08
1969. Från albumet "Abbey Road" med The Beatles.
11. With A Little Help From My Friends (John Lennon/Paul McCartney) 4:28
1967. Från albumet "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band" med The Beatles.
12. The Long And Winding Road (John Lennon/Paul McCartney) 3:03
1970. Från albumet "Let it be" med The Beatles.

/ Håkan

”Springsteen: Deliver me from nowhere”

SPRINGSTEEN: DELIVER ME FROM NOWHERE
Regi: Scott Cooper
(Filmstaden, Örebro 120 min)

DET ÄR NÄSTAN OMÖJLIGT ATT INTE jämföra den här filmen, som huvudsakligen handlar om de tidiga 80-talsåren åren när Bruce Springsteen spelar in sitt album ”Nebraska”, med den ganska nyligen kritikerrosade filmen ”A complete unknown”, om Bob Dylans tidigaste år i karriären. Båda huvudrollerna spelas utomordentligt tidstroget av yngre skådespelare, Jeremy Allen White respektive Timothée Chalamet, som gestaltar sina karaktärer mycket skickligt och begåvat.
   Man kan stoppa in båda filmerna i en kontext där artisterna befinner sig under förändring på väg mot nya musikaliska mål. Men på just den punkten skiljer sig ambitionen åt. I Dylan-filmen går artisten mot det elektriska medan Springsteen på albumet ”Nebraska” sökte sig mot det extremt avskalade och akustiska.
   För att förklara Bruce Springsteens tankar och funderingar efter den gränslöst framgångsrika världsturnén 1981 så har ju artister i gemen i alla tider och väldigt ofta sökt sig bort från de rent publikfriande framgångarna till det strängt återhållsamma uttrycket.
   När Beatles splittrades 1969/70 åkte Paul McCartney upp till Skottland och spelade in sitt första anspråkslösa soloalbum helt på egen hand. När Ulf Lundell på 80-talet, för att undvika ”Öppna landskap”-hysterin, ville komma bort från sin obekväma roll som nationalpoet gjorde han först ett album med bara covers (”Sweethearts”) och sedan ett ”Nebraska”-liknande projekt (”12 sånger”) som han spelade in i sin ensamhet på Österlen i Skåne.
   Bruce Springsteen fick slåss för sina idéer 1981/82, det framgår med all önskvärd tydlighet i filmen, att spela in sina sånger i sitt eget sovrum på en liten portastudio långt från någon professionell inspelningsstudio. Resultatet blev tio låtar av som bäst demokvalité som fick manager Jon Landau (fint spelad av Jeremy Strong) och framförallt skivbolagschefen att sparka bakut men Bruce stod på sig och de scenerna är filmens höjdpunkter.
   En biofilm idag kräver dock lite mer än diskussioner om inspelningsteknik och låttexter för att locka publik till biosalongerna. Parallellt med utvecklingen av ”Nebraska”-projektet löper det tillbakablickande scener om Bruces barndom i tidstroget svartvita filmbilder och en problematisk relation till en brutal pappa (även den rollen starkt spelad av engelsmannen Stephen Graham) som på något sätt ska bilda näring till texterna på ”Nebraska”.
   När jag recenserade skivan (i Nerikes Allehanda 28 september 1982) var jag medveten om att texterna hade ett socialt patos men inte att de, enligt filmen, var så starkt knutna till depression eller psykisk ohälsa som det heter idag. Men det är kanske först idag, närmare 45 år senare, vi riktigt kan uppfatta det så. Tiden läker inga sår utan förstärker ibland känslorna. Vem kunde exempelvis förstå att när John Lennon 1965 skrev den fantastiska poplåten ”Help!” var det ett seriöst rop på hjälp? Det var först mot slutet av 70-talet som Lennon berättade minnen och den nakna sanningen.
   Idag går det naturligtvis att analysera innehållet i texterna på ”Nebraska” kopplade till hemska händelser i det förgångna. Titellåten är inspirerad av massmördaren Charles Starkweather som dödade tio människor på 50-talet i Nebraska. I filmen får den händelsen större uppmärksamhet, att Bruce till och med funderade på att ge titellåten namn efter Starkweather.
   Sådana detaljer förstärker givetvis dramaturgin i en film och ”Deliver me from nowhere” bottnar därför i det känsloladdade på ett helt annat sätt än mina minnen från tiden när ”Nebraska” kom ut som en enbart avskalad musikalisk överraskning.

