Blogginlägg

April 2021 på Håkans Pop

Månadens tre bästa album med (från vänster) Tenenage Fanclub, Frankfurt och The Coral.

ÅRETS UPPLAGA AV APRIL BLEV EN ganska normalt händelsefattig månad på Håkans Pop med ett innehåll som i stort sett bara var förplanerade texter. Förutom ett tråkigt dödsfall i den svenska musikhistorien var april fritt från stora nyheter och jag kunde ägna mig åt slutspurten på min lista på tidernas bästa livealbumfavoriter, uppmärksamma några cover- och hyllningsskivor plus återblickar till mina gamla krönikor.
   Bästa Livealbum-listan klättrat stadigt allt närmare toppen och under april avslöjades placeringarna 4-7 på den 38 album långa listan. Och då fick jag möjlighet att gräva djupare i starka liveskivor med The Who, Joe Cocker, David Johansen och Graham Parker.
   Två album med artister som hyllade Tom Waits och Mose Allison fick jag också möjlighet att skriva om. Och två coveralbum där Juliana Hatfield sjöng enbart Police-låtar och den svenska sångerskan Maritza Horn siktade in sig på Van Morrison-låtar på originalspråket.
   Mitt urval av gamla krönikor som jag en gång i tiden skrev i Nerikes Allehanda var under april hämtade från 90-talet, från januari 1991, april 1992, april 1994 och september 1994.
   Månadens tråkigaste nyhet var 85-årige Bosse Skoglunds frånfälle. Legendarisk jazz- och rocktrummis med en lång rad oförglömliga insatser inom svensk musikhistoria bakom sig. Absolut värd en minnesartikel.

DEL AMITRIS PLANERADE NYA ALBUMRELEASE ”Fatal mistakes”, release 30 april, var under månaden mitt totala fokus innan nyheten kom att skivan flyttats fram till maj. Lite snabbt fick jag lyssna ifatt på några andra releaser som i de flesta fall också släpptes 30 april.
   Lycklightvis hittade jag ganska snabbt många guldkorn på Teenage Fanclubs ”Endless arcade” och var fast redan på öppningsspåret ”Home”, sju minuter lång av vilka de avslutande fyra minuterna var ett långt, elegant och mycket effektivt gitarrsolo.
   Jo, jag har under årens lopp flera gånger fastnat för bandets album och nya skivan är inget undantag från den positiva trenden. Bandet mixar Byrds-stämmorna och Beatles-doftande melodier med helt modern brittisk poprock av genomgående hög klass. Just nu känns albumet som en klar utmanare för den i framtiden planerade årsbästalistan.
   Duon Matt Sweeney och Bonnie 'Prince' Billy känns för mig som en ny konstellation. ”Superwolves” är genuin singer/songwriter-musik men utan riktig melodisk styrka. Lite för mollstänkta arrangemang för min smak.
   Stefan Sundström har på ”Östan västan om stress och press” (tillfälligt?) lämnat den lite lugnare visbaserade musiken och öppningen ”Å Karin” och flera andra låtar har en vild och rockig framtoning. Men där finns också visballader och folkmusik. Skivan är uppenbart inspelad live i studion och det finns en stark och spontan känsla i både låtar och arrangemang, och ibland hör jag mindre överraskande Stones-inspiration även i de lugnare och mer avskalade låtarna. Och texterna doftar svenskt 70-talsprogg och starka undertoner av protest mer än en gång.
   Frankfurt är det svenska bandet som leds av Petter Winnberg, som producent har han påverkat soundet för bland annat Eva Dahlgren och Markus Krunegård, och på albumet ”Frankfurt” finns det många spännande arrangemang. Ofta är det instrumentalt tunga melodier som målar upp bilder som i en film, ibland spetsas arrangemangen av gästsångare som Esther och Krunegård men är allra bäst när Winnberg själv sjunger i den himmelskt vackra ”Archibald”. Ett bra men lite ojämnt album med oerhörda toppar.
   Tillsammans med Bad Seeds-medlemmen Warren Ellis har Marianne Faithfull gjort ett mycket emotionellt album, ”She walks in beauty”. Hon reciterar personligt, men knappast klockrent, texter av exempelvis Lord Byron, Keats, Shelley och Tennyson till Ellis symfoniska melodier. Ibland vackert, ibland monotont händelsefattigt men alltid poetiskt charmigt.
   Jag har sett att The Corals dubbelalbum ”Coral island” har jämförts med både Beatles ”White album” och Small Faces ”Ogden's nut gone flake” och det kan naturligtvis ingen nyproducerad skiva överleva. 2021 är inte 1968, det är inte bara jag som är 53 år äldre, så jag har svårt att rättvist ta till mig ett så omfattande album för lyssning.
   24 spår (vissa reciterade av en äldre man, Small Faces-kopplingen) på ett dubbelalbum, visserligen bara drygt 54 minuter lång, är i en hast lite svårsmält i sin helhet. Men när jag lyssnar upptäcker jag en mängd ambitiöst tillverkade poplåtar som har den där variationen att både underhålla, engagera och hela tiden hålla spänningen vid liv. Helt klart charmigt.
   Ska man jämföra The Coral-albumet med någonting blir det för min del Per Gessles alter ego-skiva ”Son of a plumber” (2005).

/ Håkan

Janne Lennell 3/06: Avundsjuk på att du har Kjells album...vill ha :)..men grattis till dig!...

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.