Blogginlägg

Avskalad country och akustisk folkmusik

Willie Carlisle inledde konsertkvällen...


...och Dylan Earl fortsatte...


...och tillsammans avslutade de konserten.

DYLAN EARL
WILLI CARLISLE
Kulturterrassen, Örebro 29 juni 2022
Konsertlängd: 20:30-21:24 (WC, 54 min) 21:37-22:28 (DE, 51 min)
Min plats: Stående ca 6 meter från scenen.

PÅ ONSDAGSKVÄLLEN FICK ÖREBRO musikaliskt besök från Ozark-bergen i Arkansas. De båda amerikanerna Dylan Earl och Willi Carlisle, som inte är så allmänt kända i det här landet, turnerar just nu tillsammans med några spelningar i Sverige på programmet.
   Ännu en gång den här månaden gick jag på konsert utan att vara förberedd eller ha någon sorts koll på artisterna. Lite snabbt inlyssnad på artisternas senaste skivor är väl inte tillräckligt för att beskriva mig som någon expert i ämnet men det spontana underhållningsvärdet ska aldrig underskattas. Ty underhållande, smått överraskande och stundtals väldigt bra är min snabbanalyserande åsikt.
   Båda artisterna tillhör väl den stora amerikanska country- eller americana-vågen av artister men tillhör väl den mindre anonyma kretsen fast den ene (Dylan Earl) råkar dela namn med två stora USA-profiler.
   Det här var mitt första konsertbesök på Kulturterrassen där det bjöds på mindre traditionell country än jag hade förväntat mig. Båda artisterna uppträdde ensamma på scenen och i det avskalade formatet blev det snarare folkmusik (Carlisle) och akustisk singer/songwriter-pop (Earl) än country.
   Earl/ Carlisle-turnén i Europa med några spelningar i Sverige är lite dåligt tajmad ty både Carlisle och Earl har planerade album på gång. Båda bjöd på rikligt med låtar från de kommande skivorna men å andra sidan var ju båda artisternas repertoarer i mina öron ganska okända i sin helhet.
   Klädsamt vardaglig inledde Willi Carlisle konsertarrangemanget med långa mellansnack och låtar där han spelade på både banjo, akustisk gitarr och dragspel. Textburna låtar som han presenterade på typiskt amerikanskt sätt med kvicka avancerade förklaringar. De nio låtarna pendlade mellan cowboysånger på spanska, en svenskinfluerad instrumentallåt på dragspel, en gospel och en hymn till sin bror. Och sedan avslutade han sitt framträdande med Steve Goodmans ”The ballad of Penny Evans” - helt accappella.
   Om Carlisle var vardagligt klädd med en vanlig cowboyhatt på huvudet var Dylan Earl, som fortsatte konsertkvällen efter en 13 minuter lång paus, propert klädd med en elegant Stetson-hatt på huvudet. Hans steelguitar-baserade countrymusik på skiva fick på scen en helt annan lyster där den akustiska gitarren klingade perfekt och hans röst hade både djup och välartikulerad stuns. Och i Earls mun blev mellansnacken än mer betydelsefulla och tänkvärda och smälte liksom ihop med nästa låt.
   Även Earl klämde in en cover, ett önskemål från den välinformerade delen av publiken, på Blaze Foley-låten ”Clay pigeons” i en repertoar som till stor del var hämtad från ett kommande album (och i ett fall ”nästnästa skiva”...).
   Både Earl och Carlisle kommer frå samma delstat i USA och det blev under konserten tämligen uppenbart att de kände varandra mer än vi i publiken inledningsvis kunde ana. Earl tillägnade Carlisle en låt och konsertkvällen avslutades med båda artisterna på scen samtidigt. Tre låtar där Carlisle spelade både munspel och banjo och gjorde slutnumret ”What the rocks don't know” nästan till ett soloframträdande.

/ Håkan

Janne Lennell 3/06: Avundsjuk på att du har Kjells album...vill ha :)..men grattis till dig!...

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.