DESSUTOM FÅR VI NOG TÅLA, filmen är ju en amerikansk produktion, en skvätt kärlekshistoria och en slutlig försoning med sin far för att inte allt ska resultera i en konventionellt detaljerad och gråtonad dramatiserad spelfilm med mycket musik.
   Jeremy Allen White spelar huvudrollen väl som ”Bruce Springsteen” utan att vara porträttlik originalet. På håll känner man igen fysiken och jargongen men på närbilder är han kanske mer lik Willie Nile eller en vuxen Julian Lennon. Men det är defeinitivt inte viktigt men han lyckas inte sjunga lika skickligt som Timothée Chalamet gjorde i Dylan-filmen. Men därtill får han inte samma möjlighet att sångmässigt briljera med Springsteen-materialet. Och i de få livescenerna ser ”E Street Band” mer ut som karikatyrer av det äkta bandet.
   Kanske letar jag lite för mycket efter faktiska fel i berättelsen för att kunna njuta av en uppenbart bra musikfilm men där jag faktiskt saknar gripande musikaliska sekvenser med ”Nebraska”-koppling. Då imponeras jag mer av de högljudda livescenerna med ”Born to run”, som ska symbolisera avslutningen på den senaste turnén med E Street Band, och ”Born in the USA”, mot slutet av filmen, i studion med band när ”Nebraska”-låtarna plus några till ska elektrifieras.
   De låtarna blir filmens mest musikaliskt storslagna moment som i filmögonblicket överträffar de dova, dystra, suggestiva ”Nebraska”-låtarna som i sin enkla och lite monotona form doftar Woody Guthrie i allmänhet och amerikansk folkmusik i synnerhet.
   Och när vi som riktig slutpunkt, under filmens eftertexter, får en autentisk liveversion av det riktiga Bruce Springsteen & the E Street Band förstår man att ”Nebraska”-perioden egentligen var en lågmäld parentes i Springsteens hela historia. Men ändå en viktig parentes innan världen skulle få uppleva Springsteen-karriärens första stora praktfulla och kommersiella genombrott med ”Born in the USA” med totalhysteri som följd.

/ Håkan

5 NOVEMBER

Gram Parsons föddes 5 november 1946.

1941
ART GARFUNKEL föddes i New York City, USA.

1946
GRAM PARSONS (Ingram Cecil Connor III) föddes i Winter Haven, Florida, USA.

1971
ELTON JOHN släpper albumet ”Madman across the water”.

1973
BRUCE SPRINGSTEEN släpper albumet ”The wild, the innocent & the E Street shuffle”.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #29 "The Great Artiste"

