Blogginlägg

Christian Kjellvander konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/4 2006.

CHRISTIAN KJELLVANDER
Festivalborg/Universitetet, Örebro 29/4 2006

Så innerligt ömsint, så lågmält kraftfullt och så förbaskat personligt. Men ibland räcker inte ens de exklusiva superlativerna för att lyckas göra en festivalspelning till något oförglömligt minne.
   Lågmälda konserter trivs bäst inomhus i mörka lokaler långt från väderlek och plasttält. Därför var det en aning svårjobbat för Christian Kjellvander när han 30 minuter försenad klev upp på den anspråkslösa scenen igår kväll.
   Han fick inleda årets upplaga av Festivalborg och det såg länge ut som jag skulle bli ensam där framför scenen. Men några plink på gitarren och plötsligt fylldes det tomma utrymmet närmast scenen med en acceptabel skara människor av vilka flera uppenbart var hängivna Kjellvander-fans.
   Många jämför Christian Kjellvander med Bob Dylan och Neil Young, och jag har nog själv lite slarvigt och fördomsfullt gjort det misstaget, men i hans kropp bor så mycket mer. Hans amerikanska singer-songwriter-rötter, åren i Seattle har satt sina spår, möter ett svenskt vemod i form av lågmälda visor och känslofyllda rocksånger.
   Han har lika mycket gemensamt med, säg, Jose González, som med Kurt Cobain. Och det gav inte överraskande substans åt hela hans uppträdande.
   Jag har på tidigare konserter upplevt Kjellvander som en ganska introvert och inbunden person men nu tog han sin lilla fanskara i sin famn, skojade, skrattade och lät dem önska fritt.
   Han hade som sagt ingen tacksam roll i det gråtrista vädret och den bitande vinden. När han påtagligt hade svårt att hålla värmen i de stela fingrarna så var det ändå en varm, läcker ton i den akustiska gitarren som för ett ögonblick lindrade kylan även för oss i publiken.
   Han levde högt på sina många starka låtar från både sin egen och Loosegoats repertoar. Konventionella sånger som ofta tar så udda vändningar att inget känns förutsägbart eller på förhand givet när Kjellvander uppträder. Och efter nio egna låtar tog han fram Johnny Cashs ”Folsom Prison blues” och lyckades nå originalets bastoner ett flertal gånger.
   Med tanke på förutsättningarna var det givetvis en heroisk insats Kjellvander stod för men musikaliskt saknade jag ändå stundtals tyngden från ett band som hade personifierat låtarna ännu bättre och gjort mig, som redan upplevt ett par utsökta Christian Kjellvander-gig på egen hand, ännu mer tillfredsställd.

/ Håkan

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.