Blogginlägg

Januari månads nominerade:

Jag tänkte arkivera mina synpunkter på de bästa skivorna jag lyssnar på varje månad. Så när året har gått och årsbästalistan ska sammanställas har jag redan nominerat de allra bästa, månad för månad.
   Fanfarer och trumpetstötar. Januari månads nominerade är:

DRIVE-BY TRUCKERS: Brighter than creation’s dark (New West)
Den amerikanska gruppen har existerat i tio år och efter flera skivor av goda, men inte lysande, kvalitéer så slår de till hänsynslöst och överraskande med ett nästan otroligt omfattande album. 19 grymt omväxlande låtar som tar ur mig de vanliga argumenten att långa skivor aldrig är bättre än de korta och koncisa.
   Dessutom är skivan finalen på en riktigt turbulent tid i bandets historia. Bandets sångare, låtskrivare och ledare, Jason Isbell, hade hoppat av bandet och plötsligt stiger tre andra fram, Patterson Hood, Mike Cooley och Shonna Tucker, och skriver och sjunger så fantastiska låtar.
   Med en bredd, från elektriskt omruskande rock via renodlad country till lågmälda innerliga ballader, som (gissar jag redan nu) slår det mesta i år.

ANNA STADLING & IDDE SCHULTZ: Hjärtat fullt (OLGA)
Ytterligare två rutinerade sångerskor som gjort en så personligt dallrande skiva att man tror det är debutanter som kommer för att visa sin intensiva närvaro och hungriga attityd. Och definitivt ta bort coverartiststämpeln.
   Visserligen är materialet i väldigt få fall från egna pennor men är nästan uteslutande unikt specialskrivet för duon. Mycket spännande och mycket starkt material från erkänt personliga låtskrivare som Ulf Stureson, Staffan Hellstrand, Kajsa Grytt och Anders F Rönnblom. Plus en riktigt udda Lars Winnerbäck-låt som får agera hemligt gömd extralåt på slutet.

Och månadens outsider:
LIGHTSPEED CHAMPION: Falling Off The Lavender Bridge (Domino)
Den mörkhyade Devonte Hynes ser ut att tillhöra en helt annan genre än den lättsamma men melodiöst låtsnickrande popcirkusen. Många låtar på hans debut doftar både Smiths och Ed Harcourt.
   Jag mäter hans överraskningsstatus med Lenny Kravitz, när han dök upp första gången 1989 med rastahår och sjöng lika smäktande som Elvis Costello med massor av känslostarka poplåtar i bakfickan. Tillsammans med sina originallåtar stoppar Devonte in både Strokes- och ABBA-låtar i sin liverepertoar.

/ Håkan

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.