KURSAAL FLYERS: "The Great Artiste" (UK)
Release: Februari 1976

I MARS 1976 SKREV JAG EN KRÖNIKA om engelsk pubrock och bland alla namn i genren jag nämnde var Kursaal Flyers det mest aktuella då gruppen precis hade släppt sitt andra album ”The Great Artiste”. Pubrock hade då många år bakom sig, redan i början på 70-talet uppstod grupper som från slutet av 1973 ”officiellt” kunde sorteras som pubrock och 1976 tyckte jag Kursaals representerade genren väldigt bra genom att spela countryfierad pop och lättsam rock med smak av både blues, västkustrock och engelsk progg.
   I lite olika konstellationer under många gruppnamn hade Paul Shuttleworth, sång, Will Birch, trummor, och Graeme Douglas, gitarr, spelat tillsammans sedan sommaren 1969. På vägen till oktober 1973, när Kursaal Flyers bildades, hade gruppen utökats med Richie Bull, banjo, och Vic Collins, pedal steel, och just countrytouchen hade blivit en ganska naturlig del av gruppens sound.
   På skivbolaget UK, startat 1972 av hitframgångsrike Jonathan King, skulle Kursaals bli bolagets nya kommersiella guldkalv efter 10cc som precis hade lämnat UK. Men Kursaals var inte intresserade av musikbranschens kommersiella sida och ville producera mer personlig musik än så.
   Sommaren 1975 kom gruppens första album, ”Chocs away” med enbart egna låtar plus Mickey Jupps Legend-låt ”Cross country”, som följdes av två singlar. ”Speedway” och ”Hit records”, som ironiskt nog aldrig blev listnoterade.
   Endast sju månader efter debuten släpptes Kursaals andra album, ”The Great artiste”, som efter den lovande debuten var ett ännu starkare album. Det var meningen att skivbolagschefen King skulle producera skivan (”A little help from J.K.” står det på skivomslaget) men i praktiken blev det bandet självt (med Will Birch i en nyckelroll) tillsammans med teknikern Barry Hammond som till slut fick göra det i Chipping Norton Recording Studios.
   Även denna gång var albumet fyllt av egna originallåtar, nio av tio (en stor majoritet skrivna av Will Birch och Graeme Douglas), plus en cover, Nick Lowe-låten ”Television” som här gör premiär på skiva för att upprepas av Dave Edmunds två år senare på albumet ”Tracks on wax 4”.
   På skivomslaget är Kursaal Flyers avbildade som piloter men musikaliskt står gruppen med båda fötterna på jorden. ”The Great Artiste” innehåller visserligen en majoritet originallåtar men lite charmigt lånas det här och där från andra låtar. Som exempelvis ”Back to the book” som är en blandning av ”Chattanooga Choo Choo” och Leo Sayers ”Long tall glasses”.
   I övrigt har soundet på ”The Great Artiste” ofta tydliga countrydoftande arrangemang med både banjo och steelguitar i framträdande roller. ”Ugly guys” och ”Cruisin for love” är två låtar i countryrockskepnad som jag trodde bara amerikaner var mäktiga. Kanske är det tydliga spår från våren 1975 när Kursaals turnerade i England och Europa tillsammans med Flying Burrito Brothers.
   Albumet innehåller också lite komiska inslag som ”Palais De Danse”, skivans enda bidrag från Shuttleworth/Bull, som svänger hårt med karibiska rytmer. Och ”Hypochondriac” har märkliga reggaetakter.
   ”Cruisin' for love” blev bandets tredje singel men också bandets tredje misslyckade hitförsök och några månader senare lämnade Kursaal Flyers skivbolaget och gick till CBS.

/ Håkan

Oktober 2025 på Håkans Pop

Moody Blues-profilen John Lodge avled under oktober och jag skrev en minnestext till hans minne.

VAR DET DEN ALLT MÖRKARE HÖSTSÄSONGEN som påverkade oktober 2025 till en ganska händelsefattig månad på Håkans Pop? Det tycks vara så när jag tittar tillbaka på den senaste månadens uppenbara brist på levande konsertupplevelser. Däremot har uppdateringarna av kategorierna med listan på 50 år gamla album, dagsaktuella datum och coveralbum på Håkans Pop rullat på som vanligt.
   Under oktober avslöjades placeringarna 30 till 33 på min 40 skivor långa rangordnade lista på 50 år gamla album med grupper/artister som ABBA, Elton John, Wings och The Tubes.
   De intressanta oktober-datumen på Håkans Pop var 1 oktober, 8 oktober, 15 oktober, 22 oktober och 29 oktober.
   Coveralbumen som jag under oktober beskrev närmare var gjorda av Ozzy Osbourne, Andreas Hourdakis Trio, The Maharajas, det helt aktuella Chrissie Hynde & Pals-albumet och Willie Nelson.
   I oktober tog jag också adjö av den gamla Moody Blues-favoriten John Lodge och passade också på att redogöra för TisdagsAkademiens senaste möten.

