Blogginlägg

Ola Magnell (1946-2020)

NÄR OLA MAGNELLS HJÄRTA PÅ TORSDAGSMORGONEN slutade slå blev Sverige en fantastisk vispoet fattigare. Han skrev sånger som passade lika bra i ensamt majestät med enbart en akustisk gitarr till komp som med ett elegant kompband i ryggen. Jag fick under åren förmånen att uppleva båda sidor av Magnells konsertverksamhet på sammanlagt sex konserter.
   Så är det förstås inte men det känns just nu som Ola Magnells namn har funnits i mitt medvetande under hela mitt musiklyssnande liv. Ändå gjorde han entré i mitt liv först 1974 när han var en av två, Janne Lucas Persson var den andra, gästartister på Pugh Rogefeldts oförglömliga turnépaket ”Ett steg till”.
   Ola hade samma år albumdebuterat och var ganska färsk som etablerad artist men uppträdde som stor, stadig och rutinerad i detta sammanhang. Singeln ”Påtalåtar” fick stor uppmärksamhet när den släpptes redan 1973 och var naturligtvis en av Olas mest kända låtar den här kvällen. Av kontraktsmässiga skäl fick han inte sjunga orden till den låten på albumet “Påtalåtar” (1974), producerad av Björn J:son Lindh) därför den lite töntiga trallande fusklive versionen.
   Ola hjälpte sedan Pugh i bland annat en akustisk version av ”Hog farm” och en oförglömlig tolkning av ”Svarte Rudolf”. Rainrock-kompet gav Olas ”Påtalåten” en hårdare karaktär så redan där kunde hans låtar tolkas på ett rockigare sätt.
   Under de närmaste 70-talsåren växte Ola Magnells stjärngloria och blev en av skivbolaget Metronomes stora namn med de Anders Burman-producerade albumen ”Nya perspektiv” (1975), ”Höstkänning” (1977) och ”Straggel och strul” (1979).
   På 80-talet utvecklades Olas låtar och skivor ytterligare mot lite rockigare områden. Med hjälp från bland annat ex-örebroarna Mats Ronanders gitarr och Finn Sjöbergs produktion formades albumet ”Europaväg 66” (1981). Men det var på de båda Ronander-producerade skivorna ”Gaia” (1983) och ”Onkel Knut” (1984) som Ola nådde sin höjdpunkt som ”rockartist”.
   Musikerna på de skivorna, minus Ronander, blev också Olas kompband live, Micke Jahn, gitarr, Tommy Cassemar, bas, Affe Byberg, trummor, och Olle Westbergh, trummor. Och jag kunde både 1983 och 1984 konstatera att Ola Magnells melodier och poesi fungerade perfekt med ett genuint rockkomp.
   Men jag upplevde naturligtvis Ola Magnell även ensam på scen med en akustisk gitarr och mikrofonstativ framför munnen på 80-talet, som här på Rockmagasinet 1985 i en två timmar lång konsert.
   Sedan dröjde det faktiskt 25 år(!) innan nästa Ola Magnell-konsert (2010) på Clarion Hotell. Med härligt uppdaterade texter på de gamla låtarna lyckades han han få tyst på after work-skrålet, suveränt frasera sina ofta långa texter, överrösta mumlet i baren och även domptera fantasterna i publiken. Och ingen saknade ”Påtalåten” i repertoaren.
   Jag ska inte påstå att jag kände Ola Magnell väl men under 2010 träffade jag honom helt oplanerat tre gånger för några informella samtal. Det började på Record Store Day i Stockholm när Magnus Lindberg och Basse Wickman spelade i skivbutiken The Beat Goes On och Ola stod bredbvid mig och lyssnade. Han tittade på flera av sina gamla vinylskivor, ”Nya perspektiv”, ”Gaia” och ”Blå neon”, som satt strategiskt på väggen och sa: ”Ja, det är roligt att se dom igen, det är skivor som jag faktiskt inte äger. Tänk att jag låg på topplistan en gång i tiden.”
   Bara någon månad efter den konserten kom Ola alltså till ovannämnda Clarion Hotell-konsert och bjöd efteråt på ett litet samtal fast det var ganska stökigt runtomkring.
   Dessutom mötte jag honom senare samma sommar när han var en del av Packmopedsturnén 2010. Alla medlemmar på turnén, bland annat Plura och Dregen, hade precis anlänt på sina mopeder och förberedde sig för soundcheck när jag lite kort förklarade för Ola att jag och min fru Carina bodde kvar på Hennikehammars herrgård och firade 20-årig bröllopsdag. Då tyckte Ola att vi borde ha fått bröllopssviten. Det är på mer än ett sätt jag saknar Ola Magnell.
   Ola Magnells hjärta slutade slå på torsdagsmorgonen 6 februari 2020, bara 16 dagar efter 74-årsdagen.

/ Håkan

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Silja 13/02: Kul!...

Silja 10/02: Det var värst! Imponerande berättelse om all musik som du har fått uppleva i ...

Johan S 9/02: Det var inte illa! Ett helt liv i musikens tjänst! Bra jobbat Håkan!...

Christer 8/02: En sån där konsert som jag ångrar att jag inte gick in på, speciellt efter j...

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.