Blogginlägg

ALL TIME BEST #95: "The convincer"

Postad: 2021-09-03 07:58
Kategori: ALL TIME BEST



NICK LOWE: The convincer (Proper, 2001)

NICK LOWE TILLHÖR POPMUSIKENS MEST GENIALA artister. Han har sedan mitten av 70-talet skrivit sånger, turnerat flitigt som soloartist och med Rockpile under några år, gjort åtskilliga skivor i eget namn men inte så regelbundet och dessutom producerat andra artister. Det har jag haft anledning att upprepa många gånger på Håkans Pop. Exempelvis i diskografier som handlat om honom som artist, låtskrivare och producent men också i konsertrecensioner från 1982 och framåt, inte minst under de två senaste decennierna.
   I det stora perspektivet, från 70- till det just avslutade 10-talet, har Nick Lowe varit en av de mest och bäst stilbildande, låtmässigt lysande och albumproducerande artisterna överhuvudtaget. Men på det sistnämnda området har produktiviteten märkbart bromsat in på senare år. Kanske är det med ålderns rätt han inte kan eller vill skapa mästerverk på löpande band med samma iver som när han en gång i tiden, på 70- och 80-talet, regelbundet spottade ur sig geniala fraser och catchy refränger. Förutom en liveskiva tillsammans med Los Straitjackets och ett album med jullåtar, ”Quality Street”, är det ju faktiskt tio år sedan han släppte ett regelrätt nyproducerat album, ”The old magic”, ifrån sig.
   Nick Lowe har som sagt en imponerande samling album bakom sig fast de är utgivna alltmer sporadiskt. När jag nu väljer att rangordna ett av hans senare albumverk, ”The convincer”, på en tämligen blygsam placering på min 150-lista lovar jag att jag med säkerhet återkommer till Nick Lowe längre fram/högre upp på den långa resan till nummer ett.
   Den nästan på dagen 20 år gamla ”The convincer”, en av 00-talets bästa album överhuvudtaget, är lika soundmässigt tidlöst som alla Nick Lowe-album efter 1994 och det är egentligen bara dagsform (hos lyssnaren) som avgör i vilken rangordning de fem albumen ska placeras. Nicks för all del sporadiska skivproduktion under de här åren har aldrig varit bättre, jämnare eller mer historiskt lysande. Popkonnässörerna får ursäkta.
   I det mindre mer begränsade perspektivet känns det i mina öron som att Nick Lowe under 00-talet nådde den absoluta höjdpunkten på sin skivkarriär. Kanske är jag något påverkad av att jag under det decenniet hade nöjet att uppleva honom live vid ett par tillfällen under samma tioårsperiod, 2005 och 2007. Och kanske även konsertupplevelserna 2012, 2013, 2014 och 2016 har gjort mig säker på min sak.
   Just nu i denna stund känns det som ”The convincer” är höjdpunkten på Nick Lowes skivproduktion under de två senaste decennierna. Med som vanligt pianisten Geraint Watkins, trummisen Bobby Irwin (som visserligen bytte namn till Robert Treherne under tiden), gitarristen Steve Donnelly och kompisen Neil Brockbank i producentstolen blev det en både trygg och musikaliskt suverän omgivning som påverkade soundet åt ett positivt håll.
   När Nick Lowe var yngre var han en hejare på att snickra ihop underbart effektiva poplåtar med hitkänsla i både refräng och val av titel. Under senare decennier har den detaljen varit underordnad ambitionen att göra helgjutna och solida album och satsat mindre krut på singelpotentiella hitlåtar. Faktum är att Nick Lowe inte släppt en enda singel efter ”She's got soul” från just ”The convincer”.

DÄRMED INTE SAGT ATT ”THE CONVINCER” innehåller mindre spektakulärt låtmaterial. Nej, här finns bevisligen låtar som blev ständigt återkommande och uppskattade inslag på Nick Lowes konserter. Låtar som inte skämdes i sällskapet mellan de obligatoriska klassikerna i hans livelåtrepertoar. Som ”Lately I've let things slide” och ”Has she got a friend?”.
   Eller ”Indian Queens”, har jag också hört några gånger med Nick på scen, som tillhör mina absolut största favoriter på ”The convincer”. Inte överraskande ännu en lågmäld Nick Lowe-pärla med ett arrangemang som kryddas av blåset från St Keverne Band, ett brassband med anor från 1886, som härstammar från byn med samma namn i Cornwall. Sången är så vacker att man direkt vill besöka den delen av England. Men i texten befinner sig berättaren både på ett skepp mot Panama och rör sig sedan mot Yellowknife i nordvästra Kanada och Galveston i Texas.
   Som genuin låtskrivare har Nick aldrig varit obekant med covers på sina skivor. Ofta välvalda och underfundiga urval, på ”The convincer” förvandlar han Johnny Rivers ”Poor side of town” och Arthur Prysocks ”Only a fool breaks his own heart” till sina egna låtar som perfekt passar in i albumets övriga sound.
   På senare år har Nick Lowe drabbats av dödsfall i sin närmare krets. Irwin/Treherne avled 2015 och två år senare dog plötsligt vännen och producenten Neil Brockbank. Något som kanske påverkat Nick Lowes kreativitet att skriva nytt och spela in skivor.

”INDIAN QUEENS” ÄR MIN STÖRSTA FAVORIT på Nick Lowes album ”The convincer”.



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (461)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (234)
Krönikor (171)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (144)
Örebro (42)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2021 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Mikael Bodin 15/09: Som Petty sa (fritt översatt): "När vi är borta finns låtarna kvar, därför...

Jan Arne Martin Lennell 12/09: Tack för bra tips! James McMurtry (har "Too long in the wasteland") och Kate Ta...

Jan Arne Martin Lennell 12/09: Finns inte så mycket att invända i din recension. Ett av hans bätttre, men de...

Jan Arne Martin Lennell 2/09: Tack för att Maria kom med! En av mina absoluta favoritsångerskor. Har allt me...

Jan Arne Martin Lennell 28/08: Klockren analys. Underbar platta som också finns i min hylla."Airport" är ju b...

Silja 27/08: Varför inget här om Charlie Watts?...

Valbobo 25/08: Icke att förglömma så var Everly bröderna ju först med att spela in den int...

Jan Arne Martin Lennell 22/08: Wadlings album måste jag kolla upp, låter intressant. För övrigt endast chec...

Jan Arne Martin Lennell 22/08: Håller med om "Pet sounds", ojämn och överskattad, men jag har den ändå då...

Jan Arne Martin Lennell 22/08: Hårdrock...håller helt med dig där. Vad gäller Led Z. är det bara "IV" som ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.