STRÖMMEN AV NYA HUVUDSAKLIGEN intressanta album höll i sig under oktober och för min del inleddes intensiteten redan på månadens tredje dag. Med en världslig artist som i normala fall inte tillhör min lyssningsmeny.
   Lite svala kommentarer från proffstyckare gjorde mig intresserad av TAYLOR SWIFTS nya album ”The life of a showgirl”. Där hittade jag popmusik som inte var så modern men proffsigt välskriven, av Max Martin och hans radarpartner Shellback, och det lät i mina öron hitmässigt! Ok, det flyter på ganska anonymt och radiomässigt men några låtar fastnar mer än andra. Som ”Elisabeth Taylor”, ”Wi$h li$t” (stavat exakt så) och titellåten.
   Ett nytt album med den gamle Eagles-medlemmen BERNIE LEADON, ”Too late to be cool”, hade väl i normala fall passerat mina öron utan kommentar. Men nu råkar ju albumet vara producerat av Glyn Johns, engelsmannen som faktiskt stod bakom Eagles två första fantastiska album. Nåja, albumet är inget klockrent mästerverk men de ofta akustiskt baserade låtarna är en sympatisk blandning av musik att lyssna på med vällust.
   Med rötterna i Wilco åstadkommer duon Patrick Sansone och John Stirratt på albumet ´”Here and nowhere” under gruppnamnet THE AUTUMN DEFENSE stundtals fantastiskt vacker popmusik. Med stämsång, en och annan Rickenbacker-gitarr och flera underbara poplåtar samsas låtarna naturligt och det låter mer engelskt än amerikanskt och i mina inre tankar dyker minnet av 10cc upp.
   På det 26 minuter långa albumet ”Lugna” förstår jag varför SLOWGOLD har döpt skivan så. Amanda Wernes annars elektriska gitarr är på de flesta låtarna ersatt av en akustisk och hon sjunger mer skört och avskalat än någonsin. Kanske till och med bräckligt, svagt och lite avståndstagande som hindrar närvarokänslan till låtarna som kräver upprepad lyssning för att fastna i medvetandet. ”Härifrån” är dock ett 2:11 långt undantag.
   Ibland förstår jag mig inte på min egen musiksmak. Jag har i många år lämnat DI LEVA bakom mig som artist. Upptäckte honom för exakt 40 år sedan och under några år, 1987 och 1989, var han både live och på skiva en frisk och udda fläkt i mitt liv. Men han har under senare decennier förlorat sin dignitet. Så lyssnar jag på nya albumet ”När änglar dör” och faller för fler låtar än vad som egentligen är nyttigt. Jag känner igen tongångarna men plötsligt låter rösten underhållande och till och med de ganska simpla arrangemangen sväljer jag med välbehag.
   Får ett trovärdigt tips om Landskrona-bandet SOUTHERN BROTHERS album ”New tattoo”. Duon Lars Lundgren och Bosse Nilsson jämförs med bland annat Byrds, ELO och Tom Petty och mina förväntningar stegrades. Jag lyssnar och förstår från vilket håll inspirationen till låtarna har hämtats men arrangemangen är lite för hårda, för traditionella och därmed lite opersonliga för att jag ska ta det till mitt hjärta. Låtmässigt helt okej men för mig låter det ofta mer Bryan Adams än klassisk powerpop.
   Jag har redan hunnit lämna en åsikt på Håkans Pop om albumet ”Duets special” där Chrissie Hynde under artistnamnet CHRISSIE HYNDE & PALS sjunger duett med en mängd olika sångare, från Julian Lennon till Debbie Harry. Innehåller nästan genomgående kända ballader men Morrissey-låten ”First of the gang to die”, duett med Cat Power, överraskar mig mest.
   HÅKAN HELLSTRÖMS röst har ju i alla tider, ja sedan 1999, varit uppe för diskussion och delat upp den lyssnande mänskligheten i två falanger. Jag väljer att göra en parafras på ett uttryck: ”Åtskilliga sångare har en bättre röst än Hellström, men ingen sjunger lika bra.”. Det får man alltid ta med sig när man lyssnar på Håkan och nya albumet ”Svensk rost”. Att han i melodier och texter lånar hejvilt från musikhistorien har också varit diskussionsämne genom åren. Och även på nya skivan.
