Blogginlägg

Högljudd provokation till konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/11 1998.

ULF LUNDELL
Konserthuset, Linköping 6/11 1998

Som jag har drömt, som jag har hoppats och som jag har önskat. Att Ulf Lundell skulle förstå rockens roll. Så där hundraprocentigt och utan att snegla på gamla succéer eller att ha kravet på sig att prestera en totalkonsert.
   I fredags kväll fick jag som jag ville. En primitiv, smalspårig men genuint gedigen rockkonsert. Med en rejält nyfriserad repertoar. Ulf har lämnat mycket bakom sig. Men inte begäret. Begäret efter den sanna rockkänslan, dånande musik och tunga riff som kan förflytta berg men också charma i all sin enkelhet.
   En högljudd provokation till konsert som gav både sus i öronen eller ett stundtals ilsket laserljus mitt i ögonen. Det var inte utan att tankarna sökte sig drygt 20 år tillbaka, till Nature och tiden innan orgel/piano-soundet .
   Ty aldrig, inte ens under Nature-tiden, har Ulf turnerat med ett mindre band bakom sig. Ett beslut som skickade en massa frågor i omloppsbana runt Sverige. Skulle han lämna alla sina gamla låtar hemma och enbart spela senaste skivan med en rekordkort konsert som följd?
   Skulle han radikalt ändra arrangemangen så att fansen bara stod och gapade och inte förstod någonting? Skulle det bli tråkigt, monotont och enahanda med bara gitarr, bas och trummor?
    Sent i fredags kväll visste vi svaret: Ja och nej!
   En hel massa tid ägnades åt "Slugger", nya skivan som förra veckan mycket överraskande debuterade på förstaplatsen på försäljningslistan, mellan små, tillfälliga besök i Ulf Lundells backkatalog. Som med ett enda undantag ("Snön faller") inte inkluderade någon av hans mångåriga publikfavoriter.
   Jag kan påstå att jag inte saknade en enda låt och blev bara positivt överraskad när han plockade fram så guldkantade klenoder som "Ingens kvinna", "Så mycket äldre" och "Stackars Jack", alla hämtade från "Längre inåt landet" som är undertecknads största Lundell-favorit, i nya obeprövade men hälsosamt passande arrangemang.

Det blev inte så mycket till show, Ulf sa inget förutom tack mellan låtarna, utan lät rockens allra ädlaste och mest primitiva ingredienser tala.
   Därmed inte sagt att underhållningen uteblev eller att variationen var minimerad.
   Under "Stackars Jack" började vi förstå Ulfs ambitioner att rockmusiken nödvändigtvis inte behöver hålla högt tempo och/eller innehålla distade, spartanska gitarrer hela tiden.
   Han tog musikaliskt ner konserten vid flera tillfällen, "Ingens kvinna", "Nadja", inledningen till "Slugger", "Vägen ut" och "Stum av beundran" vilket gjorde att de ösigaste ögonblicken, "Folk", "Chans" och "Stampa på den", å andra sidan gav emotionellt djup till en härlig rockupplevelse.
   Konserten andades också spontanitet. Som när gitarrteknikern är på väg in med den akustiska gitarren innan Ulf plötsligt skakar liv i låten "Folk" igen. Eller när bandet följsamt svänger med i "Så mycket äldre" och basisten Jerker Odelholm, ex-örebroare, hittar en alldeles egen lyrisk melodi.
   Med så få musiker på scen blir varje man en viktig kugge i maskineriet. Där Janne Bark som gitarrist givetvis bär huvudansvaret men av nämnda Odelholm, Magnus Norpan Eriksson, trummisen som oannonserat spelade enkelt piano på "Stum av beundran", och Ulf själv krävs det mycket mer än vanligt. Har aldrig sett och hört Ulf använda sig av så många gitarrer på en och samma konsert.
   Det var också i övrigt en mycket helskärpt och sammanbiten Ulf som bjöd på en elektrisk urladdning av sällan skådat slag. Som inte bara tillfredsställde grabbarna längst fram utan också spontant dansande tjejer. I en konsert som på 2 timmar och en kvart helt tog andan ur publiken som knappt orkade klappa in bandet igen.
   Och det var då, på allra sista låten "Snön faller", som konserten för enda gången närmade sig publikfrieri.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Magnus "Norpan" Eriksson: trummor, piano och sång
Jerker Odelholm: bas och sång
Janne Bark: gitarr och sång

Ulf Lundells låtar:
Om jag hade henne
Stockholm city
Man igen
Ärrad och bränd
Stackars Jack
Ingens kvinna
Folk
Nadja
Slugger
Vägen ut
Så mycket äldre
Stum av beundran
Folket bygger landet
Vart du än reser
Chans
Den natt som aldrig dagas
Hon gör mej galen
Laglös
Stampa på den
Snön faller


Aftonbladet 7/11 1998.


Expressen 7/11 1998.

/ Håkan

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.