Blogginlägg

Fullmatad Bob Woodruff-återkomst

Bob Woodruff med sitt fantastiska band, från vänster Clas Olofsson, Fredrik Landh, Magnus Sjöquist och Mathias Lilja, bjöd på en fuöllmatad konsertkväll.
Bilder: Carina Österling

Bilder: Jan-Ola Sjöberg


BOB WOODRUFF
Schreibers Garage, Örebro 26 augusti 2025
Konsertlängd: 19:36-20:15 och 20:35-21:54 (39+79=118 min)
Min plats: Sittande till vänster ca 7 m från scenen.

IBLAND MEN INTE SÅ OFTA FÅR JAG CHANSEN att tänka tillbaka på särskilt vackra minnen från den förflutna tiden för ungefär 12-13 år sedan. Som nu när amerikanen Bob Woodruff efter många år har återvänt till Sverige med några väldigt uppmärksammade konserter på olika platser. Konserter i Malmö, Falkenberg, Falköping och Stockholm har hyllats stort och Schreibers Garage-besöket på tisdagskvällen i Örebro, hans andra hemstad efter den händelserika tiden 2012 och 2013, skulle inte bli mindre uppskattat.
   Efter sina produktiva och kvalitetsmässigt utsökta år på 90-talet, med album som ”Dreams & Saturday nights” (1994) och ”Desire road” (1997), suddades Bob Woodruffs karriär ut i takt med djupa personliga problem innan han gjorde storstilad comeback 2012. Då fick han av en händelse Örebro som kärleksfull bas för sin väg tillbaka till offentligheten och den kreativa musikbranschen.
   Först turnerade han tillsammans med det amerikanska bandet Shurman i november 2012 (inte 2013 som Bob råkade säga igår...). Efter konserten i Örebro blev han kvar i staden, fick kontakt med de lokala musikerna Clas Olofsson, Fredrik Landh och Mathias Lilja, gjorde en konsert på East West och påbörjade inspelningarna på ett nytt album.
   Ett år senare, hösten 2013, släpptes albumet ”The year we tried to kill the pain” och i samband med release var Bob tillbaka i Örebro för spelningar (East West i november 2013) där hela skivan framfördes live i sin helhet plus några nyskrivna låtar. Det gjordes nya besök i inspelningsstudion som dock inte resulterade i något nytt album.
   I januari i år släpptes ett album, ”Waysides” som är ännu ett svenskt projekt (Jerker Emanuelson), med låtar från olika inspelningstillfällen genom åren plus demolåtar.
   Efter några tämligen tysta år i offentligheten är Bob tillbaka i Sverige och har genomfört några spelningar med The Harvesters från Grästorp som kompband men i Örebro återförenades han av naturliga skäl med trion som kompade honom live och på skiva 2012-2013, producentproffsen Clas Olofsson, diverse olika gitarrer, och Fredrik Landh, trummor, plus Mathias Lilja, gitarr, och Magnus Sjöquist, bas. Ett gäng som jag vid några tillfällen har kallat Bob Woodruffs motsvarighet till Heartbreakers eftersom jag musikaliskt och röstmässigt ofta gjort jämförelser med Tom Petty. Även hans låtskrivarkvalitéer påminner om Petty
   Ett välfyllt Schreibers Garage bjöds på en fullmatad konsertkväll i två set och nästan två timmar. Bob inledde själv på scen med akustisk gitarr, en lågmäld repertoar och Clas Olofssons alldeles underbara färdigheter på slide när han smekte fram gudomliga ljud på sin gitarr och tillsammans med Bob skapade en intim start på tisdagskvällen.
   Det skulle bli en kväll när Bob presenterade ett flertal nya låtar i sin liverepertoar men i återföreningen med sitt band från Örebro var han denna känslofulla kväll också pratsam och ville berätta historien om förra besöket i staden. Det tog sju minuter innan Bob och Clas sparkade igång första låten.
   Redan i konsertens inledande och lugnare avdelning bjöd Bob på ett par nya låtar (som spontant proffsige Clas aldrig hade hört tidigare...) vars titlar jag uppfattade som ”We hardly knew you” och ”Wings to fly”. Den annars rätt poppige och lätt rockande Woodruff visade här upp en personligare och mer emotionell sida som befinner sig långt från den allmängiltiga singer/songwriter-genren.
   Efter 20 minuters paus kom Bob in på scen med hela bandet i släptåg för konsertens svängigare och mer elektriska avdelning. Konsertinledningen blev en trögstartad förvirring i tekniska problem men efter fem minuter sparkade konserten i gång på allvar dock inte helt utan små ljudproblem.
   Med den ljuvligt klingande 12-strängade gitarren ramade Clas Olofsson in Bob Woodruffs popmarinerade låtar på ett alldeles utsökt sätt och bandet i övrigt gjorde sitt bästa fast repetitionerna har varit begränsade. En sorts orepeterad charm som vid några tillfällen skänkte en fantastisk närvarokänsla, exempelvis på den svårstartade inledningen på ”Stop in the name of love”, innanför de korrugerade plåtväggarna på Schreibers Garage.
   Bakom Bob och Clas växte övriga musiker in i det ljuvliga gruppsoundet och när allt föll på plats i mitten på konserten i mitt medvetande kunde jag fullständigt njuta av Magnus Sjöquists fina basspel, Mathias Liljas rockiga elgitarr och körsång och Fredrik Landhs eleganta komp på trummor. ”Total pro” som Bob vid ett tillfälle beskrev sina kompande musiker.
   De små gitarrduellerna mellan Clas och Mathias skänkte också ett mervärde i några livearrangemang, i den countrykryddade ”Hard Liquor, Cold Women, Warm Beer” svängde det grymt, och i ”Bayou girl” befann sig Bob och bandet inte långt från Little Feats jaktmarker med slidegitarren på hedersplats.
   Även i huvudavdelningen valde Bob bjuda på några nya smakprov i låtmaterialet fast ”Don't look back” och ”Saving the Best of My Love” fanns faktiskt med redan 2013. Men helt nya ”The Right Mistakes With the Wrong Girl”, med lite mer framträdande sång från Mathias, var en ny pärla i Bob Woodruffs sångkatalog på en konsert som avslutades med två covers.
   Efter publikens jubel spelade Bob och bandet John Fogertys ”Almost Saturday night” och Bobby Womacks ”It's all over now”. På finallåten lyckades Clas och Mathias med sina gitarrer att matcha skivversionens James Burton med bravur.


Bob Woodruffs låtar med bandet:
Poisoned at the Well
Out of the Blue
I'm the Train
Don't Look Back (NY)
Stop in the name of love
Hard Liquor, Cold Women, Warm Beer
The Right Mistakes With the Wrong Girl (NY)
Bayou Girl
I didn't know
Saving the Best of My Love (NY)
The Year We Tried to Kill the Pain

Extralåtar:
Almost Saturday Night
It's All Over Now

/ Håkan

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.