   Jag tycker mycket låter bekant utan att kunna spika fast att det kopieras. Här finns mycket popsoul och lite Motown, jämförbart med Moneybrothers första skivor, eller northern soul som den yngre generationen vill kalla det. Men jag vill nog hellre jämföra Hellströms sound på ”Svensk rost” med engelsk ganska anonym hitmusik från 70-talet. Lättsmält och ändå njutbart men utan djupare innehåll. Tills jag får höra ”Sweethearts” som är så mycket mer imponerande och personligare med vattenfallspiano a la Roy Bittan som känslosam effekt.
   Svensk progg hade sina höjdpunkter på det tidiga 70-talet och NYNNINGEN tillhörde pionjärerna i framkant. Sedan några år tillbaka har bandet återförenats med Tomas Forsell och Nikke Ström som originalmedlemmar. På nya albumet ”Ljuva drömmar” gästar dessutom Bengan Blomgren, en annan närliggande profil, på tre låtar och proggkänslan finns tydligt kvar på nya skivan fast det musikaliskt är både tyngre och överraskande mer rockigt än tidigare. Låtmässigt pendlar det genomgående starkt mellan både originallåtar (Forssell) och så kallade covers. Exempelvis tar de upp Peps Perssons gamla ”En del och andra” och förvandlar den till klassisk progg och en höjdpunkt i nutid.
   Förutom huvudpersonen Evan Dando har THE LEMONHEADS en flytande medlemskara och även skivutgivningen är temporär och oregelbunden. Exempelvis är de två senaste albumen, ”Varshons” (2009) och ”Varshons II” (2019) fyllda med covers. Nu, 19 år(!) efter senaste albumet med originalmaterial, släpps nya albumet ”Love chant” som är ojämnt men ändå inte helt ointressant. Musikaliskt är det en tålamodskrävande mix med både monoton grunge och hård pop med Dandos mörka släpande stämma på Lou Reed-nivå.
   Första låten på BRANDI CARLILES nya album ”Returning to myself” påminner om Joni Mitchell och hon har till och med skrivit en låt som heter ”Joni” men i övrigt är skivan varierad mellan lugna och händelserika arrangemang. Med hjälp av producenten Andrew Watt, som producerade senaste Stones-albumet ”Hackney diamonds”, är skivan en positiv överraskning.
   Min vän i Twickenham, LIAM GRUNDY, har på sina skivor ofta vandrat i den rena rock'n'roll-musikens spår. Som pianist har det gärna ekat Jerry Lee Lewis om soundet och det finns också spår av 50-talet, lyssna på ”Beer in the morning”, på nya albumet ”Chorlton” men så mycket mer. På sitt tredje album bjuder han, tillsammans med sitt fasta kompband, på gitarr, bas och trummor, den här gången på ett omväxlande tidlöst sound som inkluderar New Orleans, vuxen powerpop, rock'n'roll och genuint klassiskt låtskrivande ("What can I say"). Och vid ett tillfälle, ”Red guitar”, gränsar Liam till finstämd singer/songwriter-pop à la Nick Lowe.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: JAG SKA INTE TA ÅT MIG ÄRAN att ha upptäckt CLOVER COUNTY och albumet ”Finer things”. Det var nämligen Lars Ryen i skivaffären The Beat Goes On på S:t Eriksgatan i Stockholm som tipsade om skivan för några veckor sedan. Ett väldigt udda val till månadens bästa album med en debuterande sångerska från Athens, Georgia på ett album som gavs ut av Nashville-bolaget Thirty Tigers.
   Bakom artistnamnet döljer sig en 24-.årig tjej, AG Schiano, som väljer att beskriva sin musik som en mix av folk, americana och alt.rock, Tillsammans med producenten Carrie K, som viktigaste bollplank, och ett litet gäng okända musiker och låtskrivare vill hon jämföra musiken med Sheryl Crow och The Chicks men är i mina öron personligare än så.
   Ibland låter det som live i studion, man hör avlägsna kommentarer, och närvarokänslan är påtaglig på de akustiska gitarrerna där fiol, piano, steelguitar och banjo sedan breddar de redan lågmälda arrangemangen. Jag försöker hitta paralleller i AG:s nästan flickaktiga stämma och hamnar någonstans mellan en ung Maria McKee och Ellen Sundberg. Efter nio imponerande ganska lågmälda låtar avslutas albumet med tre lite mer hitanpassade låtar där Clover County har chansen att nå en bredare publik utan att förlora ett uns av sin personlighet.

