Blogginlägg

ALL TIME BEST #98: "John Lennon/Plastic Ono Band"

Postad: 2021-08-27 07:54
Kategori: ALL TIME BEST



JOHN LENNON: John Lennon/Plastic Ono Band (Apple, 1970)

DET HÄR, I ALLAS MENING, KLASSISKA ALBUMET, John Lennons första riktiga soloalbum (jag räknar gärna bort de tidigare experimentskivorna med Yoko Ono och liveskivan med The Plastic Ono Band...), var på många sätt ett uppseendeväckande album när det släpptes i december 1970. Märkligt nog var det först i år, i våras, som minnet av skivan firade 50 år med återutgivning i mängder av olika versioner. Bland annat en Super Deluxe-Box på åtta skivor med 159(!) nya mixningar, outtakes, demos och mer eller mindre spontana jamtillfällen.
   Återutgivningar, och påminnelser om historisk musik, kan väl ha sitt värde men ofta är det överdoserade samlingar som riktar sig till ”frimärkssamlarna” och bjuder inte musikaliskt på något exklusivt och nytt. Jag kan erkänna att jag en gång i tiden tillhörde den där bokstavstrogna kretsen men har tröttnat på den alltmer svällande återutgivningshysterin. Och på min All Time Best 150-lista är det enbart originalskivorna jag bedömer och rangordnar.
   ”John Lennon/Plastic Ono Band” är inte min definitiva Lennon-favorit, det kommer ni läsare att så småningom upptäcka när jag räknar mig vidare mot nummer ett på 150-listan. Men det är en skiva som i mitt liv har växt med åren fast den allmänt uppfattas som den mest omedelbara, jordnära och utan omsvep mest naket producerade skiva som både John Lennon och skivproducenten Phil Spector någonsin var involverad i.
   I Spectors fall råder det ingen tvekan. Mannen som var känd för att överdriva allt från arrangemang till produktion, som hellre tar in fem gitarrister, ett par basister och pianister än ett litet tajt rockband, håller sig här märkbart på mattan på en skiva som är väldigt sparsmakat arrangerad kring några få instrument. Men Phil var enligt sägnen inte så iblandad i själva produktionsarbetet utan gjorde mer insatser som tekniker och mixare. Och vid ett tillfälle musiker, lågmäld pianist på ”Love”.
   Bandet bakom John är extremt litet. John spelade både gitarr och piano (men aldrig på samma låt), Ringo Starr på trummor och Klaus Voormann på bas. Mer naket, mer avskalat och mer musikaliskt återhållet går inte att tänka sig. Vilket i sin tur gav en otrolig fokus på låtarna, de personliga texterna och de ofta enkla melodierna. Som också har gjort att skivan är extremt tidlös och låter lika bra i dag 2021 som drygt 50 år tidigare när den släpptes.
   I skenet av George Harrisons då alldeles färska praktverk, trippelalbumet ”All things must pass” som även den skivan producerades av Phil Spector, hamnade ”John Lennon/Plastic Ono Band” i skuggan av mitt intresse. Och just då i julmånaden 1970 fick den råa musikmixen på Lennon-skivan stå tillbaka för det magnifikt vackra och typiska Spector-ljudbygget på Harrisons soloskiva.
   Men bland allt rått, naket och personligt på den här skivan finns det också plats för både variation, skönhet och vackra melodier. John Lennon var inne i sin djupt politiska period. Han hade ju inlett solokarriären innan Beatles slutgiltiga sammanbrott, med antikrigs-låten ”Give peace a chance” (där han första gången myntade gruppnamnet Plastic Ono Band) och tyngre låtar som ”Cold turkey” och ”Instant karma”, med attack och en hård forcering som kunde skrämma barn, som förebådade soloalbumdebuten. Med det i tanken var väl ”John Lennon/Plastic Ono Band” ingen stor överraskning. Där fanns allt av engagemang och utlämnande personlighet men också romantiska kärlekssånger.

