Blogginlägg

ALL TIME BEST #93: "The up escalator"

Postad: 2021-09-08 07:52
Kategori: ALL TIME BEST



GRAHAM PARKER: The Up escalator (Stiff, 1980)

RUNT 1980 VAR DET STOR EFTERFRÅGAN på den amerikanske skivproducenten Jimmy Iovines tjänster. Via framgångsrika jobb som tekniker på skivinspelningar med Harry Nilsson, John Lennon och Bruce Springsteen (”Born to run”) tog han 1978 ett steg upp till producentstolen. Debuten blev Patti Smiths ”Easter” och fortsättningen på musikaliskt och ljudmässigt utsökta skivor med främst Tom Petty & the Heartbreakers gjorde att även engelska artister 1980 började bli intresserade av hans kunskaper.
   Iovines engelska premiär med The Motors (”Tenement steps”) var, förutom singeln ”Love and loneliness”, inte så lyckad men på Dire Straits tredje album, ”Making movies”, fick Iovine till ett lite tuffare sound för det dittills ganska tillbakalutade bandet. Men Iovines bästa ”engelska skiva” var samarbetet med Graham Parker på ”The up escalator” som släpptes framåt sommaren 1980.
   Graham Parker var den typiske engelske sångaren. Lika engelsk som fish & chips gjorde han på 70-talet det ena toppenalbumet efter det andra. Från 1976 till 1979 kom det mer eller mindre oavbrutet klassiker från honom, ”Howlin’ wind”, ”Heat treatment”, ”Stick to me” och ”Squeezing out sparks”. Det är verkligen en kvartett skivor som musikaliskt, låtmässigt och personligt är svåra att överträffa.
   Ändå var de här skivorna, där han uteslutande kompades av sitt engelska kompband The Rumour, inga direkta kommersiella succéer. Vilket gjorde att han gradvis sökte sig till den amerikanska musikbranschen för att till slut flytta dit. Redan på ”Squeezing out sparks” (1979) producerades han av amerikanen Jack Nitzsche. Men skivan spelades in i England så där var förändringen inte så uppenbar.
   Det stora steget över Atlanten för Graham Parker inträffade på ”The up escalator”. Pianisten Bob Andrews hade lämnat kompbandet The Rumour som för första gången på en Parker-skiva inte fick någon samlad credit fast de övriga fyra medlemmarna, Brinsley Schwarz, gitarr, Martin Belmont, gitarr, Andrew Bodnar, bas, och Steve Goulding, trummor, i allra högsta grad finns med i kompet.
   Andrews var alltså borta men tre andra musiker tog hans plats, De engelska studioproffsen Nicky Hopkins och Peter Wood och E Street-musikern Danny Federici på piano, synthesizer respektive orgel.
   ”The up escalator” var skivan som skulle göra Graham Parker till global superstar men paradoxalt sålde det här albumet faktiskt sämre än Parkers tidigare skivor. Helt oförklarligt för mig ty skivan innehåller några av Parkers allra bästa låtar och hans röst har aldrig låtit bättre när han sjunger direkt från hjärtat. OK, soundet var starkt påverkat av Iovines amerikanska sound men bettet i Parkers röst fanns där och alla de fantastiska låtarna gör ”The up escalator” till en 80-talsskiva som verkligen utmanar hans fina album från 70-talet.
   Skivan var dessutom den första på det engelska skivbolaget Stiff för Graham Parker. Det var egentligen både logiskt och naturligt att han fick göra en skiva på skivbolaget som hans långvarige manager Dave Robinson hade startat. Ironiskt nog med en skiva som är inspelad på den andra sidan av Atlanten där albumet för övrigt släpptes på Arista-etiketten. För att understryka den amerikanska känslan har mitt engelska exemplar fortfarande kvar den där tunna genomskinliga cellofan-plasten runt omslaget som de USA-pressade albumen alltid var insvepta i förr i tiden.
   Albumet föregicks av singeln ”Stupefaction” men albumet innehöll ytterligare klara singelpotentiella låtar som ”Jolie Jolie” och ”Love without greed”. Men också mycket starka albumlåtar som ”No holding back” (underbar öppningslåt!), ”Devil’s sidewalk” och den energiska ”Endless night” där Iovine-vännen Bruce Springsteen hjälpte till med sången.
   ”The up escalator” betraktas nog allmänt som ett mellanalbum och ett typiskt exempel på Graham Parkers lågprofilerade USA-skivor men är tveklöst en pärla i jämförelse med de allt mer amerikaniserade skivorna som följde senare på 80-talet för honom.

INLEDNINGSLÅTEN PÅ ”THE UP ESCALATOR” är ”No holding back”.



/ Håkan

 

Kommentarer till blogginlägget:

Jan Arne Martin Lennell kommenterade 2021-09-12 17:25:20:
Finns inte så mycket att invända i din recension. Ett av hans bätttre, men det finns bättre. Jag räknarmed fler album från herr Parker högre upp på listan....eller? The Mona Lisa´s sister och Human soul kan jag gissa på :).



10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (461)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (234)
Krönikor (171)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (144)
Örebro (41)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2021 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Mikael Bodin 15/09: Som Petty sa (fritt översatt): "När vi är borta finns låtarna kvar, därför...

Jan Arne Martin Lennell 12/09: Tack för bra tips! James McMurtry (har "Too long in the wasteland") och Kate Ta...

Jan Arne Martin Lennell 12/09: Finns inte så mycket att invända i din recension. Ett av hans bätttre, men de...

Jan Arne Martin Lennell 2/09: Tack för att Maria kom med! En av mina absoluta favoritsångerskor. Har allt me...

Jan Arne Martin Lennell 28/08: Klockren analys. Underbar platta som också finns i min hylla."Airport" är ju b...

Silja 27/08: Varför inget här om Charlie Watts?...

Valbobo 25/08: Icke att förglömma så var Everly bröderna ju först med att spela in den int...

Jan Arne Martin Lennell 22/08: Wadlings album måste jag kolla upp, låter intressant. För övrigt endast chec...

Jan Arne Martin Lennell 22/08: Håller med om "Pet sounds", ojämn och överskattad, men jag har den ändå då...

Jan Arne Martin Lennell 22/08: Hårdrock...håller helt med dig där. Vad gäller Led Z. är det bara "IV" som ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.