/ Håkan

Anspråkslös combo bjöd på välljud

Bilder: Carina Österling

MÅNDANS
Clarion Hotel, Örebro 31 oktober 2025
Konsertlängd: Avdelning 1: 19:00-19:45
Min plats: Stående i baren ca 10 m från scenen.

MÅNDANS ÄR NAMNET PÅ EN COMBO som också är Christian Ståhlbergs sidoprojekt när han inte satsar fullt ut med sin stora rockgrupp Punsch. Kvartetten Måndans premiärspelade på senaste Live at Heart i början på september, som jag dock missade ty festivalens öppningskväll var mer än intensiv på annat håll, som i fredsgakväll följdes upp av en andrakonsert som lite blygsamt gick upp på scen efter AW-arrangemanget i Clarions hotellfoajé.
   Mellan mat (fredagsamiddag hemmavid) och tv (På spåret) klämde vi in ett besök i foajén, som i det läget långsamt men säkert dessvärre höll på att avfolkas. Vi imponerades så smått av fyra musiker av ypperlig kvalité som bjöd på lättsam och ganska lågmäld pop. Eller singer/songwriter, i vars genre Christian själv vill placera sina originallåtar, där varje instrument kom till sin fulla rätt och tog värdefull plats i den perfekt mixade ljudbilden.
   Christians gitarrer, elektrisk och akustisk, fick hjälp av Niclas Bäcklunds alla olika instrument, Pelle Claessons trummor och Stefan Bäcklunds basgitarrer, både elektrisk och ståbas, att elegant forma arrangemangen till välljud som jag idag sällan hör från en musikaliskt levande scen.
   Jag kan inte Christians poprockiga Punsch-repertoar utantill men jag misstänker att hans Måndans-låtar tillhör en annan lättare mer anspråkslös genre av hans låtskrivande och bandets komp förstärkte de tilltalande arrangemangen. Allra mest var det Niclas Bäcklunds alla instrument, saxofoner och andra blåsinstrument, keyboards och dragspel, som höjde de musikaliska detaljerna men Pelle Claessons grymma sväng på trummorna och Stefan Bäcklunds hörbara bastoner förgyllde Christians låtrepertoar.
   Måndans uppträdande inför en slarvigt lyssnande publik kom att bli en parentes när staden laddade för färgstark Halloween och i den miljön hamnade Christians låtar och band tyvärr i kläm. Musik och framträdande som var värd en större, bredare och mer koncentrerad publik.

/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.