DEN HÄR SKIVAN ÄR ALLTSÅ INTE JOHN LENNONS första soloförsök utanför Beatles men skivorna han hade gjort med fru Yoko, ”Two virgins”, ”Life with the lions” och ”Wedding album”, får nog sorteras in bland musikhistoriens minst underhållande avantgarde-ögonblick.
   John & Yoko, två namn som blev en enda enhet (ni har sett bilden på deras ansikten som går in och ut i varandra…), hade under 1970 anlitat psykologen och primalexperten Dr Arthur Janov och via hans teknik kunde John komma ut som en ny människa. Plötsligt kunde han se livet, musiken och karriären med helt nya ögon. Inget stod i vägen för hans kreativitet varken musikaliskt eller poetiskt.
   ”Mother” är ju en av de starkaste låtar, arrangemang (med den inledande ödesmättade kyrkklockan) och sångröster som något album någonsin startat. Första textraden ”Mother, you had me but I never had you” är en klassiker och blir naturligtvis ännu starkare när man känner till Lennons historia och barndom när han blev bortlämnad av sin mamma till sin moster och sedan när hans mamma så tragiskt dör. Den här skivans sista låt är en demoinspelad och primitiv ”My mummy’s dead” som är än mer tragisk och sorgsen.
   Skivan börjar och avslutas med samma tema men däremellan ryms mycket annat. Vilket gör innehållet så komplext och skivan så varierat stark trots allt. Ofta är det piano, bas och trummor som bär fram de enkla melodierna och Lennons röst har full sprängkraft i låtar som ”Well well well”, ”I found out” och ”Isolation”. Sprucken röst, mycket dist, trasigt sound och oändlig frustration i texterna. Det är väl så vi mest vill minnas ”John Lennon/Plastic Ono Band”.
   Men mellan låtarna som beskriver den råa verkligheten finns det flera melodiska höjdpunkter. Som ”Hold on” där han till mjuk elektrisk gitarr sjunger om sig själv och Yoko, ”Look at me” som är en mjuk kärlekssång till akustisk gitarr och ”Love”, med skivans vackraste piano, och mest kärleksfulla text. Enkel poesi men också stor, stor konst.
   Till den senare kategorin får nog också räknas skivans två centrala låtar som fått skivans största uppmärksamhet, ”Working class hero” och ”God”. Till akustisk gitarr förklarar John att han minsann är en arbetarklasshjälte och i ”God”, till gospelinspirerat piano spelat av Billy Preston, meddelar John att han inte tror på någonting – förutom Yoko och sig själv.
   Skivan har genomgående starka texter och blir ibland så realistiska att skivbolaget vägrade trycka vissa ord som ”cock” och ”fucking” på inneromslaget. De orden är ersatta av * tillsammans med kommentaren ”Omitted at the insistence of E.M.I.”.
   På samma inneromslag har John Lennon ritat av sig själv och Yoko i samma tecknade gubbe med tillägget ”for Yoko with love from John”. Och sedan datumet ”9/10/70”…

"WORKING CLASS HERO"-VIDEO regisserad 2003 av Simon Hilton. Filmad på olika platser i Liverpool, vid John Lennons skola Dovedale, vid Strawberry Field Salvation Army Home i Woolton och Johns barndomshem 'Mendips' på 251 Menlove Avenue, Woolton.



/ Håkan

 

Kommentarer till blogginlägget:

Silja kommenterade 2021-08-27 12:22:57:
Varför inget här om Charlie Watts?Svar:
Det fanns inte så mycket mer att tillägga när alla minnesartiklar ramlade in förra veckan.



10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (461)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (234)
Krönikor (171)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (144)
Örebro (41)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2021 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Mikael Bodin 15/09: Som Petty sa (fritt översatt): "När vi är borta finns låtarna kvar, därför...

Jan Arne Martin Lennell 12/09: Tack för bra tips! James McMurtry (har "Too long in the wasteland") och Kate Ta...

Jan Arne Martin Lennell 12/09: Finns inte så mycket att invända i din recension. Ett av hans bätttre, men de...

Jan Arne Martin Lennell 2/09: Tack för att Maria kom med! En av mina absoluta favoritsångerskor. Har allt me...

Jan Arne Martin Lennell 28/08: Klockren analys. Underbar platta som också finns i min hylla."Airport" är ju b...

Silja 27/08: Varför inget här om Charlie Watts?...

Valbobo 25/08: Icke att förglömma så var Everly bröderna ju först med att spela in den int...

Jan Arne Martin Lennell 22/08: Wadlings album måste jag kolla upp, låter intressant. För övrigt endast chec...

Jan Arne Martin Lennell 22/08: Håller med om "Pet sounds", ojämn och överskattad, men jag har den ändå då...

Jan Arne Martin Lennell 22/08: Hårdrock...håller helt med dig där. Vad gäller Led Z. är det bara "IV" som ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.